En liten uppdatering så här på vägen

Spännande saker är på gång mina vänner!
Jag och Maria jobbar på med massa grejer och har inte riktigt hunnit uppdatera på bloggen, därför bloggar jag nu för att påminna er om att vi fortfarande lever och att vi just nu har händerna fulla i små roliga saker som är på gång.
Den första märkbara skillnaden är utseendet här på bloggen, vi har tagit hjälp av min lillebror (Jonatan Haltorp, tack för det lillebror!) för att snygga upp headern, och så har jag pillat i html-koden för att ordna upp lite andra grejer, akompanjerad av Maria via sms samtidigt. Puh, vilken kväll!
Nu är det lättare att komma i kontakt med oss också då det numera finns en flik här till vänster där kontaktinfo finns placerade, vill ni höra av er eller fråga om något så är det bara att mejla så svarar vi så snart vi kan!
Ni har väl inte missat oss på twitter och instagram? Sök bara på hashtaggen #idealrevolution så kommer ni dit ni ska, och ni får självklart publicera material under den också.

Tills vi ses och hörs nästa gång, revolutionera mera!
Utan er är vi ingenting!

Puss
/Jessica

Tusen tack, alla Lottor!

Jag och Jessica påminner ofta varandra om att vi är två stycker Lottor. Ja, alltså Lotta på Bråkamakargatan det vill säga. Vi inspireras av henne, förstår ni, hennes obstinata tjurighet och järnvilja. Det hon tog sig för, det lyckades hon med. Även om det krävdes stöd. Och det är precis så vi ser IdealRevolution!
Ni ska se våra smskonversationer, oftast handlar de om er - våra fina följare och medrevolutionärer! Häromdagen fick jag ett sms tidigt, tidigt på morgonen av J, där hon skrev:

"Vi är 204 stycken nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

Om du sover så finns det inte tid till det nu! 

Du måste upp och hoppa runt av glädje, alternativt pmsgråta, det senare gör jag!"

Och det är NI som får oss att gråta och skutta runt som om vi flippat ut. Ofta!! Jag tror aldrig att jag kommer att komma över hur många ni är som kämpar för samma sak som vi gör. Det värmer och peppar enormt mycket, ni är helt enkelt ryggraden i vårt rakryggade initiativ.

Så tack. Tack så otroligt mycket för att ni peppar, stöttar, diskuterar och tipsar!

Uppdatering - Phax Swimwear

I mitt senaste blogginlägg gällande de olika klädmärken som jag kontaktat så utlovade jag även en uppdatering kring Phax. Jag uppmärksammade dem på att vissa badkläder för barn fortfarande fanns på hemsidan, och en trevlig mailkonversation följde.

(klicka för större bild)

De kontaktade snabbt sin datatekniker och har nu plockat bort alla bilder och produkter som rörde Kids Collection. Jag är mycket imponerad av deras bemötande. Jag önskar därför att de inte behöver bemötas av oskälig kritik, eftersom de är ett av de sällsynta företag som faktiskt tar sitt ansvar och för en konstruktiv dialog. IdealRevolution står på god fot med Phax och har ingenting otalt med dem, så när jag fick veta att de nu mottar rena hatmail över denna barnkollektion blev jag bestört. Skicka istället en liten uppmuntran till dem, heja företag som faktiskt granskar sin ansvarsroll och sitt bidrag till samhällets ideal!

Varför gör jag det här?

Jag står i köket och har precis lagt på telefonen efter att ha blivit intervjuad (mer om det får ni veta längre fram) och jag stirrar med tom blick på köksbordet, jag är trött och lite stressad, uttömd på ord men rätt nöjd. Jag sneglar mot hallen och ser min spegelbild, möter min egen blick varför gör jag det här? frågan bara dyker upp i mitt huvud. Ja, varför gör jag det här?
Varför kämpar jag varje dag för min och Marias revolution, varför jobbar jag på och driver dessa frågor med själ och hjärta? Varför gör jag så mycket mer än vad som krävs av mig, utanför vanligt arbete och plugg?
Jag är van vid att alltid ifrågasätta mina val, van att behöva försvara mig och därför måste jag vara beredd på att möta motstånd, ha argument klara, vara krigsberedd även mot mig själv ibland, om det ätstörda beteendet pockar på.
Men varför gör jag då det här, driver idealrevolution och kämpar?
Jo, för varje jävla unge, för varje kvinna och varje man (och alla andra också), för att vi alla ska kunna känna oss accepterade och känna att vi duger som vi är. För mina barn som jag inte har skaffat än, för mina kusinbarn som inte är speciellt gamla än, för Maria, för alla mina andra vänner, för min familj och för min pojkvän, och framförallt; för mig själv.
Ja, det finns en egoistisk aspekt i det hela, en del av mig får sånt jävla bränsle av att veta att jag gör det här för min egen skull.
Jag gör det här för mig själv, retroaktivt.
Jag gör det för mig -Jessica- sju år gammal, som står bakom lekstugan och gråter för att hon inte vill gå till skolan, för Jessica 10 år som hatar mens och hatar sig själv för att hon fått mens, för Jessica 13 år som tycker att hon inte duger och måste gå ner i vikt, för Jessica 15 år som hittat styrkan i sin egen röst, för Jessica 16 år som vill bli frisk men inte vågar, för Jessica 22 som tagit tag i sitt liv, blivit frisk och återfunnit styrkan i sin egen röst. För alla delar av mig -alla Jessicor- som känt att de inte passat in, att mallen inte kunnat rymma dem.
Jag kan ibland vara tacksam över att jag gått igenom det jag har gått igenom, inte det att jag förlåter, glömmer eller så utan att jag ändå kan se vissa fördelar med att ha gått igenom allt skit, alltså att jag är tacksam för erfarenheterna jag fått, lärdomarna jag tagit, även om jag hellre vissa gånger hade sluppit undan. Om bara en enda person blir hjälpt av det jag och Maria jobbar för, om en enda av dessa olika Jessicor kan bli hjälpta, då har vi fyllt vårt syfte. Därför gör jag det här.

