Listan

Jag vill vara hemma i min egen kropp, utöver det kan jag känna mig hemma lite varstans, för jag har alltid min kropp med mig. Min kropp är, klyschigt nog, mitt tempel.

 

Jag accepterar min brister, eller åtminstone försöker jobba på att acceptera dem.

 

Jag väljer varje dag att vara frisk, i stor eller liten utsträckning måste jag varje dag välja frisk framför sjuk, vissa dagar flera gånger under dagens gång.

 

Jag är rädd för att andra ska tycka illa om mig, och det är okej att jag har den rädslan, så länge jag vet med mig innerst inne att jag är värd att älskas, precis som jag är.

 

Jag är stolt över mig själv, att jag tagit mig hit, till den här dagen, och att jag kommer kunna ta morgondagen också, all styrka jag samlar för varje steg bortifrån min sjukdom är beviset för hur stark jag är, och hur frisk jag kan bli.

 

Vissa dagar är jag sjuk, och då får jag vara sjuk, så länge jag vet med mig att mitt värde inte sitter i hur min kropp ser ut eller vad vågen visar att jag väger. Vikt är bara siffror och har ingen betydelse för min vardagliga funktion.

 

Min kropp är min bästa vän, den har ställt upp genom sjukdom och genom vägen mot att bli frisk, den förtjänar att vila, att älskas, att njuta.

 

Jag uppfyller inte samhällets normbild för vad en kvinnokropp ska vara, och jag vägrar acceptera att jag borde eftersträva att passa in i mallen, inte heller tänker jag begränsa mig själv genom att hata bitar av min kropp som samhällsnormen tycker är fel.

 

Det finns inga felaktigheter på min kropp, min kropp är min och till för mig, jag bestämmer att den är bra, och vissa dagar kan jag tycka att den bara är tillräckligt bra, och det är ibland gott nog.

 

Jag tänker omge mig med människor som ser mitt egenvärde, accepterar mig som jag är och älskar mig för den jag är, människor som sårar mig genom att anse att jag inte duger har ingenting i mitt liv att göra.

 

Jag förtjänar att skratta, att le, att äta, att njuta, att älskas, att älska, att leva, att existera i nuet.

 

Jag lovar mig själv att alltid sträva efter att leva det liv jag själv vill leva.

 

Jag tillåter mig själv att känna de känslor som finns i min kropp, men jag är inte mina tankar och mina känslor, jag kan både vara glad och ledsen, och det är okej oavsett.

 

Jag är stark, jag är rejäl, jag är tillräcklig, jag är normbrytande, nyskapande, jag är precis vad jag känner för att vilja vara.

 

Negativa tankemönster går att bryta: Stanna upp, observera, släpp taget, döm inte, gå vidare.

 

Jag är alltid jag, jag är allt ovanstående och mer därtill.

Om det bara finns ett 'just nu' vad skulle du prioritera då?

Vi blir allt mer stressade i vår vardag, vi planerar och prioriterar mellan saker som måste göras, fritiden är inrutad för många människor, det är sällan det finns blanka dagar i kalendern där man bara får andas. Vi statusuppdaterar att vi myser med barnen, när vi egentligen sitter med facebook i handen och inte alls ser vilka människor vi har runt omkring oss. Måste visa upp våra prestationer.
Vi på idealrevolution menar att detta skapar ohälsosamma mönster där vi måste tävla med våra vänner om vem som har det mest perfekta livet.
Människor upplever att de har svårt att befinna sig i nuet, när de alltid är på språng och alltid påväg någonstans, aldrig bara här och nu.
Det finns alltid ett sen; jag gör det där sen, vi ses sen, jag hör av mig sen.

Jag hade en, en, ja jag vet inte vad vi ska benämna honom som, i tonåren, en lång spagettitun man som skulle ringa mig, sen.
Han ringde aldrig, istället tog han en överdos och alla mina sen tog slut. Sen upphörde att existera.
Det här är ett extremt exempel, men om det inte finns ett sen, utan bara ett just nu, just idag, vad skulle du prioritera då?

