Är du feminist? Hur vet du det?

Vi la upp en länk på vår sida på facebook häromdagen till ett test med en enkel fråga, om en tror på total jämställdhet mellan könen. Svarade en ja på frågan fick en till svar att en är feminist, svarade en nej fick en till svar att en inte är feminist.
Vi länkade till testet som en enkel ingång till att starta diskussionen, till att få människor att tänka till och vilja söka sig vidare till att undersöka den bakomliggande problematiken till varför en svarar ja eller nej.
Tyvärr var vi inte tillräckligt tydliga med detta då vi la upp länken, och ni, våra kära läsare, var snabba att påpeka detta. Ni är sjukt bra!
Självklart är grundproblematiken större, självklart måste en ta del av mer information och läsa vidare, fördjupa sig. Men, om en aldrig tidigare tänkt i dessa banor, utan bestämt hävdat att nej, jag är inte feminist (typ för att det är för stort, för svårt eller vad som helst) så kan testet, med en enkel fråga, vara en ögonöppnare för vissa.
Testet är otroligt förenklat, därför finns det också brister i det. Vi såg det som en inledning till något större. Om en först köper tanken på att en håller med om att det borde vara jämställt, så kan en därefter gå vidare.
Exempel: en ung människa får frågan om hen är feminist men förstår inte vad ordet betyder, om en då omformulerar sig och frågar om hen tycker att kvinnor och män ska vara jämställda är detta ett första steg till att fortsätta. Personen kanske då inser att hen är feminist, varpå hen också kommer bli ifrågasatt av andra varför hen är feminist.
När en blir ifrågasatt ser en att en måste läsa vidare, fördjupa sig, vilket vissa förhoppningsvis då gör, och snöbollen är i rullning. Det var typ så vi tänkte, hänger ni med?
Det är svårt att kalla sig feminist, svårt för att en måste läsa på, käfta emot och diskutera för att visa vad en tycker. Men det ska, tycker vi, samtidigt vara enkelt att se en del av en struktur och erkänna att en tror på jämställdhet. Därefter kan en ta sig vidare, djupare.
Jag är feminist. Därmed inte sagt att jag håller med alla feminister om allt de säger, därmed inte sagt att alla feminister håller med mig om allt jag säger.
När jag började kalla mig för feminist i tonåren kände jag inte till genussystem, jag kunde inte stava till patriarkat, men jag tyckte att alla människor ska vara lika mycket värda och att det borde vara jämställt eftersom jag tyckte (och tycker än) att kvinnor och män är lika mycket värda och ska behandlas likvärdigt.
Om någon då sagt åt mig att jag inte fick kalla mig feminist för att jag gjorde det på fel sätt, då hade jag förmodligen slutat läsa på, slutat kalla mig feminist, för det dög inte till i alla fall. Vad som hände var att människor ifrågasatte mig, men ingen sa att jag inte fick kalla mig feminist, de ställde däremot motfrågor, vad jag tyckte i olika frågor och vad jag ansåg om patriarkatet. Det gjorde att jag insåg att jag behövde läsa något för att förstå mer, jag hade en stor kunskapstörst och ville veta mer, folk blev ju så provocerade av att jag kallade mig feminist, och jag ville veta mer, kunna ta diskussionen.
Om någon då hade tryckt upp en tre sidor lång litteraturlista i mitt ansikte och bett mig läsa alla böcker de kunde komma på som hade med feminism att göra och att jag inte fick kalla mig feminist förrän jag uppfyllt kunskapskravet, då hade jag också tröttnat. Jag orkade för att jag började med en enkel fråga, fortsatte vidare till en bok på 150 sidor och därefter fördjupade mig lite mer och lite mer.
Jag har läst böcker nu om detta i snart 11 år, jag kommer aldrig bli fullärd, och det är inte det det handlar om heller. Målet är att fortsätta kämpa, målet är fan att aldrig bli nöjd, att alltid utvecklas. För blir jag nöjd, då slutar jag ju kämpa. Så på ett sätt har jag nått mitt personliga mål, samtidigt som det är onåbart eftersom det just går ut på att aldrig ge sig.
Ytterligare ett exempel på hur feminismen växer och förändras går att läsa i Moralfjants inlägg som belyser hennes fördjupning inom feminismen, så jävla vackert.
Vi tänkte att om en först accepterar och köper att en tror på jämställdhet och därmed också kan kalla sig feminist, kan en också börja se andra strukturer och köpa andra resonemang, läsa vidare och förstå patriarkatets uppbyggnad och hur det spelar roll i allt vi gör i våra liv, hur vi påverkas av att det är ojämställt i grund och botten. Då kan vi också se att vi måste kämpa för att krossa just detta, krossa patriarkatet.
Det här är en taktik som kallas foot-in-doot-tactic. Forskare har testat metoden inom många olika fält och kommit fram till att om en först ber om en liten tjänst och därefter ber om en större, så är det mer sannolikt att personen som svarar ja på den första även kommer svara ja på den andra.
Taktiken kan användas både positivt och negativt, vilket är viktigt att vara medveten om.
Om en börjar med att ställa frågan om vad en person anser om patriarkatets uppbyggnad kring mäns överordning och kvinnors underordning och vad personen har att säga om att män ges tolkningsföreträde i alla frågor så är det ganska sannolikt att personen slutat lyssna på dig innan du ens formulerat frågan klart, för den är för svår att börja med, den kräver stora förkunskaper hos personen du frågar.

Jag och Mia pluggar båda till pedagoger, vi har ett intresse av att utbilda, vi se möjligheterna i att med enkla frågor, få människor att vilja söka sig vidare och skaffa sig mer kunskap. Vi vill ge människor en kunskapstörst, väcka en lust till att lära. I grund och botten går det ut på att dela ut frön som personer får plantera och vårda själva för att se vad som växer fram. Därför försöker vi vara accepterande, tålmodiga och uppmuntrande i kontakt med andra människor. När en är pedagog inser en många gånger hur viktigt det är att få med människor i jakten på ny kunskap, och hur svårt det samtidigt är, vi kan inte trycka in all världens kunskap i våra elever, vad vi däremot kan göra är att uppmuntra dem att söka sig vidare, att vilja ha kunskap och att själva se att kunskapsinhämtning gynnar dem. Samma metod försöker vi använda oss av i arbetet med Idealrevolution. Vi tänker inte gå ut och trycka fakta i ansiktet på företag och människor för att bevisa att de inte duger eller räcker till, vi försöker skapa ett intresse av att lära sig mer, att bli bättre i sin marknadsföring och att vilja förstå strukturer i samhället. Om en ska kunna börja kalla sig feminist måste en börja med något enkelt för att därefter vilja leta sig vidare, och sen behöver inte alla ha läst allt som har med genusteori och patriarkat att göra. Vi blir aldrig fullärda, vi lär hela livet och det gäller även inom feminismen.
Kunskap, och i det här fallet feminism, kan liknas vid ett berg som är svåröverskådligt till att börja med, men tar du ett steg så inser du att du har potential att ta ett till, och ytterligare ett till, och får du hjälp vid din sida av en guide, en lärare eller en medmänniska, så blir vägen till toppen av berget enklare att nå.
Vi menar såklart inte att vi på något sätt är perfekta guider eller lärare när det kommer till detta, absolut inte, vi går också samma väg tillsammans och behöver ert stöd för att nå mer kunskap, att bli bättre. Därför är det så jävla bra att ni påpekar när vi inte är tydliga nog, när vi behöver formulera om oss för att få fram det budskap vi vill nå ut med. För det inser vi både i arbetet med Idealrevolution och i arbetet som pedagoger, att vi har alltid något att lära av andra människor, oavsett vilken ålder de är i och i vilken sfär vi än rör oss i.
Vi älskar kunskap och feminism, och vi är så jävla tacksamma över att vi har så otroligt kloka följare.
Sluta aldrig ifrågasätta, sluta aldrig söka kunskap, sluta aldrig kämpa.
PUSS