Företagens ansvar.

Vi kan alla som privatpersoner ta ställning, det är inte särskilt svårt. Men hur blir det när det kommer till företags ställningstagande? Många gånger viftas det bort i akademiska termer och ansvaret flyttas runt till olika titlar. Jag och Jessica ställer oss bredbenta med armarna i kors när vi möter denna så vanliga attityd hos de företag som vi kontaktar, och här är några av dessa historier:

I maj detta år upptäckte jag att Phax Swimwear hade en barnkollektion, det var för mig en nyhet. Nyfiken som jag är klickade jag mig fram till den, och tappade hakan. Så här såg den ut:

Jag kunde inte låta bli att reagera. Jag beslöt mig för att maila till företaget och vår konversation löd:

(Bilderna är klickbara.)

Och tänk, det gick att förändra. Jag har dock varit in på Phax sedan dess, och sett att de fortfarande har 4 bikinimodeller med tillhörande bilder kvar för barn. De är inte lika "hemska" som de jag visar ovan, men fortfarande så pass att jag reagerar. Jag har nu mailat dem igen och inväntar svar. Uppdatering av detta finns HÄR!

Igår hittade jag dock ett klädmärke som säljs via bland annat Zalando, som heter Boom Bap. De säljer diverse plagg, men verkar främst ha t-shirtar med tryck. Även denna gång tappade jag hakan och blev på riktigt illamående. Kolla in trycken:

Jag mailade såklart till både företaget Boom Bap om detta, och till Zalando som distributör. Av Zalando har jag ännu inte fått något svar, men Boom Bap svarar såhär:

"Hi Maria,

Thank you for your feedback - As a valued customer, what you think is important to us. By giving us your feedback, you are helping us to understand what we do well, and what we need to focus on improving.
Boombap is a creative brand  and provocative - NOT sexist at all . I think as a women , mother of a young girl and sister of two , I can speak for a feminist  point of view very well, compared from other women , and  beleive me, we are not sexist - but diferent - we are not deminishing  women - but we point them on the highest spot in our designs . Our brand is all about avoid vulgarity,  and giving  life  a new flavour of originality and irreverence, melting street fashion style with sensuality and humor of our times.

Also,  Zalando  does not have all our designs so I believe you have seen a very small part of our work  .

Have a great day!

Kind  regards,

Dina PereiraCustomer Service

Boom Bap Wear France"

Jag blir bestört av deras svar. De förnekar direkt att de bidrar till sexism, och hänvisar detta till att Dina som svarar ju själv är kvinna, mamma och syster - hon vet minsann bättre än andra kvinnor att detta INTE är sexistiskt eller förminskande av kvinnovärdet. Deras märke säger sig "ge livet en ny smak av originalitet och vanvördnad." Vanvördnad var den bästa översättning jag kunde hitta till detta för mig nya ord, och jag begriper inte alls vad de vill säga med detta. Jag blir så beklämd och förbannad av detta svar att jag tänker ta några djupa andetag (i ett par dagar) innan jag mäktar med ett svar. Jag lovar att hålla er uppdaterade.

Men under tiden jag andas i fyrkant så får ni gärna maila dem och ifrågasätta dessa tryck, ju fler som hörs desto mer kan vi förändra! Bilden nedan är deras kontakformulär, och klickar du på bilden så kommer du i ett nytt fönster direkt dit. 

Så hjälp oss gärna att sprida ordet, inte sexismen!

Kom ut ur garderoben, för dig naken eller för dig blottad

Igår gjorde jag något som platsar på topp tio av de läskigaste sakerna jag gjort. Jag mejlade min familj och nära vänner och berättade att jag varit ätstörd. På ett sätt var det mitt sätt att komma ut ur garderoben; att berätta något som är en del av mig, att visa mig sårbar och samtidigt få förståelse och kunna slappna av lite mer.
Jag har funderat på att göra det jättelänge men inte vågat. För det är så jävla pinsamt att vara sårbar, att jag inte kan äta som andra. Mat är så grundläggande, äta bör man.... annars dör man, och för de flesta människor funkar det, men för mig är det svårt.
Jag har känt mig så begränsad när familj och vänner diskuterat dieter med mig, kommenterat deras egen vikt eller min egen och jag har behövt flera dagar, veckor på mig att komma tillbaka från en endaste liten kommentar.
Eftersom jag fått hjälp och blir friskare och friskare hela tiden så kändes tiden rätt nu, att det var dags. Jag har velat ge det tid att växa fram inom mig eftersom det är svårt att berätta, men i och med att jag gått ut med det redan på idealrevolution kändes det som ett steg i rätt riktning. Vissa har vetat om det och andra inte, men nu har alla fått samma information och det känns jättebra.
Reaktionerna har bara varit positiva, vilket också spär på känslan av att det var rätt beslut.
Jag vill vara öppen med det eftersom jag är övertygad om att jag kan hjälpa andra genom att berätta vad jag själv varit med om och hur min väg mot att bli frisk har sett ut och ser ut fortfarande.
Samtidigt vill jag inte göra det till en jättegrej eftersom jag numera är frisk och kan hantera min vardag. Men nu när det är gjort kan jag verkligen rekommendera fler att göra liknande. Om du lider av en ätstörning så prata med någon i din närhet som du har förtroende för, du ska inte behöva bära bördan ensam. Det är en tung sten att bära själv och ingen ska behöva lida i tysthet och skämmas. Det finns hjälp att få.

Jag är 17 år och tror att jag inte duger

Jag är 17 år och tror att jag inte duger åt honom, han som jag är kär i. Jag jämför mig konstant med hans ex, för i mina ögon är de bättre än jag. Jag ser saker hos dem, i deras utseende som jag inte kan mäta mig mot. Jag vet inte att min skönhet ligger i mitt egenvärde, att jag är bra som jag är, för jag ser mig själv med sådan avsky och ett sådant hat. Ingen hatar mig lika mycket som jag gör.