Att spagettimannen upphörde att existera fick långtgående konsekvenser, bla mitt tidsbegrepp ändrades, framtid blev mer diffus, nutid mer närvarande. Jag skulle vilja säga att jag kan placera honom på pidestal, höja honom till skyarna som det ofta sker med människor vi förlorat för tidigt, men han var bara en helt vanlig man, om än lång och smal. Men alla sen, senare, dog ut de med.
Jag har återhämtat mig, läkt såren, men aldrig fått tillbaka några riktiga sen.

Jag föreslår inte att alla ska gå runt och ha döden närvarande i sina liv för att leva i nuet, men jag förespråkar att man stannar upp, känner efter, funderar. Ta ett djupt andetag och känn efter hur du känner dig, utöva lite mindfullness om du vill benämna det på något sätt. Tryck på pausknappen, dra upp persiennerna från ögonen och se vad du har runt omkring dig.

Om det inte finns något sen, bara ett nu; vad skulle du prioritera då och vilka människor skulle du vilja spendera tiden med?

104 dagar om året-dieten

Jag tänkte också säga mitt om 5:2 dieten som nu tycks finnas överallt omkring mig.

Det jag ser som det största problemet med denna diet, är just att den rättfärdigas genom att "den egentligen inte är en diet". Den propageras som hälsofrämjande, ej nödvändigtvis för viktnedgång..
Precis som att viktnedgången inte är det som media framställer som lockvaran i dieten, men ironiskt nog undanhålls den lockvaran under två av veckans dagar.
Och två dagar i veckan känns ju inte som så mycket?
Jag tänker slänga upp lite siffror här, är ni beredda?
På ett år så nekar man kroppen sin rätt till bränsle, en av kroppens primära och primala basfunktioner - i hela 104 dagar. Det är lite mindre än en tredjedel av ett år, grovt räknat så ska du med den hälsofrämjande metoden gå med tom mage och kroppen i svältläge i hela 3,5 månad. Detta är sammanlagt mer än ett kvartal! Låter det fortfarande sunt?

Och det som retar mig mest är att det rutinskapandet ligger farligt nära en gräns som vi alla vet är högaktuell idag. Det rubbade matförhållandet, störningen i ätbeteendet. Det som fler än vi kan ana, än de själva kan ana, redan har anammat. För några dagar sedan skrev jag om vår strävan efter att belöna oss med mat, och jag tycker att det är på samma tema här. 5 dagar i veckan får du "äta vad du vill!" - belöning. 2 dagar i veckan ska du vända på det beteendet - uppstramning. Belöningstanken triggar en nöjdhetskänsla som (dare I say..) ALLA känner igen. Och uppstramningen sen, återhållsamheten är inget fel i sig! Men i kombination och så relaterat till belöningen så skapar det en tankecirkel som aldrig leder någonvart.

5 dagar i veckan FÅR du äta vad du vill, 2 dagar i veckan får du INTE det. Hela tiden måste ditt pekfinger vara redo att börja vifta in de två dagarnas inträde. Det är så väldigt lätt hänt att det blir en obalans i hur du tänker, hur dina rutiner grundas, så att det kommer att handla om belöning och straff. Och där, mina vänner, har vi en ätstörning.

Ifall du är mer nyfiken, kika gärna på dessa länkar:
Caveman fasting diet may leave women diabetic
'Fasting Diet' fad could be unhealthy, nutritionists say

Att bli sjukare av det man egentligen borde må bättre av

*****Triggervarning*****

Jag har varit så arg, känt det som om ingen accepterar mig, som om alla dömer mig, när det i majoriteten av fallen är jag själv som dömer mig hårdast.
Jag har fått panik av att känna att jag inte räcker till, inte duger i andras ögon, när jag speglat mitt självhat i deras blickar.
Allt går upp och ner, fram och tillbaka, berg och dalbana, känslomässigt. Jag har hållt mig stabil i nästan två år, de senaste månaderna har dock inneburit något av en försvagning, ännu en kamp mot målet.
För att tala ur skägget: jag har känt mig osäker, varit stressad, hamnat i nya situationer jag inte varit förberedd på och halkat några steg tillbaka. 50 % av detta skyller jag på p-piller. Små stenar kan också orsaka jordskred.