Om vågar, triggers och oförstående gym

Som ni säkert sett på vår facebooksida så har vi haft kontakt med SATS om vågarna de har i sina omklädningsrum på centret i Farsta. Vi mejlade dem då vi reagerat på att en måste gå till receptionen för att låna hårblås, men vågarna står i omklädningsrummen utan att en behöver hämta ut eller vägas i samråd med personal. Vi har besökt många olika gym i Sverige eftersom vi flyttat runt en del, och aldrig tidigare varit med om att gym har vågar i omklädningsrummen, oftast finns de i receptionen så en får hämta ut och låna där, just för att personalen ska ha möjlighet att fånga upp personer snabbt och starta en dialog mellan utbildad personal och tränande medlem.
Om en vill hårddra det värnar SATS mer om sina hårblåsar än att fånga upp personer med skev självbild, men den bedömningen känns inte helt och hållet enkel att göra.
SATS har en fantastiskt fint formulerad ätstörningspolicy, den kan en läsa här, men när vi mejlade dem för att föreslå att de skulle ha vågarna i receptionen istället för i omklädningsrummen så ville de inte lyssna.
Jag -Hära- formulerade mejlen och ansvarade för mejlkontakten med SATS där jag dels använde mig själv som exempel och talade även i ett större sammanhang där jag tog utgångspunkt i att jag själv haft ätstörningar förut och vet hur triggers fungerar och att vågar är en sådan grej som kan trigga igång personer. Och att det bästa vore om SATS hade vågarna i receptionen eftersom de då enklare har möjlighet att efterleva sig ätstörningspolicy, då personal lätt kan samtala med medlemmen som lånar våg för att skapa en bättre kontakt och det ger SATS möjlighet att fånga upp personer i tid.
Jag valde att lägga upp kontakten på det sättet för att de skulle förstå att jag dels ser det som ett problem personligen men även ser problemet i ett större sammanhang och att det inte bara handlar om mig och mina triggers. SATS valde i sina svar att vända problematiken mot mig själv, de hoppades att jag skulle hitta ett bättre förhållningssätt till detta och fortsätta träna hos dem i framtiden men att majoriteten av deras medlemmar ville ha vågar i omklädningsrummen så därför stannar de där de är. Jag kan acceptera detta, men samtidigt tycker jag inte att svaret var godtyckligt utan mejlade iväg ett svar till SATS i Farsta och även ett mejl till huvudkontoret.
SATS har som regel att svara på mejl inom 48 timmar, vilket är en skitbra service och de håller verkligen den tiden.
Under tiden för detta blev jag förkyld och det hela satte sig i huvudet och halsen, vilket gjorde att jag både hörde sämre och hade svårt att få fram ord eftersom halsen gjorde ont, vilket var förbannat dåligt tajmat eftersom SATS valde att ringa upp mig och jag kunde inte svara eftersom jag var så förkyld.
De talade in på min röstbrevlåda att jag gärna fick återkomma via telefon eller mejl om jag hade fler frågor då jag tydligt inte var nöjd med deras första svar, så jag formulerade ännu ett mejl och skickade iväg.
SATS ska verkligen ha beröm för att de är så snabba att svara på mejl, men de får tumme ner för att de är så oförstående om triggers och ätstörningsproblematik.
Svaret på mitt sista mejl var att många medlemmar vill kunna väga sig på väg till duschen och därför låter de vågarna stå i omklädningsrummen, de tänker inte lyssna på oss.
Vi har nu avslutat vårt medlemsskap på SATS eftersom vi verkligen ser stora problem i att de inte tar till sig av kritiken.

Det handlar inte om en enstaka individ och dennas problem, det handlar om att se det hela i ett större perspektiv där SATS å ena sidan skriver i sin ätstörningspolicy att de värnar om sunda ideal och att träna i hälsofrämjande syften, och att de är beredda att stänga av medlemmar och se till att de får den vård de behöver genom att förmedla kontakt vidare med läkare etc. Men samtidigt när vi påtalar problematik kring triggers och att ha oövervakade vågar så vägrar de se kopplingen.

Vi hoppas att SATS i framtiden utbildar sin personal bättre angående ätstörningsproblematik och triggers och inser att vågar i omklädningsrummen inte är en bra idé överhuvudtaget.

Slutgiltid bedömning av SATS:
Tumme upp för snabba svar, tumme ner för att de inte lyssnar.

Expressen publicerar svar

Jag skrev ett inlägg om Expressens svar angående den kroppsfördömande enkät som de hade för ett tag sedan, men mitt inlägg verkar ha trillat ut i cyberrymden och försvunnit. Inte alls irriterande..

JA! De gav oss ett svar.
NEJ! Det var inget ordentligt svar.

Min formulering löd såhär i mitt mail till dem:

Jag fick detta till svar via mail:

Dagen efter publicerades mycket riktigt min fråga som dagens, se klickbar bild.

Och vad är det egentligen vi får svar på? Nja, inte särskilt mycket annat än ursäkter, tycker jag.
Dessutom gjorde de en smart manöver och "valde ut" min fråga till publicering, det vill säga att jag inte fick se svaret på frågan innan det blev officiellt. Alltså kunde jag inte inför samma publik replikera på deras svar. De tog dessutom bort allt som har med Idealrevolution att göra, säkerligen för att ingen skulle leta rätt på vårt kritiska blogginlägg. Smart, Expressen..

Här nedan är exakt samma text som jag mailade dem, alltså min original-frågeställning. Det som är fetmarkerat är vad Expressen klippte bort.

Hej Expressen!
Jag hittade ert test "Hur nöjd är du med din kropp - egentligen?" och jag blir väldigt bekymrad över ert outtalade syfte och framställningen av kroppsbilden hos era läsare.
Hur tänker ni kring er ansvarsroll då det gäller just de frågor som ni ställer i det testet? Vad är syftet med detta test? Hur följer ni upp detta?

Den uppfattning jag får av ert test är att det resulterar i en statistisk översikt, för att få läsaren att känna sig mindre ensam om sin egna kroppskonflikt. Men vad används statistiken till? Hur lämnar ni läsaren efter testet?

En av era frågor tänker jag är specifikt viktig att inte bara lämna som ett svarsresultat, och det är den formulerad:
"Har du föreställt dig att du skär av mjuka delar av din kropp?"

Denna fråga åsyftar ett självskadetänk, om inte ett redan existerande beteende. Och det är farligt att beröra detta ämne utan att göra en mer ordentlig hantering.
Även övriga frågor är märkligt formulerade, då de verkar förutsätta att läsaren lider av dålig självkänsla, övervikt, självförakt.. Hur har ni resonerat fram dessa frågor?

Idel öra.
Vänliga hälsningar,
Idealrevolution

Alltså. De klipper bort komprometterande delar, såklart. Och skriver om mina formuleringar. De beskriver även problemet som "en olycklig formulering." Testet, menar de, var ju menat att ge "positiv förstärkning till den som känner sig nöjd med sin kropp och den man är." URSÄKTA? Ungefär här imploderar jag. Jag kan inte för mitt liv begripa hur detta test ska ge positiv förstärkning, då det resultat jag fick - jag som klickade Aldrig! på exakt varje fråga - var direkt nedtryckande.
Vidare ursäktar dom sig med att testet inte är "dagsfärskt", och att de vid framtida liknande tester ska "se till att det är bättre formulerat och att testets rätta syfte framgår." Hur kan Expressen, som en av Sveriges största nyhetssiter publicera ett i deras egna ögon för gammalt test?
OCH! Hur kan de använda det som ursäkt till den direkt kroppsföraktande formuleringen av det?
Vi får dessutom inte reda på vad den statistiska översikten i slutet av testet är till för. Vilket ju skulle vara fint att veta, när man nu svarat på en enkät och uppenbarligen ingår i statistiken med sina svar. De nämner heller ingenting om hur testet verkar ha utgått ifrån att läsaren vars ögon drogs till det, klickade i svar och tydde sitt resultat - otvivelaktigt hade dålig självkänsla och kroppsbild.

Detta tycker jag är tragiskt. Och fegt. Det blir ett maktspel av enkäten, och det blir ett maktspel i deras bemötande. Jag hoppas bara att människor som tog det där testet inte påverkades negativt av det.

Behov + ideal = förtryck

Ja, hörrni. Man kan kämpa emot idealen, och man kan kämpa för dem. I Japan har man uppfunnit ett nytt hamburgerpapper för kvinnor så att de ska våga äta offentligt. Detta på grund av ett Japanskt ideal - kvinnors munnar "ska vara små, lågmälda och leende". Som om kvinnor behöver ännu mer press på sig att hålla käften.

Vår åsikt om detta är nog redan förstådd, men här kommer den i versaler: AAAARRRRRRRRRRRRRGHHHHHHH!

(En lite mer välformulerad reaktion på detta ger vår idol HEJ BLEKK i sin blogg, där hon beskriver lite mer ingående hur denna trend i Japan och övriga världen ter sig. Kika in här eller klicka på bilden!)

Denna tysthetssträvan får mig att tänka på luftslottet "kvinnlig list". Säkert är ni bekanta med begreppet, men jag kan ge några exempel för att förtydliga.

• "Jag låter honom tro att det var hans idé, så får jag min vilja igenom. Kvinnlig list!"
• "Han vet inte om det, men varje gång han gör mig förbannad så shoppar jag/sexvägrar jag. Kvinnlig list!"
• "Jag är inte svartsjuk, men för att jag inte heller ska bli det i framtiden så håller jag koll på hans inkorg, alltså i rent förebyggande syfte. Kvinnlig list!"

Det här är i mina ögon samma sak som att upprätthålla kvinnors tysthets-norm. Det är som om våra behov inte är värda att sägas sanningsenligt, de måste lirkas fram eller förkläs till något annat för att de ens ska gillas som legitima, mänskliga behov.
Att jag skrev dessa exempel på begreppet "kvinnlig list" beror på att jag ständigt hör dem. Eller läser om dem. Eller ser dem praktiseras. Och jag undrar om dem inte kommer sig ur den eviga rädslan för att vara krävande i en annan människas ögon? För om vi formulerar om dem, så är de ju inget annat än sunda krav och behov hos andra människor! Och det kanske är just där, i värderingen av kraven som vi finner oss desperata. Jag benämner dem sunda, någon annan som kvävande, någon tredje som befriande och så vidare. Så långt gånget förtryck har fått oss att tvivla på legitimiteten i våra egna behov, och därför sker en ständig värdering och avvägning av dem. Låt oss prova att omformulera!

