Se ut som du tycker!

"Men du som är lång och smal, du ska väl inte klaga på ideal och normer?" Det här hör jag ofta när jag för Idealrevolution på tal. Mina åsikter likställs med mitt utseende. För att beröras av ideal bör man alltså se tvärtemot ut, vilket jag tycker är tvärtemot i sig. Hur kan mitt utseende vittna om mina tankar och åsikter?
Det verkar finnas en generell åsikt om att de människor som "uppfyller normen" inte berörs av den, då de ju kan leva lyckliga i alla sina dagar - helt världsfrånvända - tack vare sitt mellanrum mellan låren! Woho! Låtom oss hjula bredbenta av glädje.

Fast nej. Oavsett hur min kroppshydda ser ut på utsidan, så speglar det INGENTING av min insida. Jag älskar att ha långa naglar, gör det då mig till en kattmänniska? Jag har nästintill obefintliga muskler, gör det mitt sinne svagt? Jag har blå ögon, gör det mig naiv? Nä. Alla dessa förutfattade meningar om våra utseenden fördummar oss, och skapar barriärer av luft. Med det menar jag att vi tror oss kunna placera människor utifrån deras utseenden och därigenom riskerar vi att kassera någon fantastisk människa utan att ha något som helst belägg.

Jag ser ut som jag gör, och jag tycker som jag gör, jag påverkas precis som den näste. Oavsett storlek, favoritfärg, muskelmassa, hårmängd eller färg, förmåga att kunna stå på ett ben.. oavsett. Vi påverkas.

Lika så hör jag också ofta kommentaren "Men du som modellar, bidrar inte du till idealskapandet eftersom du är smal?" Det här skulle jag kunna utveckla i en evighet, men jag ska försök hålla mig kort och koncis.
Jag ser inget fel i modellers vara eller icke vara. De har ett utseende. Det har du och jag också. Ens utseende är inte orsaken till problematiken, det är hur utseendet exploateras och framställs. En smal modell är inte en sämre modell än någon annan, och inte heller för att hen ens modellar. Det är inte modellerna som ska bära skuld för idealet! Jag modellar för att jag mår bra av det, jag älskar det adrenalin det ger mig när jag ser vad jag klarar av att göra med min kropp - den kropp som jag i så många år tyckt ha varit värdelös. Modellandet har hjälpt mig att skapa en sund relation till min kropp genom att jag svart på vitt sett hur den ser ut, utanför mitt huvud. Jag har fått kroppskännedom och självkänsla, inte av åskådarnas reaktioner utan rakt av mina egna. Jag blir än idag förvånad när jag ser bilder som jag tagit - ser jag ut SÅDÄR? Jag lär mig något av varje bild, så jag är tacksam för modellandet. Och jag bidrar till variationen, för det finns ingen som ser ut som mig. En kan inte kategorisera modeller, för ingen ser likadan ut som någon annan. Jag ser problematiken ligga i vilka modeller som efterfrågas och hur det i sin tur står i direkt relation till vilka som vågar modella. För det handlar ofta om att våga, kanske att tycka om sig själv såpass mycket att man vågar se sig själv. Eller att våga vara sig själv, hur läskigt det än är. Jag har ingen annan version av mig själv, så jag förstår inte varför jag inte skulle kunna modella. Varför skulle inte du kunna modella?
Modeller är en projicerad representant, oftast av ett varumärkes påstådda målgrupp. Det finns en anledning till att exempelvis Dressmann har grånade äldre män i sina reklamer, det finns en anledning till att omslagsmodellen till en matlagningsbok har förkläde på sig. De ska kunna relateras till av målgruppen. Och det är DÄR felet ligger. Hur allting anpassas efter hur någon/några analyserat, tyckt och tänkt att deras kunder ska, borde, gör, vill se ut. Och därför har vi ett normskapande. Genom att ta bort skulden från modellerna och istället öppna upp barriärerna för alla att modella så kan vi få till en kanal till företagen, där de ser hur deras målgrupp faktiskt ser ut. Det är ju du och jag, och vi ser ju inte likadana ut. Vi ser ju ut som en målgrupp.