Jag kände mig frisk, tänkte knappt på att jag varit sjuk. Stressade vidare med plugg och jobb, träning och allt annat. Det rullade på, jag hade kontroll. Jag visste sedan tidigare att jag inte kan äta p-piller, visste men tänkte att den här gången kanske det faktiskt gå bra. Men det gjorde det inte. Barnmorskor har hävdat flera gånger att min problemhy bör bli bättre av p-piller, att hormonerna borde göra min pms lättare, att jag borde få mindre mensvärk och större tuttar och att allting kanske borde bli helt fantastiskt med dessa små piller. Men det blir det inte. Och jag blev sjukare utan att först märka det själv.
Stressen av plugg och jobb bidrog, känslan av att drunkna och tappa makten, vad ska jag kontrollera om inte mig själv?

Eftersom min väg mot att bli frisk har inneburit att jag varit tvungen att lära känna mig själv bättre, har det gjort att jag känner av situationer ganska snabbt, jag märker när det är på väg åt helvete och kan bromsa, men fast jag bromsade smällde det lite ändå. Vägen tillbaka till där jag var för tre-fyra månader sen är lång. Jag hoppas på december men vet inte riktigt. Försöker hitta mitt jävlar anamma igen, den där glimten i ögat som visar att jag finns härinne någonstans.

Googlar runt lite, läser olika bloggar, försöker hitta svar på frågor som jag inte vet riktigt hur jag ska formulera. Hittar Plus model magazine och där är bilden som förmedlar känslan jag har just nu.

Jag läser texten och tittar på bilden. Vet att jag aldrig mer vill vara den till vänster i bild.

Jag blir arg att p-piller fick mig att nästan bli sjuk igen, att jag stressade utan att känna av när jag borde satt stopp. Vägen tillbaka är lång. Precis som på bilden håller jag om min inre anorektiker, men vet att jag måste släppa taget snart. Måste bli mer lyhörd för mig själv och ta mer hänsyn, mer egoistisk om så vill. Det är dags nu. Det får ta tid. Det måste få ta tid. Men jag ger inte upp, jag vägrar.

Det ätstörda beteendet.

I början av sommaren slutade jag äta kött igen, jag har aldrig mått bättre, det är faktiskt sant. Vad som jag däremot kanske ska tillägga är att jag har en historia som ätstörd, en före detta anorektiker. Det är inte bara avsaknade av kött som gör att jag mår bättre än på länge, det är också att jag börjar landa i en roll som frisk, att jag har hittat metoder som fungerar för mig med mattider och portionsstorlekar. Samtidigt blottläggs en hel del frågor som jag måste hitta svar på som nu tillfrisknad anorektiker och vegetarian.

När jag var tonåring började mina problem, för att dölja dem valde jag att bli vegan, eftersom det gjorde att jag kunde bortförklara min matvägran med att säga att jag äter inte kött, bara vegansk kost. Skolmaten var hemskt dålig på att tillgodose en vegansk kosthållning, vilket gjorde att jag helt kunde skippa att äta i matsalen om jag kände för det, vilket var ganska ofta. Jag räknade kalorier samtidigt som jag läste innehållsförteckningar som en troende läser bibeln. Fanns minsta antydan till animaliskt innehåll, valdes produkten bort.