• "Jag vill/får/kan/vågar inte uttrycka min åsikt. Därför upplåter jag den åt någon annans läppar att uttala."
• "Jag vill/får/kan/vågar inte begära att det som irriterar mig ska pratas ut om. Jag vill/får/kan/vågar inte ställa det kravet om respekt för min åsikt och min egna upplevelse."
• "Jag vill/får/kan/vågar inte protestera mot den brist på tillit som finns mellan oss. Jag vill/får/kan/vågar inte erkänna att jag är osäker på ärligheten i vår (vänskaps-/kärleks-)relation."

Med detta vill jag prompt markera att jag inte dömer de anledningar som finns bakom användandet av så kallad "kvinnlig list", i de anledningarna kan vi alla hamna och jag har inget med dem att göra på ett individuellt plan. Men det generella användandet av "kvinnlig list" motsätter jag mig å det starkaste. Det är alltså agerandet, inte anledningen till det som jag finner svårt att förlika mig med.
Hur kan en någonsin uppnå en respektfull och jämlik relation till någon, oavsett om det gäller vänskap eller kärlek, när man duperar den andre? Och framför allt, hur kan en någonsin uppnå en respektfull och god relation till sig själv, när man regisserar sina behov?

Vad tror ni?

Komplimangers vara eller icke vara

Jag fick en jätteintressant fråga skickad till mig på min egna blogg, men den faller under kategorin Idealrevolution så därför väljer jag att ta upp den här.
Frågan gällde komplimanger och hur jag ställer mig till detta, och jag tycker frågan är skitintressant.
För det första så vill jag få sagt att jag inte anser alla komplimanger vara av ondo. Det är väl trevligt med uppskattning liksom.. Men grejen är den, att när en tänker på komplimanger tänker många komplimanger = tankar kring utseende, alltså att den som ger komplimanger bör och kommer koncentrera detta kring mottagarens utseende och fysiska person.
Komplimanger som omfattar ens utseende är jag inte speciellt intresserad av, jag ogillar dem rent generellt, då de innefattar att andra människor bedömer ens utseende, och därefter har godkänt det, vilket för mig är helt ointressant eftersom komplimanger kring utseende kan uppfattas som just en bedömning av hur en ser ut och på så sätt vara ganska hämmande. Jag tycker att utseende är rätt ointressant och när människor påminner mig om mitt utseende och bedömer det, så ger det inget positivt till mig då jag försöker fortsätta vara frisk från min ätstörning. Fokus på min fysiska person är alltså inget jag efterfrågar då det gör att jag aktivt måste fokusera på utseende. Alltså: komplimanger om personers utseende kan stjälpa mer än hjälpa, varefter jag anser att en behöver tänka till innan en uttalar sig och vad en exakt säger.
Komplimanger som omfattar saker en gjort eller ens personlighet innanför den fysiska kroppen tycker jag tenderar rent generellt att vara mer positiva. Vi lägger sånt jävla krut på utseende och vikten av att se bra ut att allt blir så satans ytligt hela tiden, när en istället kan visa uppskattning kring personers personlighet eller saker de gjort, vilket också är jävligt tacksamt för människor som försöker bli friska från just ätstörningar eftersom det tar bort fokus från den fysiska kroppen och låter personen fokusera på andra aspekter.
Vi har så förbaskat lätt att tvivla på oss själva, det är mänskligt. Vi behöver uppskattning i olika grad, alla människor är olika, vissa behöver ingen alls och är nöjda med det, andra behöver höra att människor i deras närhet faktiskt uppskattar dem som människor och deras handlingar.
Komplimanger kring utseende blir så jävla tafatta och tomma tycker jag, medan komplimanger gällande handlingar många gånger styrker mig i att känna att jag fan är bra som jag är, för att någon ser och uppmärksammar att jag gör skit bra.
Sen handlar det ju om personliga gränsdragningar också, blir en obekväm av folks komplimanger så får en säga ifrån, en behöver inte vara så jävla snäll och ta allt. Dock är det skrämmande och rent av jobbigt att behöva säga ifrån ibland, men en lär ju bedöma situationerna utifrån ens egna referensramar och känna vad som är acceptabelt för en själv.

Att revidera synen på den egna kroppen

Mitt under pågående kroppshets och viktstress måste en väl stanna upp någon gång och se sig själv ur ett utifrånperspektiv och ställa sig frågan; vad fan håller jag på med?
Jag studerar till lärare och är van vid att stanna upp och ifrågasätta mig själv och mina val, eftersom mina elever och deras föräldrar kommer ifrågasätta mig så lär jag vara beredd. Det kanske är därför jag gör det, ifrågasätter mig själv med utgångspunkt i att utvecklas, slipas, dock inte förfinas.
Jag ser det som en styrka, att kunna kliva utanför mig själv en stund och se på mig själv med andra ögon, vad utstrålar jag, hur ser jag ut, varför gör jag de val jag gör.
Som frisk fd. uns-anorektiker (eller vilken jävla term jag ska använda) så har jag, eller snarare har haft, en ganska hatisk och komplicerad syn på mig själv och min egen kropp, vad den har varit, vad den är och vad den kan komma att bli. Efter att ha haft ett komplicerat förhållande till sin kropp under hela tonåren är det svårt att veta vad som kan kategoriseras som rätt och fel i tankeverksamheten kring kroppen, vad som är sanningar och vad som är osanningar, jag tror det gäller många fler än de som varit sjuka i någon typ av ätstörning.
Jag har alltid haft en syn på mig själv som otränad, inte speciellt sportig, rätt klumpig och svag. Jag ser ingen speciell negativ underliggande mening i någon av dessa termer egentligen, mer än att jag under tonåren la oerhörda värderingar i detta min bild av mig själv, och den hänger kvar.
Men låt oss se vad som är fakta och vad som är fiktion i detta sammanhang.
Fakta: jag är inte speciellt sportig och jag är rätt klumpig ibland.
Jag är totalt likgiltig inför fotbolls-VM, somnar till speakerrösten vid golf på tv och ser mest hockey för att heja på motståndarlaget när mina kompisar ser på hockey, i övrigt är jag ingen hästtjej, hundmänniska eller någon som överdrivet älskar att sola eller bada och jag har en tendens att gå in i saker och snubbla.
Fiktion: otränad och svag.
Jag tränar rätt mycket, trots att jag inte är sportintresserad så började jag gymma med min kusin under tonåren, och det intresset håller i sig. Dock ser jag inte ut som en person som tränar mycket, folk blir oftast förvånade när jag säger att jag tränar typ 6 ggr i veckan för att jag tycker det är roligt. Det är här problemet uppstår; eftersom jag inte uppfyller normen för vad en person ska se ut som tränar 6 ggr i veckan så uppstår följdfrågor såsom vad mitt mål är, hur mycket jag vill gå ner etc.
Att jag dessutom gör det bara för att jag tycker att det är roligt tycks vara ytterst upprörande, för ingen människa verkar tycka om att träna egentligen av de som jag pratat med. De gör det för att det förväntas av dem, för att hålla kroppen i rätt form för att passa in i mallen (vilket är skitintressant och tragiskt på några sätt, men det är era kroppar och era beslut).
Jag är alltså inte otränad, och definitivt inte svag. Mina överarmar är dubbelt så stora som många av mina tjejkompisars, vilket är jävligt komplexingivande samtidigt som jag försöker att inte beröras av det. Ja, jag är stark helt enkelt.
Att vara stark och tjej är fan rätt skrämmande, och det säger rätt mycket om mig och min syn på mig själv som kvinna. Kvinnan förväntas att inte ta plats, att vara svag, skör, att jag då är stark och kan stå på egna ben, var inledningsvis jävligt läskigt när jag blev frisk. När en är stark och står upprätt själv måste en fungera som en individ snarare än som ett objekt.
Det är alltså här vi nu befinner oss: svårigheten i att övertala sig själv att fiktionen just är fiktion och inte fakta. Att försöka revidera synen på sig själv, synen som varit rådande under hela uppväxten som svag och otränad, när fakta säger det motsatta. Jag kan tycka det är otroligt fascinerande att fiktionen är så svår att motsätta sig och revidera, samtidigt som jag hatar den och trycks ner av den i någon mån.
Under min tid i ingenmansland mellan sjuk och frisk fick jag försöka beskriva min kropp med fakta, utan att lägga värderingar i vad min kropp består av, utan istället försöka se den ur funktionsmässiga synvinklar och på så sätt försöka vara tacksam över den. Jag tror fan det är nyttigt. Sluta se sig själv som ett objekt och istället som ett subjekt, för det är ju det grunden i det hela handlar om ändå. Kvinnor är så vana att se sig själv ur ett manligt perspektiv på den egna kroppen, att se sig själva som objekt och värdera kroppen därefter. När vi börjar se våra kroppar som subjekt istället blir vi farliga; vi kan ju fan råka krossa patriarkatet eller någonting åt det hållet.
Tanken svindlar.

Idealrevolution och fairtradefika

Hej alla revolutionärer!

Imorgon är det dags för årets fairtradefika och vi har skapat ett evenemang på fairtrade challenge. Det hela är jättefiffigt för vi behöver inte vara på samma plats för att fika tillsammans! Det räcker med att ni trycker på länken nedanför bilden här och anger att ni kommer delta i vår revolutionsfika så är ni med!

Sen så sätter vi igång imorgon 11.00 och fikar rättvisemärkt (det är ju det det hela går ut på!).

