Att revidera synen på den egna kroppen

Mitt under pågående kroppshets och viktstress måste en väl stanna upp någon gång och se sig själv ur ett utifrånperspektiv och ställa sig frågan; vad fan håller jag på med?
Jag studerar till lärare och är van vid att stanna upp och ifrågasätta mig själv och mina val, eftersom mina elever och deras föräldrar kommer ifrågasätta mig så lär jag vara beredd. Det kanske är därför jag gör det, ifrågasätter mig själv med utgångspunkt i att utvecklas, slipas, dock inte förfinas.
Jag ser det som en styrka, att kunna kliva utanför mig själv en stund och se på mig själv med andra ögon, vad utstrålar jag, hur ser jag ut, varför gör jag de val jag gör.
Som frisk fd. uns-anorektiker (eller vilken jävla term jag ska använda) så har jag, eller snarare har haft, en ganska hatisk och komplicerad syn på mig själv och min egen kropp, vad den har varit, vad den är och vad den kan komma att bli. Efter att ha haft ett komplicerat förhållande till sin kropp under hela tonåren är det svårt att veta vad som kan kategoriseras som rätt och fel i tankeverksamheten kring kroppen, vad som är sanningar och vad som är osanningar, jag tror det gäller många fler än de som varit sjuka i någon typ av ätstörning.
Jag har alltid haft en syn på mig själv som otränad, inte speciellt sportig, rätt klumpig och svag. Jag ser ingen speciell negativ underliggande mening i någon av dessa termer egentligen, mer än att jag under tonåren la oerhörda värderingar i detta min bild av mig själv, och den hänger kvar.
Men låt oss se vad som är fakta och vad som är fiktion i detta sammanhang.
Fakta: jag är inte speciellt sportig och jag är rätt klumpig ibland.
Jag är totalt likgiltig inför fotbolls-VM, somnar till speakerrösten vid golf på tv och ser mest hockey för att heja på motståndarlaget när mina kompisar ser på hockey, i övrigt är jag ingen hästtjej, hundmänniska eller någon som överdrivet älskar att sola eller bada och jag har en tendens att gå in i saker och snubbla.
Fiktion: otränad och svag.
Jag tränar rätt mycket, trots att jag inte är sportintresserad så började jag gymma med min kusin under tonåren, och det intresset håller i sig. Dock ser jag inte ut som en person som tränar mycket, folk blir oftast förvånade när jag säger att jag tränar typ 6 ggr i veckan för att jag tycker det är roligt. Det är här problemet uppstår; eftersom jag inte uppfyller normen för vad en person ska se ut som tränar 6 ggr i veckan så uppstår följdfrågor såsom vad mitt mål är, hur mycket jag vill gå ner etc.
Att jag dessutom gör det bara för att jag tycker att det är roligt tycks vara ytterst upprörande, för ingen människa verkar tycka om att träna egentligen av de som jag pratat med. De gör det för att det förväntas av dem, för att hålla kroppen i rätt form för att passa in i mallen (vilket är skitintressant och tragiskt på några sätt, men det är era kroppar och era beslut).
Jag är alltså inte otränad, och definitivt inte svag. Mina överarmar är dubbelt så stora som många av mina tjejkompisars, vilket är jävligt komplexingivande samtidigt som jag försöker att inte beröras av det. Ja, jag är stark helt enkelt.
Att vara stark och tjej är fan rätt skrämmande, och det säger rätt mycket om mig och min syn på mig själv som kvinna. Kvinnan förväntas att inte ta plats, att vara svag, skör, att jag då är stark och kan stå på egna ben, var inledningsvis jävligt läskigt när jag blev frisk. När en är stark och står upprätt själv måste en fungera som en individ snarare än som ett objekt.
Det är alltså här vi nu befinner oss: svårigheten i att övertala sig själv att fiktionen just är fiktion och inte fakta. Att försöka revidera synen på sig själv, synen som varit rådande under hela uppväxten som svag och otränad, när fakta säger det motsatta. Jag kan tycka det är otroligt fascinerande att fiktionen är så svår att motsätta sig och revidera, samtidigt som jag hatar den och trycks ner av den i någon mån.
Under min tid i ingenmansland mellan sjuk och frisk fick jag försöka beskriva min kropp med fakta, utan att lägga värderingar i vad min kropp består av, utan istället försöka se den ur funktionsmässiga synvinklar och på så sätt försöka vara tacksam över den. Jag tror fan det är nyttigt. Sluta se sig själv som ett objekt och istället som ett subjekt, för det är ju det grunden i det hela handlar om ändå. Kvinnor är så vana att se sig själv ur ett manligt perspektiv på den egna kroppen, att se sig själva som objekt och värdera kroppen därefter. När vi börjar se våra kroppar som subjekt istället blir vi farliga; vi kan ju fan råka krossa patriarkatet eller någonting åt det hållet.
Tanken svindlar.