Efter tio år som sjuk, har jag nu varit frisk i två år. Jag började mitt tillfrisknande med att försöka att äta allt, varefter kött har fasats ut mer och mer under tiden, jag har insett att jag helt enkelt inte tycker om kött och väljer därför bort det av den anledningen, samtidigt som jag väljer bort kött då jag inte vill stödja köttindustrin. Fisk äter jag, av den enkla anledningen att jag tycker om fisk. Men det är nu frågorna hopas och träder fram i ljuset, frågor som jag inte har varit beredd på.

Som sjuk kontrollerade jag mitt matintag genom att räkna kalorier och läsa på förpackningar, vilket jag inte gör längre eftersom jag triggas igång av detta och inte kan kontrollera det. Jag har släppt kontrollen och finner en frihet i att inte kolla allt och läsa allt på paketen. Men då jag är vegetarian ställs jag inför vissa dilemman ibland, hur ska jag kunne veta om produkten är helt köttfri eller saknar innehåll av animaliska beståndsdelar? Ja alltså, solklara fall där kött förekommer är ju enkla, men hur gör jag med gelégodis till exempel? Ska jag läsa eller inte?

Vissa vegetarianer jag känner tycker att en helt ska välja bort allt som det finns animliska beståndsdelar i, andra är mindre nogranna. Det finns olika grenar inom vegetarianism där man äter lakto-ovo –alltså både mjölk och ägg men inte kött och sen finns det de som inte äter ägg men äter mjölkprodukter och massa olika variationer, eller som jag som äter fisk, ägg och mjölkprodukter, men inte rött kött och kyckling, vad man kan kalla en demivegetarian.

Jag har hållt den linjen att jag inte tänker läsa allt på alla paket, eftersom jag triggas igång till ett ätstört beteende genom att göra detta, men för ett tag sedan upptäckte min pojkvän att det var köttextrakt i bea-såsen vi haft till pizzan och jag suckade mest över det hela. Men borde jag läsa allt på alla paket för att vara säker? Nej blir mitt svar. Jag äter hellre bea-sås med köttextrakt än att blir sjuk igen.

Jag ogillar att det finns köttextrakt i vissa produkter, ogillar även när det används palmolja i godis och mat eftersom palmoljeproduktionen bestått i att regnskog skövlats för att ge plats åt plantage. Inte heller äter jag tonfisk då fisket av tonfisk bedrivs på ett sådant sätt att jag inte kan acceptera den, när andra fiskar blir lidande och den helt enkelt inte är hållbar. Samma sak med jätteräkor och vissa andra fiskar.

Men jag kan inte läsa på alla produkter hela tiden, jag kan inte eftersom jag återgår till att bli ätstörd. Jag älskar att det finns människor som brinner för frågor som dessa, som har gjort det till sin livsuppgift att stoppa palmoljeproduktionen och se till att vi får ett hållbart fiske och att det inte ska finnas köttextrakt där det inte gör någon nytta, men jag kan inte. På tal om att välja rätt sorts fisk så har Naturskyddsföreningen en app som heter Grön guide. Där finns fiskväljaren, fruktväljaren och grönsaksväljaren. Enkelt.

Det finns idag en samhällsyn och något av en folkrörelse där vi ska kolla tillsatser och läsa av produkter mer, ifrågasätta företagens val och inte använda hel- och halvafabrikat. Det är jättebra. Men för vissa av oss blir beteendet skadligt. Det krävs säkra varumärken som tydligt signalerar att de tar avstånd från skadligt fiske, palmolja och att de är helt fria från animaliskt innehåll, det kan inte vara klokt att vi hela tiden ska läsa på varje produkt och varje paket. För som sagt, det finns en frihet i att inte läsa allt, en frihet i att kunna hålla sig ifrån beteenden som en vet skadar mig mer än vad det hjälper, här måste jag vara självisk för en gång skull och inte läsa. Men frågan måste samtidigt få komma fram i ljuset och vi måste diskutera den.