Fika tillsammans med oss på en Revolutionsfika!

Varför ställer vi oss då bakom detta evenemang? Jo för att att fairtrade är en del i att försöka skapa en bättre värld och självklart gillar vi hela den idén!
En kan läsa mer om fairtrade och vad de arbetar för här.
Och här kan en läsa mer om fairtrade challenge.

Expressen - Hur nöjd är du med din kropp - egentligen?

Jag snubblade in på Expressen för några dagar sedan, och i mitt scrollande såg jag ett av deras tester. Just detta test utmärkte sig litegrann, för jag tänkte att det kunde vara intressanta frågor. Det var det, fast på helt fel sätt. Deras frågeställningar utgår ifrån att svaranden lider av övervikt, missnöje med dig själv, dålig självkänsla, till och med har självskadetankar! De förutsätter att alla som dras till att ta detta test kan relatera till frågeställningarna, känna igen sig och sen ändå få en aha-upplevelse där de äntligen inser att problematiken bottnar i att de inte är nöjda med sin kropp. Så jag tog testet, jag klickade i *aldrig* på alla svar för att få se hela testets utformning (man var tvungen att svara på frågorna för att komma vidare till nästa) och tappade hakan. Bilderna nedan är skärmdumpar från de frågor som fick mig att blinka i otakt lite extra. De är alla klickbara för förstoring. 

Ja. Vad säger ni? 

Jag tycker att detta är fruktansvärt världsfrånvänt farligt. Det är farligt för att frågorna är normaliserande, speciellt den som undrar om du någonsin fantiserat om att "skära bort mjuka delar av din kropp". Det är grundläggande fel att behandla ett sådant ämne med en kortfattad fråga med förutbestämda svarsalternativ på en nyhetssida, utan någon mer hantering av svaret! Jag kan tycka att det är en legitim grund till en (totalt annorlunda formulerad) fråga i en utredning av psykisk hälsa/ohälsa - men vad har Expressen för syfte med detta?

I och med att den sista sida du möter efter testet är färdigt är denna ovan sammanställda statistik, så drar jag slutsatsen att det primära de vill åstadkomma är att du inte ska känna dig ensam - hur du än tänker om din kropp. De lämnar dig alltså med detta konstaterande, och i bästa fall kanske de hoppas att du söker hjälp. Men det finns inte formulerat någonstans. Det är alltså bara ett slags temperaturmätande, ett finger i luften för att känna vad det blåser för kropps-vindar i Sverige. På nätet. På Expressens hemsida. Nånstans bland alla sensationella (?) nyheter.
Jag blir illamående av detta, så oansvarigt hanterat och framställt.

Kroppskonflikter är ett stort ämne, det är ett relativt vanligt och problematiskt område som INTE kan behandlas så här. Jag skäms å Expressens vägnar över hur de väljer att ställa sig mot människors kroppsuppfattning och självkänsla.

Och för att sätta körsbäret på toppen av detta, så har jag även hittat dessa intressanta artiklar på deras hemsida å det senaste.

och:

Idealrevolution har nu sökt kontakt med Expressen gällande detta, och är mycket nyfikna på deras respons. Vi håller er självklart uppdaterade på den dialog som (förhoppningsvis) kommer att ske. 

Idealrevolutionen

Vi har den senaste tiden fått många nya följare och uppmärksamhet i tidningar, deltagit i intervjuer och hållt tal, men det känns som att det är dags att påminna om vad det är vi egentligen vill, vad vi är ute efter med hela idén bakom Idealrevolution.
Så.. Här kommer den..
Vår förklaring, vårt manifest eller vad sjutton en vill kalla det, är i grund och botten det här, rakt av kopierat från beskrivningen på vår sida på facebook (och sen en utveckling av det hela):

Av en slump upptäckte två tjejer varandra på sociala medier.
De inspirerades av varandra och delade med sig av peppande bilder och ord. Ganska snart kom tanken på att göra detta större, och framförallt att göra något åt grundproblematiken som lett till behovet av peppande bilder och ord.
De såg hur den problematiken i grund och botten kom från samhällets normsnäva idealskapande, så på några minuter skapades hashtaggen #idealrevolution.
Vilken himla bra grej det blev!
Det vore lätt att säga att samhället är ett för stort mål att kunna förändra, men det trotsar vi i bästa Lotta på Bråkmakargatan-stil. Vi VET att det går!
Tillsammans är vi starka, och vi hoppas kunna förena oss genom denna idealrevolution som vi skapat för vår skull, för er skull, för allas skull. Människokroppen måste få ta plats och accepteras som den är. Hur den än är. Vi vägrar be om ursäkt för att inte passa in i normen.
Vi vägrar se ned på oss själva och andra, istället ska vi samlas och bilda köttmur mot patriarkatets förtryckande samhällssyn på och mot kroppen. Vi ska stå upp för våra rättigheter till att ha en kropp som är till för oss själva och ingen annan.
Revolutionen bygger på kärlek och respekt för varje människa och varje kropp. För hon, han och hen. Ingen exkluderas, alla accepteras.
Så hur tänker vi göra? Vi tänker göra idealrevolution synligt.
Vi sätter upp stickers, posters och flyers där vi kommer åt. Vi sprider oss på sociala medier såsom facebook, tumblr, twitter och instagram. (Hade vi haft råd hade vi tatuerat oss i pannorna också, men än så länge finns inte det kapitalet för två studenter..) Så hjälp oss gärna med spridningen! Det här är och förblir viktigt för både dig, dina medmänniskor och din framtid. Varmt välkomna i vår revolution!

Men i detta läser en också in saker mellan raderna, vilket vi också vill förtydliga nu vad det är vi INTE arbetar för, det kanske låter enkelt, men det är mer komplicerat än så här.
Vi vill självklart att du ska kunna vara nöjd med dig själv och din egen kropp. Vad vi däremot inte stödjer, är att grunda sitt antagande om sin egen kropp utefter andras preferenser. Vi tänker inte gå den enkla vägen och säga att alla är vackra som de är och att en inte behöver sminka sig. Du bestämmer själv vad du tycker om din kropp och ditt utseende, men kom ihåg att ditt utseende och din kropp inte är allt. Det finns otroligt fler delar till dig och din person som inte syns utanpå. Vad du tycker om dig själv och om du sminkar dig får du själv bilda en åsikt om, du gör som du vill!
Vi vill ifrågasätta samhällets fokus som ligger på ytan, vi vill revolutionera idealen och ja, vi vill faktiskt ha en bredare bild representerad i media, för samtidigt som vi anser att utseendet inte ska vara allt, så finns det många som mår dåligt av den bild som finns representerad idag. Drömläget vore ju att kvinnor, män och alla andra inte skulle dömas och bedömas utefter hur de ser ut, men sanning är att vi alla dömer och bedömer människor hela tiden. Vi tänker inte hävda att vi är övermänniskor som står utanför denna problematik, vi vill och försöker se vår egen del i problemet för att bryta normerna. Att då hävda att vi -Hära och Mia- står utanför dömning och bedömning vore att pissa i motvind.
Vi behöver kanske få vara fula ifred som moralfjant och Lady Dahmer skriver, vi kanske behöver bestämma själva vad vi tycker är vackert, vi kanske behöver få vara som vi är utan att lägga vikt vid hur vi ser ut över huvud taget, vi stöttar alla tre utgångspunkter. Varpå den första och den sista i princip är den samma..
Vi är medvetna om att vi kommer höja en del ögonbryn, stöta oss med vissa genom vad vi arbetar för. Vissa kommer tycka att vår kamp inte är viktig och ställa den i relation till andra kamper som de ser som viktigare. Vi anser att vi alla måste inse att vi både är en del av problemet och en del av lösningen. Genom att lyfta frågor och ventliera dem -oavsett vilken typ av frågor vi lyfter- så kommer människor att agera och reagera (förhoppningsvis) och själva tänka över vad som är viktigt för dem.
Klart att en kan anse att vi inte behöver ett ideal över huvud taget, samtidigt måste en inse att vi lever i en värld där ideal finns och verkar och det finns och kommer kanske alltid finnas människor som identifierar sig med dem. Förhoppningsvis kan vår kamp bidra till att människor ifrågasätter tankar de har om sig själva och sitt utseende. Vi menar inte att vi behöver ett sundare skönhetsideal som är synonymt med ett 'naturligt snyggt skönhetsideal' (vad nu detta skulle innebära). Vi efterfrågar en inställning till människan och kroppen där individen själv kan känna att hen har rätt till sin egen kropp och inte finns till på någon annans preferenser. Och detta med smink: vill du sminka dig så gör det, vill du inte så låt bli! Sen kan vi diskutera i evigheter om patriarkatets strukturer om manligt och kvinnligt och vad som får dig att välja den ena eller andra sidan av det hela. GÖR SOM DU SJÄLV VILL PÅ DINA VILLKOR.

Så om du vill tycka att du är snygg så får du tycka det, vill du tycka att du är ful så får du tycka det. Här vill jag också påpeka att jag här inte lagt någon värdering i vare sig ordet snygg eller ful. Oavsett vilket så vill vi att du ska kunna känna dig nöjd med dig själv, både utsida och insida. Du bestämmer över din egen självbild, låt ingen tro något annat.
Idealrevolution handlar inte om utsidan och att alla är vackra som de är, det handlar om att revolutionera och krossa patriarkatet och vi väljer att försöka ta vägen genom ideal(revolution).
Huvudpunkten är att sluta ser kvinnor som objekt och män som subjekt, att försöka bidra till ett samhälle där alla känner sig respekterade.