Jag ser inte mitt egenvärde, är omedveten om min egen styrka. Jag är 17 år och allt gör bara så ont i mig. Jag duger inte åt honom, för det har jag redan bestämt. Jag kan inte tävla med tjejerna han varit tillsammans med förut, men vad jag inte vet är att jag inte behöver tävla med någon alls, för det handlar inte om att tävla, ingen kan tävla i kärlek.

Jag fantiserar ihop deras personligheter, för jag känner dem inte, vet inte hur de är som personer. Jag bara tror massa saker. Jag är 17 år och helt förtvivlad för att jag aldrig kommer bli lika bra som dem, de som jag inte har någon aning om hur är.

Den inneboende känslan av att vara mindre värd sitter kvar i mig långt framöver, jag kommer att kämpa mot den i flera år, men det vet jag inte där jag sitter 17 år och hatar mig själv. Att kampen för att älska mig bara har börjat är jag omedveten om, och det är nog kanske bäst så.

Jag är 17 år och han som jag är kär i försöker övertyga mig om mitt egenvärde, men jag lyssnar inte. Jag har redan bestämt mig för att det kommer bli skit, att han kommer vara otrogen och att hans ex är bättre än mig, inte lite bättre, de är mycket bättre. Jag sätter dem på piedestal och kan inte förstå hur han kan ha lämnat så otroliga människor, för i mina ögon är de världsbäst och finast.

Jag är 17 år och allt jag är rädd för att ska hända kommer att hända, och vems fel det är spelar ingen roll. Jag klandrar oss båda för vem orkar egentligen försöka övertyga någon om kärlek och skönhet när personen inte lyssnar. Jag är 17 år och jag lyssnar inte, för jag vill inte höra, jag vet att jag har rätt.

Jag är 17 år och har så jävla fel.

Jag är på väg hem från jobbet en kväll, plockar fram mina fingervantar för det börjar bli kyligt ute nu. De luktar som de alltid gjort, samma modell som jag alltid haft, lukten och vanten påminner mig om mig själv för åtta år sen, mitt sjuttonåriga jag och jag minns känslan av att inte älska mig. Minns hur jag tvivlade på mig själv, hur jag hatade och hur jag kände att jag inte dög till något. Som ett fönster mellan tid och rum och jag kommer ihåg sjuttonåringen.

Jag är snart 25 år och jag vet att jag duger, att det är lönlöst att jämföra mig med människor, jag kommer bara se mina brister och deras fördelar och det är mig det kommer göra ont i om jag gör det.
Jag är 24 år och medveten om att det krävs två hela människor för att vara i ett förhållande, inte två halvor och jag vet att jag numera är hel. Och jag ser dig genom min text och vet att du också duger, och det är just det som jag vill förmedla till dig just nu; att du duger precis som du är.

Angående H&M och modeller

Jag satt och kollade runt lite på koftor till hösten, då min budget är något begränsad som student tänkte jag att jag får rätta magen efter matsäcken, alltså köpa något lite billigare. H&M har varit i blickfånget tidigare i år då uppdrag granskning m.fl. uppmärksammat sömmerskornas dåliga löner och rätt kassa arbetstider, för att uttrycka saken milt.
Det ska redan nu inledningsvis sägas att detta är inte unikt för H&M, ej heller det som blogginlägget ska handla om är unikt för företaget, det är snarare regel än undantag i klädaffärers marknadsföring och reklam av sina produkter, nämligen smala och undernärda modeller.
Jag skulle alltså köpa en kofta var det tänkt, på H&M, fast det gick emot min magkänsla som vill vara solidarisk med sömmerskorna och kräva högre löner och välja företag som arbetar aktivt för detta.

H&Ms modeller för hösten ser ut på följande vis, bilderna kommer från deras hemsida hm.se

Tydligt utstickande revben, smala armar och ben, och bilden på undre raden till höger fick mig att stanna till för att mejla H&M för att fråga hur deras modeller mår egentligen. Borde de få hjälp för ätstörningar eller är detta produkten av retuschering? Jag inväntar H&Ms svar.

Som numera frisk från ätstörningar är jag rätt känslig, jag inser det. Men jag tror fler håller med mig om att det är olyckligt och tråkigt när det bara är en form som är godkänd, att det inte finns fler kroppsformer representerade, mer vanliga människor i alla storlekar och former.
Jag har inget emot smala modeller som så, men jag efterfrågar även andra storlekar.
När modellerna tydligt visar tecken på anorexi så blir jag också orolig. Det känns inte okej.
Lägg därtill att H&Ms plus size-modeller är i storlek 38-42 i de flesta fall, men då vi matas med bilder som ovan luras ögat när en annan kroppsform och -storlek dyker upp.

Jag är storlek 38-42. Jag kan ha allt från S-L, 36-44 beroende på plaggtyp och var jag köper det. Modellen som ska representera storlek 44 och uppåt har storlek 40, modellen som har storlek 32 ska representera 36-40, är inte det bara konstigt? kan inte en 44:a representera en 44:a, en 32:a en 32:a och en 38:a en 38:a?
När jag internet-shoppar är jag rätt beroende av modellerna som bär upp plaggen, för att se om det kan passa till mig osv, för att få en bild av hur ex. tröjan ser ut på en kropp. Men det hjälper föga när kroppen i fråga inte motsvarar min egen, eller visar på olika typer som jag skulle kunna identifiera mig med istället för att känna implicit att jag är 'fel' när jag inte ser ut som de gör.
Jag inser och vet att mitt egenvärde inte kan mätas i kilon, inte kan jämföras med andra kroppar utan att jag duger som jag är. Men att hela tiden behöva kämpa för att komma ihåg det tar på krafterna.
Jag hoppas vi är fler därute som reagerar, som mejlar företagen och ställer frågor, sätter ner foten och visar att vi inte accepterar det.
Allas röster är viktiga, allas protester kan göra skillnad. Tillsammans är vi starka och kan göra skillnad.