Jag är alltså delvis tillbaka där jag startade; vegetarian ja, men inte ätstörd. Jag har tidigare dolt mitt ätstörda beteende i att vara vegan, men är nu frisk och vegetarian, jag kan inte hålla benkoll på mitt matintag, då blir jag sjuk igen. Och i sanningens namn –här kommer det tragiska- jag känner alldeles för många veganer och vegetarianer som varit ätstörda. Jag känner några som bara rätt och slätt är veg, inte tillfrisknade ätstörda. Men i hela rörelsen döljer frågan sig, om vilka som döljer sitt ätstörda beteende i att vara vegetarian eller vegan och vilka av oss som försöker vara friska och vilka som klamrar sig fast vid att vilja fortsätta vara sjuka. För de får inte glömmas bort, det finns de som fortfarande vill vara ätstörda, som inte ser det som en ätstörning utan som ett livsstilsval.

Tro nu för guds skull inte att jag menar att alla veg. döljer en ätstörning i valet att bli veg., det är helt felaktigt. Men som Schmenus skriver så måste frågan lyftas, synliggöras och börja diskuteras. Vissa av oss är mer känsliga än andra för att läsa innehållsförteckningar, läsa tidningar med diettips etc. och hela hetsen kring smalnormen i samhället skapar ångest och störda beteende, långt utanför våra egna kroppar. Det är svårt att bli frisk i ett samhälle som är sjukt. För det är många gånger det en inser som tillfrisknande, hur sjuk reklam och samhällssyner på kroppar egentligen är.

Slutligen vill jag lägga ett avslutande ord än en gång kring dieter som exempelvis 5:2. Det har varit mycket skriverier de senaste dagarna, många kommentarer på flera ställen på internet om detta. Vad många verkar glömma är att även om dieten kan fungera för människor med kontroll, för människor som är helt och hållet pålästa kring ämnet och tycker sig finns njutning i detta, så finns det alltid flertalet yngre tjejer därute som inte läser lika mycket, utan hittar på en egen version av vad de tror sig veta vara en diet. De kanske testar 5:2 efter att ha skummat ingressen till en artikel om metoden, efter två veckor märker de ingen skillnad utan ökar på och ändrar om, straffar sig själva, hamnar i ett ätstört beteende. Jag ser hellre fler överviktiga 40plussare, än fler underviktiga tonåringar. Vet hut för fan.

Ska jag diska eller inte? Var går gränsen? Och andra frågor.

Efter att ha skrivit inlägget om 5:2 dieten, fått lite skäll, ifrågasatt mina egna tankar, läst Riot Not Diet hos Hej Blekk och insett att jag håller med mig själv och Michaela, läst Jag är ingen duktig flicka samt läst Min förbannade rätt att vara arg har jag följande att säga.
Först ingenting, sen en lång suck, sen en ilska som startar i tårna och går upp och ut genom högsta belägna punkt på min skalp, nu ska jag försöka kanalisera alla känslor, få ut dem genom fingerspetsarna, genom tryck på tangentbordet och genom webben hem till din datorskärm.

Det första jag har att säga är att dieter verkligen, verkligen är skit. Det spelar faktiskt ingen roll vad du tycker, för jag kommer fortsätta tycka att dieter är skit, av några enkla anledningar;
1. Dieter är kortvariga svar, dieter är sällan tänkta att följas ett helt liv och är det tänkt att de ska följas under ett helt liv krävs mer forskning på vad som händer i kroppen när man följer dem.
2. Dieter gör att brukaren av dieten måste tänka igenom allt de äter och ibland räkna kalorier eller liknande, vilket skapar ett ohälsosamt förhållande till mat där mat hela tiden ses som något dumt och dåligt/något som måste kontrolleras.
3. Följer man en diet och råkar gå ifrån planen, alltså "syndar" eller vad fan man vill kalla det, skapas ångest och ånger hos personen som gått ifrån planen, vilket sedan kanske ska kompenseras upp med striktare dietmönster eller liknande, alltså skapas ett ätstört beteende.
4. Följer du dieten men ändå inte lyckas så kommer vissa känna att det är de själva som är felet, inte dieten, vilket skapar en ohälsosam syn på självet, jaget och den egna kroppen.