Zalando revolutionerar!

Minns ni mitt inlägg om Företagens Ansvar?
Jag hade då kontaktat distributören av den franska klädesmärket Boom Bap i fråga om hur de ställer sig till sin ansvarsroll som förmedlare av sexism genom att återförsälja kläder med sexistiska, kvinnoförnedrande uttryck. Det tog ett tag, men idag fick jag ett svar från Zalando.

Jag har bara två ord att säga: HEJA IDEALREVOLUTION!
Nej, jag har fler ord kvar. HEJA ZALANDO! Tack för att ni ser till er kundkrets, är villiga att omvärdera ert budskap och aktörsansvar. Tack för att ni inte ser er större än er gemene kund, och för att ni är öppna för konstruktiva dialoger. Bra gjort, ni är värda all cred jag kan ge för detta beslut.

Se ut som du tycker!

"Men du som är lång och smal, du ska väl inte klaga på ideal och normer?" Det här hör jag ofta när jag för Idealrevolution på tal. Mina åsikter likställs med mitt utseende. För att beröras av ideal bör man alltså se tvärtemot ut, vilket jag tycker är tvärtemot i sig. Hur kan mitt utseende vittna om mina tankar och åsikter?
Det verkar finnas en generell åsikt om att de människor som "uppfyller normen" inte berörs av den, då de ju kan leva lyckliga i alla sina dagar - helt världsfrånvända - tack vare sitt mellanrum mellan låren! Woho! Låtom oss hjula bredbenta av glädje.

Fast nej. Oavsett hur min kroppshydda ser ut på utsidan, så speglar det INGENTING av min insida. Jag älskar att ha långa naglar, gör det då mig till en kattmänniska? Jag har nästintill obefintliga muskler, gör det mitt sinne svagt? Jag har blå ögon, gör det mig naiv? Nä. Alla dessa förutfattade meningar om våra utseenden fördummar oss, och skapar barriärer av luft. Med det menar jag att vi tror oss kunna placera människor utifrån deras utseenden och därigenom riskerar vi att kassera någon fantastisk människa utan att ha något som helst belägg.

Jag ser ut som jag gör, och jag tycker som jag gör, jag påverkas precis som den näste. Oavsett storlek, favoritfärg, muskelmassa, hårmängd eller färg, förmåga att kunna stå på ett ben.. oavsett. Vi påverkas.

Lika så hör jag också ofta kommentaren "Men du som modellar, bidrar inte du till idealskapandet eftersom du är smal?" Det här skulle jag kunna utveckla i en evighet, men jag ska försök hålla mig kort och koncis.
Jag ser inget fel i modellers vara eller icke vara. De har ett utseende. Det har du och jag också. Ens utseende är inte orsaken till problematiken, det är hur utseendet exploateras och framställs. En smal modell är inte en sämre modell än någon annan, och inte heller för att hen ens modellar. Det är inte modellerna som ska bära skuld för idealet! Jag modellar för att jag mår bra av det, jag älskar det adrenalin det ger mig när jag ser vad jag klarar av att göra med min kropp - den kropp som jag i så många år tyckt ha varit värdelös. Modellandet har hjälpt mig att skapa en sund relation till min kropp genom att jag svart på vitt sett hur den ser ut, utanför mitt huvud. Jag har fått kroppskännedom och självkänsla, inte av åskådarnas reaktioner utan rakt av mina egna. Jag blir än idag förvånad när jag ser bilder som jag tagit - ser jag ut SÅDÄR? Jag lär mig något av varje bild, så jag är tacksam för modellandet. Och jag bidrar till variationen, för det finns ingen som ser ut som mig. En kan inte kategorisera modeller, för ingen ser likadan ut som någon annan. Jag ser problematiken ligga i vilka modeller som efterfrågas och hur det i sin tur står i direkt relation till vilka som vågar modella. För det handlar ofta om att våga, kanske att tycka om sig själv såpass mycket att man vågar se sig själv. Eller att våga vara sig själv, hur läskigt det än är. Jag har ingen annan version av mig själv, så jag förstår inte varför jag inte skulle kunna modella. Varför skulle inte du kunna modella?
Modeller är en projicerad representant, oftast av ett varumärkes påstådda målgrupp. Det finns en anledning till att exempelvis Dressmann har grånade äldre män i sina reklamer, det finns en anledning till att omslagsmodellen till en matlagningsbok har förkläde på sig. De ska kunna relateras till av målgruppen. Och det är DÄR felet ligger. Hur allting anpassas efter hur någon/några analyserat, tyckt och tänkt att deras kunder ska, borde, gör, vill se ut. Och därför har vi ett normskapande. Genom att ta bort skulden från modellerna och istället öppna upp barriärerna för alla att modella så kan vi få till en kanal till företagen, där de ser hur deras målgrupp faktiskt ser ut. Det är ju du och jag, och vi ser ju inte likadana ut. Vi ser ju ut som en målgrupp.

Tag plats!

”Jag hatar att jag som är en 36-40, 175 cm lång, ständigt får höra att jag är stor och har stora lår och stor rumpa, fast fan det har jag inte. Det är allas ögon som är förvrängda, för ja klart som fan att man är stor jämför med en tjej som svälter för att ha samma klädstorlek som en genomsnittlig 10åring. Så jävla vrickat”

Jag kan verkligen relatera till kommentaren ovan. Jag är 168 cm och en 38-42a. Jag är numera frisk UNS-anorektiker (jmfr nykter alkoholist) (egentligen fick jag diagnosen UNS med anorektiska drag, men för enkelhetens skull väljer jag att använda ovanstående term) (UNS står för ätstörning utan närmare specifikation).

Som sagt, jag är numera frisk och med detta i åtanke känns det lite extra elakt ibland när jag får kommentarer om att jag har stora lår, är stor, har stor rumpa eftersom jag är känslig mot såna kommentarer om min kropp som nybliven frisk.

Jag kan verkligen relatera till kommentaren. Jag är inte stor som i stor=ohälsosam, jag har muskler, men i samhällets normsyn så blir är en kvinnokropp med både fett och muskler fet, inte stark. Det är en otroligt intressant syn, och så jävla tragisk. För på något sätt blir en stor kropp ohälsosam och en smal kropp hälsosam, fast det inte alltid är så. (och även om jag eller du vore ohälsosamma och stora så är det ingen annans problem än vårat eget, en ska inte ta sig rätten att bedöma en annan människas kropp).

Jag håller med dig, det är allas ögon som är förvrängda, i jämförelse med anorektiska tjejer är jag stor, klart som korvspad.
Det känns som att jag konstant måste bevisa att jag är stark och inte tjock, vilket gör mig trött. På gymmet och i andra sammanhang där träning nämns frågar folk gärna vad mitt mål med min träning är, och hur mycket jag vill gå ner, eller hur långt jag har kvar till min drömvikt. Jag har ingen drömvikt, jag kan inte hantera en våg då detta innebär flera månaders ångest för mig, jag kan inte väga mig för det är en trigger för mig.
Det är jätteprovocerande att folk per automatik tror att jag vill gå ner i vikt. Mitt mål med min träning är att ha roligt och träna sånt jag mår bra av, inget annat. Jag försöker vara nöjd precis där jag är idag och så som min kropp ser ut precis just nu, inget annat. Om jag börjar sätta upp mål för hur jag ska gå ner i vikt så kommer jag att bli sjuk igen, för jag kan inte hantera det.

Jag vet om mina svagheter, det är en av mina styrkor. Jag kan på så sätt ta hand om mig själv genom att ta hänsyn till mina svaga sidor. Jag skäms inte för dem, de är en del av mig som är betydelsefull och lika viktig som mina starka sidor.

Det är intressant ur flera vinklar att kvinnokroppen ska vara liten, att vi ska ta liten plats fysiskt och helst inte ta plats verbalt heller, det ingår i alla fall inte i normbilden. Jag går emot allt detta, jag syns och jag hörs. Jag har en röst och använder den gärna. Jag ingår också i en släkt med stora och starka kvinnor som jag är stolt över att tillhöra.

Jag rekommenderar er verkligen att läsa Det förkrympta kvinnoidealet av Barbro Backberger som en ingång till diskussionen kring hur kvinnor tar plats och vad som förväntas, en annan bok jag kan rekommendera om ni är intresserade i samma ämnestyp är Det kallas kärlek av Carin Holmberg.

Jag tror jag lämnar diskussionen därhän att fortsätta hemma i sofforna och i era huvuden med er själva.

Tag plats, det är det sista jag vill tillägga.

Sexism kan aldrig vara okej

Jag och Maria har suttit och läst igenom alla kommentarer vi fått på blogginlägg de senaste dagarna, det är otroligt roligt och givande att ta del av era åsikter! Vissa peppar på och ger tummen upp, vissa håller inte med alls och vissa ger sig in i en djupare diskussion och ger oss konkreta tips på saker vi kanske bör tänka på när vi skriver om vissa ämnen, däribland Boom baps t-shirtar.