Jag köpte inte någon kofta. Jag mejlade H&M istället och inväntar nu deras svar om val av modellerna. Jag hoppas fler mejlar, och inte bara till H&M, utan till alla företag som gör så här.
Jag använde H&M som exempel i detta inlägg för att belysa en problematik som finns i hela samhället.

Vi vet inte vilken makt vi har.

Det är aldrig lönlöst och det är aldrig värt att ge upp. Om ingen någonsin för kampen så kommer ingen att inse att den behövs. Många gånger kan det kännas tröstlöst att som "liten människa" stå upp mot de monsterstora företagen som matar oss med bilder, texter, filmer och reklam. Men så länge vi inte ger upp så kommer det att vara lönt. Att vår glöd och envishet lämnar märken efter sig är ett tecken på hur väl vår röst behövs höras. Jag tänker aldrig sluta kämpa för de där viktiga ringarna på vattnet som mina magplask skapar. För jag vill inte att någon någonsin i det hoppet ska behöva våndas över att magen inte är platt.

Kommentarer och förtydliganden

"Den här debatten ska inte behöva vara nödvändig, så jävla enkelt är det."

"Jag blir otroligt berörd när jag läser detta, men samtidigt blir jag nyfiken. Är detta ett typexempel på hur det är växa upp som kvinna i Sverige? Jag hoppas och tror ändå att din historia hör till ovanligheterna och att du haft otur att under ett så kort liv stöta på så många vidriga män. Men om det inte är så, och det faktiskt är så att många bär på liknande upplevelser, så önskar jag inget hellre än att även de delar med sig av sina upplevelser. Precis som du gjort. /Hans"

"Dessa upplevelser är väldigt vanliga bland flickor, tjejer, kvinnor oavsett var man bor eller har för social status, tyvärr. Helt oacceptabelt!"

"Hans: Nej! Hennes upplevelser är inte unika. Jag tror absolut de är ett typexempel, med variation förstås. Det är just detta som är grejen, att vi inte talar om det eftersom det pågår framför våra ögon vilket gör det så frustrerande. Män blir arga när man talar om såna här saker. Män vill inte ändra på sig. Gränslösa män blir arga när deras gränslöshet påtalas - och då reagerar de med gränslöshet, såklart. Ilska. Så kvinnor vågar knappt organisera sig som följd. Och motarbetas när de gör det."

"Till Hans som kommenterade; 
liknande upplevelser här borta från en annan 24-årig tjej. Har upplevt det både i Sverige och utomlands. Jag blir faktiskt förvånad när någon tror att det hör till ovanligheterna, det här är ju vardagsmat, så pass att man som kvinna knappt ens reagerar på att det skulle vara något konstigt kring dessa upplevelser. Tills man tänker efter. 

Tack för inlägget, det träffade helt rätt!"

"Jättefin text. Den stämmer så in på mig och jag hade nästan kunnat skriva den själv känns det som eftersom jag tänker på mitt liv i form av en LISTA. Chocken över att nå 35 och upptäcka att de sexuella trakasserierna inte tar slut fick mig att börja göra en lista på allt jag varit med om, med början på fritids då Carl-Johan kom upp bakom mig och klämde på mina bröst som jag inte hade. Då tyckte jag han var knasig men han sexualiserade ett annat barn, mig, och skrattade bara. Redan där hade han lärt sig att flickors gränser inte finns och pojkens vilja går före. Jag tog inte upp det med någon pga känslan att det inte går att ändra på pojkar som jag hade redan då. Dvs jag visste att vuxna inte gör något för att förändra pojkars gränslöshet (samhället) - som de lär sig tidigt av kulturen runt om, media/andra män och pojkar/samhället.

I alla fall, så fin text. Ser de sexuella ofredanden i en kronologisk ordning och har insett att alla kvinnor har sådana listor... :("

Tack för alla kommentarer, låt oss nu reda ut ett par saker.
Nej ni har helt rätt, den här debatten ska inte vara nödvändig, men det är den. Det tragiska med min berättelse är inte att det är unika händelser, inte att de män jag träffat varit svin. Det tragiska är att jag tidigare inte ens reflekterat över beteendet, att så många känner igen sig i min historia och att jag inte ens publicerat allt som hänt utan bara några exempel som jag upplevt. Jag har nog med material för att fylla en hel bok, och många skulle nog känna igen sig även i det, vilket är tragiskt.
Jag önskar också att fler delade med sig, och hoppas att så kommer ske. Vi är många, alltför många för att det ska vara okej. Men ingen av oss ska bära på skammen. Jag känner mig lättare nu av att ha skrivit mitt inlägg, så som jag brukar känna mig när jag bloggar på Idealrevolution. Mitt och Marias syfte med det hela är att synliggöra strukturer vi upplevt i samhället och som vi inte accepterar.
Mina känslor och erfarenheter har förminskats vid flera tillfällen när jag försökt synliggöra dem och diskutera dem med andra. Precis som brukar ske med kvinnor som sätter ner foten och är annat än glada och snälla. Man möts av motstånd och förminskas. För nog var det inte så allvarligt som jag upplevde det, jag har tolkat situationen fel eller känt mig mer hotad än vad som varit nödvändigt. Men jag ska säga en sak, det är min förbannade rätt att tolka situationen efter mina egna preferenser. Det är min rätt att säga ifrån när jag blir orättvist behandlad och jag tänker inte hålla käften om det här.
Ja, organisation motarbetas. Vi måste organisera oss för att motarbeta motarbetningen av oss, det är min övertygelse att det är det enda sättet.
Den sista kommentaren kan jag verkligen relatera till. Jag hade kunnat börja mitt inlägg långt tidigare än vid en ålder av tretton. Jag hade kunnat skriva om hur min flickkropp sexualiserades redan i första klass, av den där killen som sprang förbi och tog mig på rumpan och skrek balla balla som de gör i Bert som då gick på tv. Jag hade kunnat skriva om hur jag gråtande skvallrade om det för fröken, som faktiskt reagerade och satte mig att prata med killen som gjort det, och hur han kom undan med att det bara var ett skämt, att de gör ju så på tv. Jag kan känna nu idag att det är väl ändå det som är en del av grunden i sexismen i samhället, att det ska vara på skämt och att man inte ska vara så känslig. Men det är min förbannade rätt att vara känslig om jag vill.
Jag tar upp 6 exempel på händelser jag upplevt i mitt inlägg, men de är långt fler än så. Vissa är oskyldigare, vissa är av grövre karaktär. Jag tror inte att mina upplevelser på något sätt är isolerade från andra kvinnors upplevelser i samhället. Jag har, precis som Hans antyder i sin kommentar, försökt tänka att jag har haft otur och att min berättelse tillhör ovanligheterna. Men när jag nu mottar reaktioner på min text så inser jag att jag är långt ifrån ensam, det gör mig både ledsen och stärkt. Vi måste synliggöra den här debatten och kräva en skärpt lagstiftning. På samma satt som barnagan avtog när lagstiftningen skärptes så tror jag att inställningen till sex och vad som är våldtäkt kommer att förändras om vi diskuterar det mer, får en skärpt lagstiftning och från tidig ålder jobbar aktivt för att diskutera hur man behandlar och bemöter andra människor.