Jag vägrar vara en del av ett samhälle där dieter ses som en helt naturlig del, där ett ätstört beteende -oavsett hur det yttrar sig- är accepterat för att det är så vanligt numera. Jag vägrar acceptera att många kvinnor försvarar dieter eftersom de uttrycker att de mår bättre på en diet och att de minsann har kontroll och inte alls är ätstörda.
Nej, det tyckte inte jag heller när jag var sjuk, anoerxi var för mig en livsstil, inte en störning av något slag. Jag vägrar acceptera att vissa försvarar sitt sjukliga beteende med att det är skillnad på att räkna kalorier och att räkna kalorier som en anorektier, NI RÄKNAR PRECIS LIKA BÅDA TVÅ! Jag vägrar acceptera att normen för kvinnors ätande är 2000 kalorier. Det beror alldeles på hur du är uppbyggd, hur du tränar, hur du använder din kropp i vardagen och hur du förbränner etc.

Till detta kommer att många vill vara duktiga, däribland jag själv. En försöker fylla rollen som duktig flicka, att vara hjälpsam, förstående, medlande, inte bli arg och att hålla sig på mattan.
Jag vägrar hålla mig på mattan. Men jag blir så förbaskat förvirrad. Jag vill vara duktig och snäll och hjälpsam, men när är jag för duktig och för snäll och för hjälpsam? När är jag snäll och när är jag dumsnäll? Var går gränsen mellan att vara snäll och att köra över sig själv?
Exempel: jag är hos min pojkvän just nu, det finns odiskad disk i köket; ska jag diska för att vara snäll eller ska jag låta den vara eftersom om jag diskar skriver jag då på genuskontraktet genom att utföra en traditionell kvinnlig syssla som kommer att snäva in mig i en kvinnoroll jag inte är bekväm i? Har jag bara feministhybris just nu? Är jag bara förvirrad? SKA JAG DISKA ELLER INTE?!

Jag blir så arg ibland, på mig själv, på andra, mönstret som följer är att jag funderar mycket, vrider och vänder innan jag vågar säga ifrån, har jag rätt att vara arg? är en fråga jag ställer mig rätt ofta. Jag är en del av samhället, en del av de könsroller vi fostrats in i, jag är för fan en rätt sexistisk feminist som förminskar mina egna känslor genom att avfärda dem. Blir jag arg ifrågasätter jag min egen ilska, förminskar min egen rätt till att vara arg. Bortförklarar mitt beteende genom att skämta om pms eller allmän kvinnohybris. Ja, jag är nog rätt sexistisk, vilket är skitförbjudet, speciellt eftersom jag är feminist. Jag bortförklarar det med att jag har självdistans, att jag visst kan skämta om allt. Men var går gränsen för vad som är självdistans och vad som är sexistiskt? Jag kan skämta om genuskontrakt och könsroller, och fortfarande vara bekväm i mig själv. Ibland skämtar jag om det bara för att lyfta frågan, att synliggöra rollerna och hur jävla fjantiga de är.

Jag förminskar mig själv, mina känslor och tittar ner i golvet. Jag blir så jävla förvirrad, för som duktig flicka vill jag också vara en duktig feminist, vara alla feminister tillags, få hejarrop av andra feminister som ser och bekräftar att jag gör min del i kampen, då kan jag ju inte trampa någon på tårna och säga exakt vad jag tycker. Och jag snävar in mig själv igen, klipper bort kanter och bara står och blöder över allt. Att hålla sig på mattan är just det, att klippa bort bitar av sig själv och ursäkta dem, 'nämen ojdå, var visst det en åsikt hos mig, förlåt om den skavde hos dig, jag ska klippa bort den, förlåt förlåt jag vet att du blir ledsen'.
Jag vill inte hålla mig på mattan för den är tråkig och laxrosa och luktar illa av allt blod och alla tårar kvinnor i alla tider gråtit och blött ut för att de ursäktat sina egna jag för andra som inte kan ta och acceptera dem.