Kommentarer vi har fått består i att vårt budskap kan tolkas som att vi har rätt åsikt och andra har fel, alltså att vi tagit oss själva rätten att fördöma t-shirttrycken och att vi bör tänka till då vi därigenom utgör något slags pekpinne och inte förespråkar människors fria vilja, varpå jag vill svara med en kommentar i detta inlägg som för mig är otroligt viktigt. Om en läser vår blogg som en bokstavstroende läser bibeln så kommer en att bli besviken. Vi skriver utifrån egna erfarenheter, egna kriterier och egna tankar, vi är inga experter, bara brydda konsumenter och medmänniskor. Tanken med bloggen är att väcka tankar hos våra läsare, att våra läsare inte alltid ska hålla med oss, utan tänka till själva och reagera på samhällsnormen och även på oss.

Vi valde att kontakta Boom Bap om deras t-shirttryck då det är tydligt sexistiskt, därom råder ingen tvekan från vår sida, det finns så klart de som inte håller med oss, och ni behöver inte hålla med oss, det är det som är det fantastiska. Den stora majoriteten verkar dock hålla med oss, flertalet har mejlat företagen för att visa sitt missnöje, precis som vi gjort. Vår utgångspunkt är att sexism aldrig är okej, vi är orubbliga på den punkten, och som sagt, ni behöver inte hålla med oss.

Idealrevolutions uppgift är att ifrågasätta och föra dialog med företag, det är en del av revolutionens kamp, vi mejlar om beröringspunkter vi reagerar på. Ni läsare är viktiga i detta sammanhang, att föra dialog med oss och ni är fria att hålla med eller tycka något annat. Huvudpunkten är att tänka till kring kläder, ideal och budskap vi sänder ut och tar in. Den andra delen av revolutionen handlar om att individen ska kunna känna sig bekväm i sig själv, att känna en trygghet i sig själv och tacksamhet för den egna kroppen, att gå emot samhällsnormen som verkar bestå i att en alltid ska förändra sin kropp, aldrig vara nöjd. Vi hävdar motsatsen: att vi borde vara nöjda som vi är, precis idag. Detta är en stor del av revolutionen och en otroligt viktig punkt, inte minst för min egen del, jag brinner som själva fan för just detta eftersom jag tidigare varit ätstörd. Och du som läsare behöver faktiskt inte hålla med ens på den här delen, bara acceptera att det finns människor därute som behöver få känna att de duger som de är, jag vet att det finns fler än mig. För det är en provocerande tanke för vissa -att vi inte behöver förändras för att duga, att vi räcker till precis som vi är.

Vi får också kommentarer från lärare ute i skolorna som reagerar på att elever diskuterar kroppar i tidig ålder och vi uppmuntrar pedagoger att diskutera ideal med barnen på sätt som är relevanta för åldersgrupperna. Alla förtjänar att känna att de duger som de är.

Så för att sammanfatta: vi är inga experter ni måste hålla med, vad ni däremot måste göra för att vara del av revolutionen är att vara öppen för förslag och acceptera att många av oss därute har ett behov av att känna att vi duger som vi är, och sexism är aldrig, aldrig okej.

En liten uppdatering så här på vägen

Spännande saker är på gång mina vänner!
Jag och Maria jobbar på med massa grejer och har inte riktigt hunnit uppdatera på bloggen, därför bloggar jag nu för att påminna er om att vi fortfarande lever och att vi just nu har händerna fulla i små roliga saker som är på gång.
Den första märkbara skillnaden är utseendet här på bloggen, vi har tagit hjälp av min lillebror (Jonatan Haltorp, tack för det lillebror!) för att snygga upp headern, och så har jag pillat i html-koden för att ordna upp lite andra grejer, akompanjerad av Maria via sms samtidigt. Puh, vilken kväll!
Nu är det lättare att komma i kontakt med oss också då det numera finns en flik här till vänster där kontaktinfo finns placerade, vill ni höra av er eller fråga om något så är det bara att mejla så svarar vi så snart vi kan!
Ni har väl inte missat oss på twitter och instagram? Sök bara på hashtaggen #idealrevolution så kommer ni dit ni ska, och ni får självklart publicera material under den också.

Tills vi ses och hörs nästa gång, revolutionera mera!
Utan er är vi ingenting!

Puss
/Jessica

Tusen tack, alla Lottor!

Jag och Jessica påminner ofta varandra om att vi är två stycker Lottor. Ja, alltså Lotta på Bråkamakargatan det vill säga. Vi inspireras av henne, förstår ni, hennes obstinata tjurighet och järnvilja. Det hon tog sig för, det lyckades hon med. Även om det krävdes stöd. Och det är precis så vi ser IdealRevolution!
Ni ska se våra smskonversationer, oftast handlar de om er - våra fina följare och medrevolutionärer! Häromdagen fick jag ett sms tidigt, tidigt på morgonen av J, där hon skrev:

"Vi är 204 stycken nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

Om du sover så finns det inte tid till det nu! 

Du måste upp och hoppa runt av glädje, alternativt pmsgråta, det senare gör jag!"

Och det är NI som får oss att gråta och skutta runt som om vi flippat ut. Ofta!! Jag tror aldrig att jag kommer att komma över hur många ni är som kämpar för samma sak som vi gör. Det värmer och peppar enormt mycket, ni är helt enkelt ryggraden i vårt rakryggade initiativ.

Så tack. Tack så otroligt mycket för att ni peppar, stöttar, diskuterar och tipsar!

Uppdatering - Phax Swimwear

I mitt senaste blogginlägg gällande de olika klädmärken som jag kontaktat så utlovade jag även en uppdatering kring Phax. Jag uppmärksammade dem på att vissa badkläder för barn fortfarande fanns på hemsidan, och en trevlig mailkonversation följde.

(klicka för större bild)

De kontaktade snabbt sin datatekniker och har nu plockat bort alla bilder och produkter som rörde Kids Collection. Jag är mycket imponerad av deras bemötande. Jag önskar därför att de inte behöver bemötas av oskälig kritik, eftersom de är ett av de sällsynta företag som faktiskt tar sitt ansvar och för en konstruktiv dialog. IdealRevolution står på god fot med Phax och har ingenting otalt med dem, så när jag fick veta att de nu mottar rena hatmail över denna barnkollektion blev jag bestört. Skicka istället en liten uppmuntran till dem, heja företag som faktiskt granskar sin ansvarsroll och sitt bidrag till samhällets ideal!

Varför gör jag det här?

Jag står i köket och har precis lagt på telefonen efter att ha blivit intervjuad (mer om det får ni veta längre fram) och jag stirrar med tom blick på köksbordet, jag är trött och lite stressad, uttömd på ord men rätt nöjd. Jag sneglar mot hallen och ser min spegelbild, möter min egen blick varför gör jag det här? frågan bara dyker upp i mitt huvud. Ja, varför gör jag det här?
Varför kämpar jag varje dag för min och Marias revolution, varför jobbar jag på och driver dessa frågor med själ och hjärta? Varför gör jag så mycket mer än vad som krävs av mig, utanför vanligt arbete och plugg?
Jag är van vid att alltid ifrågasätta mina val, van att behöva försvara mig och därför måste jag vara beredd på att möta motstånd, ha argument klara, vara krigsberedd även mot mig själv ibland, om det ätstörda beteendet pockar på.
Men varför gör jag då det här, driver idealrevolution och kämpar?
Jo, för varje jävla unge, för varje kvinna och varje man (och alla andra också), för att vi alla ska kunna känna oss accepterade och känna att vi duger som vi är. För mina barn som jag inte har skaffat än, för mina kusinbarn som inte är speciellt gamla än, för Maria, för alla mina andra vänner, för min familj och för min pojkvän, och framförallt; för mig själv.
Ja, det finns en egoistisk aspekt i det hela, en del av mig får sånt jävla bränsle av att veta att jag gör det här för min egen skull.
Jag gör det här för mig själv, retroaktivt.
Jag gör det för mig -Jessica- sju år gammal, som står bakom lekstugan och gråter för att hon inte vill gå till skolan, för Jessica 10 år som hatar mens och hatar sig själv för att hon fått mens, för Jessica 13 år som tycker att hon inte duger och måste gå ner i vikt, för Jessica 15 år som hittat styrkan i sin egen röst, för Jessica 16 år som vill bli frisk men inte vågar, för Jessica 22 som tagit tag i sitt liv, blivit frisk och återfunnit styrkan i sin egen röst. För alla delar av mig -alla Jessicor- som känt att de inte passat in, att mallen inte kunnat rymma dem.
Jag kan ibland vara tacksam över att jag gått igenom det jag har gått igenom, inte det att jag förlåter, glömmer eller så utan att jag ändå kan se vissa fördelar med att ha gått igenom allt skit, alltså att jag är tacksam för erfarenheterna jag fått, lärdomarna jag tagit, även om jag hellre vissa gånger hade sluppit undan. Om bara en enda person blir hjälpt av det jag och Maria jobbar för, om en enda av dessa olika Jessicor kan bli hjälpta, då har vi fyllt vårt syfte. Därför gör jag det här.

Företagens ansvar.