Du som nästan tog det du inte fick ta

Jag sitter på twitter och följer nyhetsflödet där en för mig ny hashtag dyker upp, #Fatta. Verkar vara som att öppna alla dammluckor för nyhetsflödet svämmar över av uppdateringar, jag googlar, läser på, går in på spotify och lyssnar på låten, går in på fatta.nu och tittar på videon och jag förflyttas tillbaka i tiden, nästan som en ptsd-attack sköljer minnena över mig. Du som nästan tog det du inte fick ta.
Du är inte en, du är flera, men för enkelhetens skull benämner jag dig i formen du, så minnesbilderna som följer här nedan består inte av en person utan av flera, oberoende av varandra manliga individer som nästan tagit det de inte fått lov att ta.

Jag är tretton år och står i kön till matsalen, för ovanlighetens skull är jag på väg in dit för att äta. Jag gillar inte att stå i kö och jag gillar inte hur det känns som att alla stirrar på mig när jag tar mat, när jag går till bordet och när jag sitter där och äter, känns som att alla ögon är på mig, men idag har jag samlat mod och tänker faktiskt äta. Jag har lovat min kompis att jag ska göra det. Du står bakom mig i kön, och av någon jävla anledning tar du dig rätten att lägga handen på min rumpa. Jag känner mig så otroligt kränkt men jag säger ingenting, för du är äldre än mig och jag vill inte att alla ska titta på mig, för det är så jävla pinsamt. Jag har så mycket ilska i mig och mitt hjärta slår dubbelt så fort som vanligt och jag försöker ta bort din äckliga hand, men du hånler bara och placerar den än en gång på min rumpa, som om mitt kroppsspråk inte är tydligt nog; NEJ.

Jag är sexton år och sitter på en parkbänk med några kompisar och pratar, vi skrattar och har roligt, du är inte med men raglar förbi oss och tar tag i mig. Först spelar jag med och är trevlig för jag är rädd för att du ska göra mig illa, du blir mer och mer närgången och jag känner att jag faktiskt måste sätta ner foten nu, innan det urartar. Jag försöker slita upp ditt tag om min överarm men du ställer dig närmare mig och trycker dina läppar mot mina, du luktar sprit och cigarettrök och jag mår så jävla illa för jag har inte bett dig kyssa mig, jag har inte givit dig mitt medgivande. Ändå står du här och håller fast mina överarmar och trycker dina äckliga läppar mot mig och försöker få in din tunga i min mun, jag får blodsmak i munnen och försöker knuffa bort dig, jag väser till och med nej in i din mun men du verkar inte höra. Först när jag sparkar dig på smalbenet släpper du, kallar mig hora och går därifrån. Mina kompisar skrattar lite förnärmat och jag kokar av ilska, av skam och av rädsla, men mitt nej var inte tydligt nog, fast jag till och med väste det i din mun den här gången; NEJ.

Jag är arton år och har tagit studenten och precis fått min första riktiga anställning på en fabrik. Det är varmt för maskinerna i kombination med sommarsolens hetta gör att hela fabriken glöder, det är säkert 40 grader varmt inomhus och jag jobbar i linne för att inte svettas ihjäl. Du jobbar också här, och tar dig friheten att stirra på mina tuttar helt obehindrat. Jag skäms över min kropp för jag ser vilka blickar du ger den. Hur du tar dig friheten att helt obehindrat stirra på min kropp som ett objekt och inte som en industriarbetare. Jag skäms över mina bröst och hur de ser ut i dina ögon. Du får mig att må så jävla illa över min egen kropp. Varje dag känns det som att du tar något från mig som du inte får ta bara genom att se på mig, jag tar mod till mig och skäller till och med ut dig, och jag skriker den här gången; NEJ.

Jag är nitton år och du som är min pojkvän kommer hem full och väcker mig. Jag är trött och vill sova men det vill inte du. Jag försöker knuffa bort dig men du verkar tro att mitt nej kan förändras och bli ett ja om du fortsätter tillräckligt länge. Du nyper i min bröstvårta som om den är en lampknapp där man bara klickar på lusten när min kropp egentligen fungerar som en dimmer, men du förstår dig inte på hur min kropp fungerar. Jag slår dig i huvudet med boken som ligger på mitt nattduksbord så att du ska sluta och gå och lägga dig på soffan istället, allt jag gör i detta ögonblick innebär att jag försöker förmedla till dig ordet som jag finner överflödigt i sammanhanget, som jag tycker du borde uppfatta ändå; NEJ.

