Komplimangers vara eller icke vara

Jag fick en jätteintressant fråga skickad till mig på min egna blogg, men den faller under kategorin Idealrevolution så därför väljer jag att ta upp den här.
Frågan gällde komplimanger och hur jag ställer mig till detta, och jag tycker frågan är skitintressant.
För det första så vill jag få sagt att jag inte anser alla komplimanger vara av ondo. Det är väl trevligt med uppskattning liksom.. Men grejen är den, att när en tänker på komplimanger tänker många komplimanger = tankar kring utseende, alltså att den som ger komplimanger bör och kommer koncentrera detta kring mottagarens utseende och fysiska person.
Komplimanger som omfattar ens utseende är jag inte speciellt intresserad av, jag ogillar dem rent generellt, då de innefattar att andra människor bedömer ens utseende, och därefter har godkänt det, vilket för mig är helt ointressant eftersom komplimanger kring utseende kan uppfattas som just en bedömning av hur en ser ut och på så sätt vara ganska hämmande. Jag tycker att utseende är rätt ointressant och när människor påminner mig om mitt utseende och bedömer det, så ger det inget positivt till mig då jag försöker fortsätta vara frisk från min ätstörning. Fokus på min fysiska person är alltså inget jag efterfrågar då det gör att jag aktivt måste fokusera på utseende. Alltså: komplimanger om personers utseende kan stjälpa mer än hjälpa, varefter jag anser att en behöver tänka till innan en uttalar sig och vad en exakt säger.
Komplimanger som omfattar saker en gjort eller ens personlighet innanför den fysiska kroppen tycker jag tenderar rent generellt att vara mer positiva. Vi lägger sånt jävla krut på utseende och vikten av att se bra ut att allt blir så satans ytligt hela tiden, när en istället kan visa uppskattning kring personers personlighet eller saker de gjort, vilket också är jävligt tacksamt för människor som försöker bli friska från just ätstörningar eftersom det tar bort fokus från den fysiska kroppen och låter personen fokusera på andra aspekter.
Vi har så förbaskat lätt att tvivla på oss själva, det är mänskligt. Vi behöver uppskattning i olika grad, alla människor är olika, vissa behöver ingen alls och är nöjda med det, andra behöver höra att människor i deras närhet faktiskt uppskattar dem som människor och deras handlingar.
Komplimanger kring utseende blir så jävla tafatta och tomma tycker jag, medan komplimanger gällande handlingar många gånger styrker mig i att känna att jag fan är bra som jag är, för att någon ser och uppmärksammar att jag gör skit bra.
Sen handlar det ju om personliga gränsdragningar också, blir en obekväm av folks komplimanger så får en säga ifrån, en behöver inte vara så jävla snäll och ta allt. Dock är det skrämmande och rent av jobbigt att behöva säga ifrån ibland, men en lär ju bedöma situationerna utifrån ens egna referensramar och känna vad som är acceptabelt för en själv.