Vi kan alla som privatpersoner ta ställning, det är inte särskilt svårt. Men hur blir det när det kommer till företags ställningstagande? Många gånger viftas det bort i akademiska termer och ansvaret flyttas runt till olika titlar. Jag och Jessica ställer oss bredbenta med armarna i kors när vi möter denna så vanliga attityd hos de företag som vi kontaktar, och här är några av dessa historier:

I maj detta år upptäckte jag att Phax Swimwear hade en barnkollektion, det var för mig en nyhet. Nyfiken som jag är klickade jag mig fram till den, och tappade hakan. Så här såg den ut:

Jag kunde inte låta bli att reagera. Jag beslöt mig för att maila till företaget och vår konversation löd:

(Bilderna är klickbara.)

Och tänk, det gick att förändra. Jag har dock varit in på Phax sedan dess, och sett att de fortfarande har 4 bikinimodeller med tillhörande bilder kvar för barn. De är inte lika "hemska" som de jag visar ovan, men fortfarande så pass att jag reagerar. Jag har nu mailat dem igen och inväntar svar. Uppdatering av detta finns HÄR!

Igår hittade jag dock ett klädmärke som säljs via bland annat Zalando, som heter Boom Bap. De säljer diverse plagg, men verkar främst ha t-shirtar med tryck. Även denna gång tappade jag hakan och blev på riktigt illamående. Kolla in trycken:

Jag mailade såklart till både företaget Boom Bap om detta, och till Zalando som distributör. Av Zalando har jag ännu inte fått något svar, men Boom Bap svarar såhär:

"Hi Maria,

Thank you for your feedback - As a valued customer, what you think is important to us. By giving us your feedback, you are helping us to understand what we do well, and what we need to focus on improving.
Boombap is a creative brand  and provocative - NOT sexist at all . I think as a women , mother of a young girl and sister of two , I can speak for a feminist  point of view very well, compared from other women , and  beleive me, we are not sexist - but diferent - we are not deminishing  women - but we point them on the highest spot in our designs . Our brand is all about avoid vulgarity,  and giving  life  a new flavour of originality and irreverence, melting street fashion style with sensuality and humor of our times.

Also,  Zalando  does not have all our designs so I believe you have seen a very small part of our work  .

Have a great day!

Kind  regards,

Dina PereiraCustomer Service

Boom Bap Wear France"

Jag blir bestört av deras svar. De förnekar direkt att de bidrar till sexism, och hänvisar detta till att Dina som svarar ju själv är kvinna, mamma och syster - hon vet minsann bättre än andra kvinnor att detta INTE är sexistiskt eller förminskande av kvinnovärdet. Deras märke säger sig "ge livet en ny smak av originalitet och vanvördnad." Vanvördnad var den bästa översättning jag kunde hitta till detta för mig nya ord, och jag begriper inte alls vad de vill säga med detta. Jag blir så beklämd och förbannad av detta svar att jag tänker ta några djupa andetag (i ett par dagar) innan jag mäktar med ett svar. Jag lovar att hålla er uppdaterade.

Men under tiden jag andas i fyrkant så får ni gärna maila dem och ifrågasätta dessa tryck, ju fler som hörs desto mer kan vi förändra! Bilden nedan är deras kontakformulär, och klickar du på bilden så kommer du i ett nytt fönster direkt dit. 

Så hjälp oss gärna att sprida ordet, inte sexismen!

Kom ut ur garderoben, för dig naken eller för dig blottad

Igår gjorde jag något som platsar på topp tio av de läskigaste sakerna jag gjort. Jag mejlade min familj och nära vänner och berättade att jag varit ätstörd. På ett sätt var det mitt sätt att komma ut ur garderoben; att berätta något som är en del av mig, att visa mig sårbar och samtidigt få förståelse och kunna slappna av lite mer.
Jag har funderat på att göra det jättelänge men inte vågat. För det är så jävla pinsamt att vara sårbar, att jag inte kan äta som andra. Mat är så grundläggande, äta bör man.... annars dör man, och för de flesta människor funkar det, men för mig är det svårt.
Jag har känt mig så begränsad när familj och vänner diskuterat dieter med mig, kommenterat deras egen vikt eller min egen och jag har behövt flera dagar, veckor på mig att komma tillbaka från en endaste liten kommentar.
Eftersom jag fått hjälp och blir friskare och friskare hela tiden så kändes tiden rätt nu, att det var dags. Jag har velat ge det tid att växa fram inom mig eftersom det är svårt att berätta, men i och med att jag gått ut med det redan på idealrevolution kändes det som ett steg i rätt riktning. Vissa har vetat om det och andra inte, men nu har alla fått samma information och det känns jättebra.
Reaktionerna har bara varit positiva, vilket också spär på känslan av att det var rätt beslut.
Jag vill vara öppen med det eftersom jag är övertygad om att jag kan hjälpa andra genom att berätta vad jag själv varit med om och hur min väg mot att bli frisk har sett ut och ser ut fortfarande.
Samtidigt vill jag inte göra det till en jättegrej eftersom jag numera är frisk och kan hantera min vardag. Men nu när det är gjort kan jag verkligen rekommendera fler att göra liknande. Om du lider av en ätstörning så prata med någon i din närhet som du har förtroende för, du ska inte behöva bära bördan ensam. Det är en tung sten att bära själv och ingen ska behöva lida i tysthet och skämmas. Det finns hjälp att få.

Jag är 17 år och tror att jag inte duger

Jag är 17 år och tror att jag inte duger åt honom, han som jag är kär i. Jag jämför mig konstant med hans ex, för i mina ögon är de bättre än jag. Jag ser saker hos dem, i deras utseende som jag inte kan mäta mig mot. Jag vet inte att min skönhet ligger i mitt egenvärde, att jag är bra som jag är, för jag ser mig själv med sådan avsky och ett sådant hat. Ingen hatar mig lika mycket som jag gör.

Jag ser inte mitt egenvärde, är omedveten om min egen styrka. Jag är 17 år och allt gör bara så ont i mig. Jag duger inte åt honom, för det har jag redan bestämt. Jag kan inte tävla med tjejerna han varit tillsammans med förut, men vad jag inte vet är att jag inte behöver tävla med någon alls, för det handlar inte om att tävla, ingen kan tävla i kärlek.

Jag fantiserar ihop deras personligheter, för jag känner dem inte, vet inte hur de är som personer. Jag bara tror massa saker. Jag är 17 år och helt förtvivlad för att jag aldrig kommer bli lika bra som dem, de som jag inte har någon aning om hur är.

Den inneboende känslan av att vara mindre värd sitter kvar i mig långt framöver, jag kommer att kämpa mot den i flera år, men det vet jag inte där jag sitter 17 år och hatar mig själv. Att kampen för att älska mig bara har börjat är jag omedveten om, och det är nog kanske bäst så.

Jag är 17 år och han som jag är kär i försöker övertyga mig om mitt egenvärde, men jag lyssnar inte. Jag har redan bestämt mig för att det kommer bli skit, att han kommer vara otrogen och att hans ex är bättre än mig, inte lite bättre, de är mycket bättre. Jag sätter dem på piedestal och kan inte förstå hur han kan ha lämnat så otroliga människor, för i mina ögon är de världsbäst och finast.

Jag är 17 år och allt jag är rädd för att ska hända kommer att hända, och vems fel det är spelar ingen roll. Jag klandrar oss båda för vem orkar egentligen försöka övertyga någon om kärlek och skönhet när personen inte lyssnar. Jag är 17 år och jag lyssnar inte, för jag vill inte höra, jag vet att jag har rätt.

Jag är 17 år och har så jävla fel.

Jag är på väg hem från jobbet en kväll, plockar fram mina fingervantar för det börjar bli kyligt ute nu. De luktar som de alltid gjort, samma modell som jag alltid haft, lukten och vanten påminner mig om mig själv för åtta år sen, mitt sjuttonåriga jag och jag minns känslan av att inte älska mig. Minns hur jag tvivlade på mig själv, hur jag hatade och hur jag kände att jag inte dög till något. Som ett fönster mellan tid och rum och jag kommer ihåg sjuttonåringen.

Jag är snart 25 år och jag vet att jag duger, att det är lönlöst att jämföra mig med människor, jag kommer bara se mina brister och deras fördelar och det är mig det kommer göra ont i om jag gör det.
Jag är 24 år och medveten om att det krävs två hela människor för att vara i ett förhållande, inte två halvor och jag vet att jag numera är hel. Och jag ser dig genom min text och vet att du också duger, och det är just det som jag vill förmedla till dig just nu; att du duger precis som du är.

Angående H&M och modeller

Jag satt och kollade runt lite på koftor till hösten, då min budget är något begränsad som student tänkte jag att jag får rätta magen efter matsäcken, alltså köpa något lite billigare. H&M har varit i blickfånget tidigare i år då uppdrag granskning m.fl. uppmärksammat sömmerskornas dåliga löner och rätt kassa arbetstider, för att uttrycka saken milt.
Det ska redan nu inledningsvis sägas att detta är inte unikt för H&M, ej heller det som blogginlägget ska handla om är unikt för företaget, det är snarare regel än undantag i klädaffärers marknadsföring och reklam av sina produkter, nämligen smala och undernärda modeller.
Jag skulle alltså köpa en kofta var det tänkt, på H&M, fast det gick emot min magkänsla som vill vara solidarisk med sömmerskorna och kräva högre löner och välja företag som arbetar aktivt för detta.