Jag är tjugotvå år och är på en studentfest i Uppsala, vi är på samma studentkrog du och jag. Vi pratar politik och du bjuder mig på en öl, och blir förbannad senare när jag tänker gå hem ensam. Du följer efter mig till min lägenhet och är sur på mig hela vägen hem, för du tycker att du har rätt att ligga med mig för att du var trevlig och bjöd på en öl. Jag försöker förklara för dig att jag inte säljer sex, att du inte kan köpa in dig i min kropp genom att vara trevlig och bjuda på en öl, men det förstår inte du. Du är sur på mig och i din ekvation borde jag ställa upp på sex för din skull, för att du ska få det du vill ha, men jag ställer inte upp på sex, försöker än en gång förklara att allt som jag inte ger mitt medgivande till är övertramp och till slut måste jag finta bort dig genom att snabbt låsa upp porten, slänga mig in i trappuppgången och slita igen portdörren framför ditt ansikte så du inte hinner följa med mig in, för jag har inte gett dig mitt medgivande till sex och därför kommer du heller inte få något, jag sa; NEJ.

Jag är tjugofyra år, ja det är faktiskt januari 2013 och jag är på väg hem från krogen när du stannar i din bil och vill erbjuda mig skjuts hem. Eftersom vi bor på en liten ort och jag har känt dig sen jag var tretton år så går jag med på att åka med dig i din bil hem till mig, jag känner mig säker i ditt sällskap. När jag sitter i din bil lägger du din hand på mitt lår och jag puttar bort den, du föreslår att vi ska åka hem till dig istället för till mig och jag tänker att okej då, det kan vi väl, det är ju ändå du som frågar och inte någon annan. Så jag följer dig upp för trapporna till din lägenhet där du bor, vi sätter oss i soffan och pratar länge, du försöker hela tiden göra närmanden men jag vill inte så jag fintar bort dig utan att säga nej, för jag orkar inte skapa dålig stämning för det är långt hem till mig och det är kallt ute. Du frågar om jag vill sova över och jag säger att det kan jag väl göra, så vi lägger oss i din säng och du börjar ta på mig, fast jag visat flera gånger att jag inte vill. Du pressar dina läppar mot mina och jag tar tag i dig hårt och säger nej, jag vill inte, men du trugar och småskämtar och ler och fortsätter. Eftersom jag är full så vet jag inte vad jag vill säger du, men jag vet precis vad jag vill och det innefattar ingenting som har med ditt kön att göra. Till slut försöker du pressa in dina fingrar i mig fast jag inte gett mitt medgivande och jag sliter bort dom och spottar dig i ansiktet, för jag vill verkligen inte ha dig i mig. Hur jävla många gånger ska jag behöva säga; NEJ.

Jag har sagt nej så många gånger, både med kroppsspråk och med ord. Förklarat för dig att jag inte vill och du har inte lyssnat, du har inte ens brytt dig om att fråga om jag vill. När jag har sagt nej har du fortsatt, som om mitt nej mirakulöst ska kunna bli ett ja genom att du tjatar, trycker dina fingrar i mig som om startknappen finns i fittan, att du ska råka komma åt min g-punkt så att ett nej ska bli ett ja, jag fungerar inte så.
Jag har funderat så många gånger varför jag inte sagt det tydligare, varför jag inte sagt nej direkt. Men jag har litat på dig och trott att du ska acceptera mitt nej fast det bara visats genom kroppsspråk, som att du skulle kunna läsa av mina signaler och uppfatta nej:et fast det inte är uttalat, men du har gång på gång visat att du är okapabel till att förstå mitt kroppsspråk.
Jag har sovit bredvid dig fast du aktivt försökt ta dig in i min kropp, för jag har inte velat skapa en scen och ställt till med något, jag har inte velat att vi ska bli ovänner över en sån här grej vi två, men den enda jag gör en tjänst genom det är dig och inte mig, och dessutom förstår du än mindre att du gjort fel.
Vad får dig att tro att tjat ska få mig att ändra mig? Jag känner inte den åtrå du känner och den kommer inte att komma uppstå i min kropp oavsett hur mycket du trugar och försöker ta på mig när jag föser undan dina händer, hur går ekvationen till där mitt nej ska bli ett ja? Jag förstår det inte.
Det är inte falsk blyghet vi har att göra med här, jag försöker inte framstå som en försynt och oskyldig flicka genom att säga nej, jag säger nej för att jag inte vill, och mitt nej är ett nej, inget annat. Det är inte diskuterbart och det är inte förhandlingsbart, mitt nej är ett nej.

Och jag tänker att alla de gånger som jag sagt nej, som du försökt ta dig förbi genom övertramp och hot om våld, att alla de gångerna hade kunnat bli en våldtäkt men att jag lyckats ta mig förbi det. Och jag ser videon till låten FATTA och vet, att det lika gärna kunde ha varit vi, du är varje gärningsman och jag är varje offer. Men mirakulöst nog har det inte blivit så, men jag undrar ändå, när ska du förstå att jag säger; NEJ.

Jag har skambelagt mig själv och tänkt att allt är mitt eget fel, när det egentligen är du som ska skämmas över vad du försökt göra. Det har tagit mig år av samvetskval för att komma till den punkten att jag förstår att jag inte gjort fel, utan det är du som har skulden och borde därför också ha skammen.
Jag behåller min stolthet, vet att det inte varit mitt fel. Den enda person som gjort fel i det här sammanhanget är du. Du har nästan tagit det du inte får ta, och jag hoppas att jag aldrig ser dig igen.

Den arga feministen

En statusuppdatering i nyhetsfältet på facebook utlöser en lavin av ilska, helt oväntat faktiskt, och ger mig den blogginspiration jag behövt i flera månader nu.
Någon berömmer en mans förmåga att ge ovanliga komplimanger, en annan fortsätter berömmet då denne uppmärksammar något som är ovanligt bland kvinnor. Något som egentligen är en grundläggande basal kroppslig verksamhet som krävs för vår överlevnad. Att äta.
Sensmoralen i kommentaren blir i alla fall att med en komplimang blir allting bättre.
Kvinnors inmundigande av föda känns bättre med en komplimang. -ungefär här börjar jag läsa mellan raderna och drabbas av feministhybris —den bästa formen av hybris. Jag läser även in följande:
Allt en kvinna gör blir bättre med en komplimang. Kvinnor behöver behandlas som barn där allt de gör ska berömmas och bekräftas av en överinseende vuxen (läs man).
Om en kvinna inte får en komplimang när hon presterar -eller gör något så grundläggande som att äta- så gills det inte. För en man har inte sett det och godkänt/berömt det.
Men det tycker jag är fel.
Det är fel för att komplimanger blir som små knarkfotbojor där man blir mer och mer beroende av att andra (helst män) ska kommentera och komplimentera det man själv (läs jag som kvinna) gör. Om ingen ser att jag satt upp håret, sträckt på mig, köpt för små trosor eller står extra snyggt vid köksbänken på morgonen så är det allt gjort förgäves. Om ingen ger mig en komplimang för att jag står och svankar och plutar med munnen som en botoxförgiftad anka så kan jag inte vara nöjd med att vara ett objekt, för jag är då inte ett tillräckligt bra objekt.
Varför vill jag ens stå och svanka och pluta med munnen och vara ett objekt?
Komplimanger snävar in, beskär, gör en beroende av andras gillande av den egna personen och den egna kroppen och kroppen får inte längre vara bara kropp och till för mig själv, utan den blir en objektifierad reklampelare som ska reflektera samhällssynen på kvinnor i stort och inte se mig som individ.
Jag måste vara smal, inte hälsosam. Du kommer aldrig att bli av med den där magen om du äter på så oregelbundna tider. Hon pekar på mig mage och ler överinseende. Som om jag borde be om ursäkt för att jag har en mage som består av mer än bara muskler och inälvor. Och jag borde egentligen slå tillbaka och berätta hur fantastiskt det ens är att jag faktiskt äter tre gånger om dagen istället för att inte äta alls. Skitsamma om det är oregelbundna tider eller inte. Borde skrika att hon inte vet hur mycket jag kämpat för att ha en mage som består av fett också och inte bara muskler och inälvor.
Det är sant ändå, tänker jag, att kvinnor som äter är något sällsynt i vårt samhälle numera, det kanske borde komplimenteras och inte förbises.
Men alla de kvinnor som inte äter och som ges beröm för att de alltid är smala, att de kan visst äta vad som helst utan att lägga på sig något -när sanningen är att de efteråt låser in sig på toaletten för att få upp all den äckligt hemska fettbindande maten de fått i sig, för att de helt enkelt inte tycker att de förtjänar att äta, att de måste vara smala för att vara älskade och som även ges det beröm de efterlängtar varje gång någon uppmärksammar eller berömmer hur smala de faktiskt blivit.
Vem är jag om ingen man berömmer mig eller bekräftar min existens? Vem är jag när ingen ger mig komplimanger för att äta, att andas eller vara så där lagomt oberört och okonstlat snygg när jag vaknar på morgonen? Vem är jag när ingen skrattar glatt åt min morgonfrisyr och viker sig dubbel av att mina trosor hamnat på snedden av att jag snurrat runt en helt natt? Vem är jag om jag inte går upp fem på morgonen och sminkar mig innan mannen i fråga vaknar? Vem är jag om jag skiter i allt och äter för att det är så jävla gött med mat och skiter i vad andra tycker? Vem är jag om jag slutar tänka på hur jag ser ut och om jag är fet eller inte och börjar fokusera på att lyssna på andra och njuta av livet? Vem är jag om jag gör det sistnämnda men inte får beröm av en man för det ändå?
Ja, jag är fortfarande mig själv och inte ett objekt, jag kan fortfarande äta och andas utan att någon berömmer mig. Jag har möjligheten att vara en fri och tänkande individ och inte ett kvinnligt förstoppat objekt.

Fotnot: komplimanger i sig är inte av ondo, det är rentav trevligt ibland. Problemet är när andra väljer att uttala sig om din kropp när du inte bett om det, när de ser dig som ett objekt och inte som en individ.

Tanttrosornas lovsång

Jag stod på H&Ms underklädesavdelning och letade trosor. Utbudet av färger gjorde mig något illamående, det var så mycket och så färgstarkt så jag kunde liksom inte ta in allt, jag bara stod och blängde som en som nyss tryckt i sig en lagom dos lsd och upplever sin första tripp. Min hjärna överbelastades av färgintryck och efter fem minuters blängande samlade jag mig så pass att jag kunde börja bläddra bland exemplaren och utvärdera modellerna.
Det ska redan nu inledningsvis sägas att jag hatar stringtrosor och jag tar inte ens i dem med tång, detta djävulens påfund i trosväg. Svettigt och äckligt är det, den enda gången ett par stringtrosor är användbara är när man ska smygfisa, de dämpar nämligen ljudet väldigt bra, i övrigt fungerar de till att tjänstgöra som skurtrasa om inget annat finnes till att torka golvet med, alternativt att tända eld i kaminen med. Nog om detta.
Så, där stod jag och försökte hitta ett par vanliga jävla trosor som kanske skulle vara lite fina också. Men mest bekväma.
Då bekvämligheten var mitt huvudfokus gick spetshistorierna bort direkt, dessutom såg de ut att skära in i röven något alldeles frukansvärt, och då jag begåvats med en något stor rumpa ser det bara patetiskt ut. Nåväl, jag skummade igenom utbudet och hittade några olika par som jag studerade närmre innan jag gick till kassan. Som van trosköpare vet jag också att det är viktigt att kolla hur bred själva ytan, sittytan eller vad fan man vill kalla det, är. Varpå jag genast förfasades. Inte en enda av trosmodellerna var tillräckligt breda för att passa mellan ett par kvinnoben. Tydligen så ska avståndet mellan låren och över läpparna (för att förklara exakt vart på kartan jag befinner mig) inte vara mer än 3 cm.
3 cm räcker gott och väl, om du ska stå still i ett skyltfönster och inte röra dig en millimeter. Men ska du röra dig som en normal människa så kommer denna tygbit genast att fastna som ett pärlhalsband i en sälmun och du kommer att ha en kameltå som inte ens rate-my-cameltoe vill veta av. Så jag undrar så klart hur H&M och många andra klädföretag tänker när de designar trosor och bedömer hur mycket tyg som behövs för att täcka ett par läppar som ska vara ute och gå och fortfarande kunna täckas med tyg..
Jag beslutade mig för att gå till Åhléns tantavdelning istället. Mycket riktigt, väl där hittade jag ett par rediga tanttrosor som täcker och bäddar in allt som behövs bäddas in. Nu ska jag förresten snart hem och slänga bort resterande icke-funktionsdugliga trosor, alternativt använda dem till tändved.