H&Ms modeller för hösten ser ut på följande vis, bilderna kommer från deras hemsida hm.se

Tydligt utstickande revben, smala armar och ben, och bilden på undre raden till höger fick mig att stanna till för att mejla H&M för att fråga hur deras modeller mår egentligen. Borde de få hjälp för ätstörningar eller är detta produkten av retuschering? Jag inväntar H&Ms svar.

Som numera frisk från ätstörningar är jag rätt känslig, jag inser det. Men jag tror fler håller med mig om att det är olyckligt och tråkigt när det bara är en form som är godkänd, att det inte finns fler kroppsformer representerade, mer vanliga människor i alla storlekar och former.
Jag har inget emot smala modeller som så, men jag efterfrågar även andra storlekar.
När modellerna tydligt visar tecken på anorexi så blir jag också orolig. Det känns inte okej.
Lägg därtill att H&Ms plus size-modeller är i storlek 38-42 i de flesta fall, men då vi matas med bilder som ovan luras ögat när en annan kroppsform och -storlek dyker upp.

Jag är storlek 38-42. Jag kan ha allt från S-L, 36-44 beroende på plaggtyp och var jag köper det. Modellen som ska representera storlek 44 och uppåt har storlek 40, modellen som har storlek 32 ska representera 36-40, är inte det bara konstigt? kan inte en 44:a representera en 44:a, en 32:a en 32:a och en 38:a en 38:a?
När jag internet-shoppar är jag rätt beroende av modellerna som bär upp plaggen, för att se om det kan passa till mig osv, för att få en bild av hur ex. tröjan ser ut på en kropp. Men det hjälper föga när kroppen i fråga inte motsvarar min egen, eller visar på olika typer som jag skulle kunna identifiera mig med istället för att känna implicit att jag är 'fel' när jag inte ser ut som de gör.
Jag inser och vet att mitt egenvärde inte kan mätas i kilon, inte kan jämföras med andra kroppar utan att jag duger som jag är. Men att hela tiden behöva kämpa för att komma ihåg det tar på krafterna.
Jag hoppas vi är fler därute som reagerar, som mejlar företagen och ställer frågor, sätter ner foten och visar att vi inte accepterar det.
Allas röster är viktiga, allas protester kan göra skillnad. Tillsammans är vi starka och kan göra skillnad.

Jag köpte inte någon kofta. Jag mejlade H&M istället och inväntar nu deras svar om val av modellerna. Jag hoppas fler mejlar, och inte bara till H&M, utan till alla företag som gör så här.
Jag använde H&M som exempel i detta inlägg för att belysa en problematik som finns i hela samhället.

Vi vet inte vilken makt vi har.

Det är aldrig lönlöst och det är aldrig värt att ge upp. Om ingen någonsin för kampen så kommer ingen att inse att den behövs. Många gånger kan det kännas tröstlöst att som "liten människa" stå upp mot de monsterstora företagen som matar oss med bilder, texter, filmer och reklam. Men så länge vi inte ger upp så kommer det att vara lönt. Att vår glöd och envishet lämnar märken efter sig är ett tecken på hur väl vår röst behövs höras. Jag tänker aldrig sluta kämpa för de där viktiga ringarna på vattnet som mina magplask skapar. För jag vill inte att någon någonsin i det hoppet ska behöva våndas över att magen inte är platt.

Kommentarer och förtydliganden

"Den här debatten ska inte behöva vara nödvändig, så jävla enkelt är det."

"Jag blir otroligt berörd när jag läser detta, men samtidigt blir jag nyfiken. Är detta ett typexempel på hur det är växa upp som kvinna i Sverige? Jag hoppas och tror ändå att din historia hör till ovanligheterna och att du haft otur att under ett så kort liv stöta på så många vidriga män. Men om det inte är så, och det faktiskt är så att många bär på liknande upplevelser, så önskar jag inget hellre än att även de delar med sig av sina upplevelser. Precis som du gjort. /Hans"

"Dessa upplevelser är väldigt vanliga bland flickor, tjejer, kvinnor oavsett var man bor eller har för social status, tyvärr. Helt oacceptabelt!"

"Hans: Nej! Hennes upplevelser är inte unika. Jag tror absolut de är ett typexempel, med variation förstås. Det är just detta som är grejen, att vi inte talar om det eftersom det pågår framför våra ögon vilket gör det så frustrerande. Män blir arga när man talar om såna här saker. Män vill inte ändra på sig. Gränslösa män blir arga när deras gränslöshet påtalas - och då reagerar de med gränslöshet, såklart. Ilska. Så kvinnor vågar knappt organisera sig som följd. Och motarbetas när de gör det."

"Till Hans som kommenterade; 
liknande upplevelser här borta från en annan 24-årig tjej. Har upplevt det både i Sverige och utomlands. Jag blir faktiskt förvånad när någon tror att det hör till ovanligheterna, det här är ju vardagsmat, så pass att man som kvinna knappt ens reagerar på att det skulle vara något konstigt kring dessa upplevelser. Tills man tänker efter. 

Tack för inlägget, det träffade helt rätt!"

"Jättefin text. Den stämmer så in på mig och jag hade nästan kunnat skriva den själv känns det som eftersom jag tänker på mitt liv i form av en LISTA. Chocken över att nå 35 och upptäcka att de sexuella trakasserierna inte tar slut fick mig att börja göra en lista på allt jag varit med om, med början på fritids då Carl-Johan kom upp bakom mig och klämde på mina bröst som jag inte hade. Då tyckte jag han var knasig men han sexualiserade ett annat barn, mig, och skrattade bara. Redan där hade han lärt sig att flickors gränser inte finns och pojkens vilja går före. Jag tog inte upp det med någon pga känslan att det inte går att ändra på pojkar som jag hade redan då. Dvs jag visste att vuxna inte gör något för att förändra pojkars gränslöshet (samhället) - som de lär sig tidigt av kulturen runt om, media/andra män och pojkar/samhället.

I alla fall, så fin text. Ser de sexuella ofredanden i en kronologisk ordning och har insett att alla kvinnor har sådana listor... :("

Tack för alla kommentarer, låt oss nu reda ut ett par saker.
Nej ni har helt rätt, den här debatten ska inte vara nödvändig, men det är den. Det tragiska med min berättelse är inte att det är unika händelser, inte att de män jag träffat varit svin. Det tragiska är att jag tidigare inte ens reflekterat över beteendet, att så många känner igen sig i min historia och att jag inte ens publicerat allt som hänt utan bara några exempel som jag upplevt. Jag har nog med material för att fylla en hel bok, och många skulle nog känna igen sig även i det, vilket är tragiskt.
Jag önskar också att fler delade med sig, och hoppas att så kommer ske. Vi är många, alltför många för att det ska vara okej. Men ingen av oss ska bära på skammen. Jag känner mig lättare nu av att ha skrivit mitt inlägg, så som jag brukar känna mig när jag bloggar på Idealrevolution. Mitt och Marias syfte med det hela är att synliggöra strukturer vi upplevt i samhället och som vi inte accepterar.
Mina känslor och erfarenheter har förminskats vid flera tillfällen när jag försökt synliggöra dem och diskutera dem med andra. Precis som brukar ske med kvinnor som sätter ner foten och är annat än glada och snälla. Man möts av motstånd och förminskas. För nog var det inte så allvarligt som jag upplevde det, jag har tolkat situationen fel eller känt mig mer hotad än vad som varit nödvändigt. Men jag ska säga en sak, det är min förbannade rätt att tolka situationen efter mina egna preferenser. Det är min rätt att säga ifrån när jag blir orättvist behandlad och jag tänker inte hålla käften om det här.
Ja, organisation motarbetas. Vi måste organisera oss för att motarbeta motarbetningen av oss, det är min övertygelse att det är det enda sättet.
Den sista kommentaren kan jag verkligen relatera till. Jag hade kunnat börja mitt inlägg långt tidigare än vid en ålder av tretton. Jag hade kunnat skriva om hur min flickkropp sexualiserades redan i första klass, av den där killen som sprang förbi och tog mig på rumpan och skrek balla balla som de gör i Bert som då gick på tv. Jag hade kunnat skriva om hur jag gråtande skvallrade om det för fröken, som faktiskt reagerade och satte mig att prata med killen som gjort det, och hur han kom undan med att det bara var ett skämt, att de gör ju så på tv. Jag kan känna nu idag att det är väl ändå det som är en del av grunden i sexismen i samhället, att det ska vara på skämt och att man inte ska vara så känslig. Men det är min förbannade rätt att vara känslig om jag vill.
Jag tar upp 6 exempel på händelser jag upplevt i mitt inlägg, men de är långt fler än så. Vissa är oskyldigare, vissa är av grövre karaktär. Jag tror inte att mina upplevelser på något sätt är isolerade från andra kvinnors upplevelser i samhället. Jag har, precis som Hans antyder i sin kommentar, försökt tänka att jag har haft otur och att min berättelse tillhör ovanligheterna. Men när jag nu mottar reaktioner på min text så inser jag att jag är långt ifrån ensam, det gör mig både ledsen och stärkt. Vi måste synliggöra den här debatten och kräva en skärpt lagstiftning. På samma satt som barnagan avtog när lagstiftningen skärptes så tror jag att inställningen till sex och vad som är våldtäkt kommer att förändras om vi diskuterar det mer, får en skärpt lagstiftning och från tidig ålder jobbar aktivt för att diskutera hur man behandlar och bemöter andra människor.