Kampen för den egna kroppen

Idealrevolution strävar efter att skapa ökad acceptans för kroppar i samhället, att idealbilder och normer inte ska snäva av individer, inte stöpa alla i samma form och exkludera de som inte passar in i mallen. Vi vill att alla ska accepteras, som de är, här och nu.
Vi bloggar för lyfta olika ämnen till diskussion, vi bloggar för att synliggöra strukturer och idealnormer som vi har upplevt på olika sätt. Då vi båda har upplevt samhällsnormens baksida i form av ätstörningar har det blivit en hel del fokus på detta och hur man tar sig från sjuk till frisk, kampen för den egna kroppen har hamnat i fokus.
Vi försöker bjuda på oss själva och vara öppna med vad vi varit med om, vi väljer själva vad vi berättar och tar fram i ljuset, vi försöker vara modiga och skriva sanningen, sätta ord på känslorna, hur svårt det än är ibland. Vi vågar för att vi hoppas kunna hjälpa någon därute som kämpar för att själv bli frisk. Hjälper vi bara en enda person så har vi fyllt vårt syfte. Hjälper vi fler är vi så klart oerhört stolta över att ni vågat ta steget mot en friskare vardag.

Beslutet att vara öppen med att jag har varit sjuk var inte alldeles okomplicerat. Under min sjukdomstid dolde jag min ätstörning under lager av kläder för att det inte skulle synas. Det låg en oerhörd dubbelhet i det hela, jag ville vara smal för att jag upplevde att jag inte dög som jag var, samtidigt som jag visste att jag var tvungen att gömma min kropp för att den var för smal. Jag ville både vara sjuk och bli frisk på samma gång, visste att jag var tvungen att göra något åt det hela, visste att jag var sjuk samtidigt som jag försökte rättfärdiga det hela med att det inte var en sjukdom utan en livsstil, min kropp, mitt beslut.
Att ta kontrollen över sig själv genom att inte äta, att straffa kroppen för att den inte dög, det var min ventil. Min kropp, mitt beslut blev min sjukdom, inte mitt beslut. Jag fastnade och det som skulle ge mig kontroll tog kontroll över mig.
Jag försökte i omgångar att bli frisk på egen hand, jag har berättat om det förut. Jag försökte äta rätt, men min kropp reagerade så klart med att gå upp i vikt, och snabbt, vilket gjorde att jag kände att jag hade ännu mindre kontroll över min kropp, att den straffade mig genom att bli större, och jag blev sjuk igen. Viktuppgången följdes av kommentarer, vänner och släktingar såg att jag gick upp och reagerade negativt, när jag senare gick ner igen fick jag positiva kommentarer, vilket närde min sjukdom än mer. Utgångspunkten var många gånger att jag alltid har varit smal, jag skulle inte bli större, jag skulle fortsätta vara smal; 'du som alltid är så smal, vad har hänt nu när du gått upp så mycket, mår du bra? äter du för mycket? du måste träna vet du'. Och jag visste, visste att jag hellre var sjuk än frisk, för det är svårare att vara frisk än att vara sjuk när utgångspunkten verkar vara att min smala kropp är den friska kroppen. När det egentligen är den som är mest sjuk.

Min kamp för min kropp, mitt beslut gjorde att jag 2011 sökte hjälp och fick behandling inom öppenvården. Jag bodde i en liten kommun med eftersatta resurser, men där vården mirakulöst nog slöt upp kring mig och hjälpte mig. Alla har inte den turen, men alla borde få den hjälpen om de söker vård för ätstörningar.
Jag har pendlat mellan 48-90 kg under 10 år som sjuk. Idag är det två år sen jag skrevs ut ur systemet, min friskförklaring fick ligga inne ett år, ett prövoår där jag skulle klara mig själv. Även detta har jag berättat om tidigare. Beslutet att vara öppen med att jag varit sjuk kom när jag och Maria startade Idealrevolution. Jag är trött på att människor fortfarande kan referera till min kropp som 'när du var smal' 'förut när du vägde mindre' eller antydningar om att jag borde gå ner i vikt igen. Jag förlåter, jag vet att det grundas på oförstående och att de som uttalar sig tror att de hjälper mig med diettips. Men jag skriver det här, och går ut med infon att jag haft en ätstörning för att människor i min omgivning och ni som följer idealrevolution ska förstå att smal är inte samma sak som hälsosam. Att diettips skadar mer än de hjälper. Att det är oerhört påfrestande att behöva rättfärdiga sin kropp i närståendes ögon när man har svårt att rättfärdiga den ens för sig själv. Att jag hatar, verkligen hatar smalhetsnormen i samhället och är idag otroligt stolt över mig själv och min kropp. Att du tar dig rätten att bedöma en annan människas kropp och uttala dig negativt om den säger mer om dig och din snäva människosyn än personen du dömer. Ätstörningar syns inte alltid utanpå, man vet aldrig vad en människa kämpar med på insidan.

Behandla varandra med kärlek och respekt och behandla dig själv precis som du skulle behandla din bästa vän eller partner. Din kropp förtjänar att älskas.