Disken? Jo jag diskade det jag använt själv, inte det som redan låg i diskhon som han använt själv. Var det rätt? ja vem fan vet egentligen.
Vad är rätt och vad är fel? Borde vi andas i fyrkant egentligen? Jag har så många frågor och inte solklara svar.

Dom: värdig.

Vi pratar och hör ofta om hur reklam och media påverkar oss både medvetet och undermedvetet. Smart uttänkta och beräknande budskap når oss överallt, från loggor till jinglar, stora reklamskyltar och kampanjer etc. Och vi skulle kunna nöja oss med att rikta lampan ditåt för att belysa all idealhets som genom detta sker. Fast jag tror inte att det riktigt räcker där, jag tror att det finns mer.

Tänk dig en vardaglig situation där du har gjort något som får dig att känna dig duktig. Och så blir du lite sugen på något, ett unnande. Det kan vara allt möjligt – en kopp kaffe, ett nytt plagg, en godbit eller en skön massage kanske. En belöning för din insats, som du bedömt och belönar lämpligt därefter.
Det jag tänker kring det här beteendet, som är så mondant och finns hos oss alla, är att det blir en konstant värdering av det vi gör – och som ställs i relation med det vi är värda.

”Jag högg två säckar ved, då är jag värd en godbit till kaffet.”
”Jag fick alla rätt på tentan, nu får jag köpa mig en ny klänning.”
”Jag har storstädat hela lägenheten, då unnar jag mig en snacks-kväll i soffan.”
”Jag har klarat hela veckans dietplan, jag kan unna mig en ätardag.”

”Arbetsinsats = 7 av 10 poäng.
7 poäng = unnande tillåtet.”

Nu kanske mina exempel här ovan är hårddragna, men min poäng (!) här är att det sker en ohälsosam bedömning av oss själva hela tiden. Det är skitbra med symboliska morötter för att göra tråkiga, jobbiga eller svåra saker. Vi måste motivera oss själva, absolut. Men när det till slut landar i att det vi gör mäts i livskvalitativa saker (ofta matrelaterade) så kommer vi att sätta krokben för oss själva. Det där beteendet smittar av sig, kanske har du märkt någon gång på en arbetsplats hur det i fikarummet blivit nästan mätartävling på insatser och värderingar? Det ständiga behovet av berättigande till lyx är förminskande i längden, då det faktiskt statuerar att DU – precis som du är – inte är värd det du vill ha. Du måste åstakomma något först, bli något.
Det är en bekvämare känsla i kroppen att känna tillfredsställelse för att du är som du är, inte för vad du lyckats med. Jag lovar, det är så.

Jag och många med mig känner oss ofta misslyckade när vi låter en fin dag passera utan att ”passa på”. Kanske kommer det från uppfostran, kanske kommer det från stress eller årstidsångest. För min egen del så har arbetslösa dagar varit ofattbart hemska, då det jag gjort inte kan mätas såsom det alla andra gör mätas. Och just det där, det tankesättet, ger en ohälsosam relation till ditt varande.
Du är inte vad du säger eller gör, du är den du är. Och genom att sluta kalla det du vill ha för unnanden ger du dig själv tillåtelse att inte måsta prestera för att få må bra. 

Hur är man frisk?

Frågan kan tyckas banal, ’äh det är bara att leva liksom’. HUR? Undrar jag ibland. Hur lever man som frisk? När jag var sjuk och hamnade i situationer där jag var tvungen att äta –sociala tillställningar med familj, vänner osv så ursäktade jag mig lite diskret efter maten och gick på toa för att spy upp det jag ätit. Det hände inte ofta, men det hände.

Detta gör nu, som frisk, att jag ställs inför situationer där mitt friska beteende hamnar i konflikt med mitt sjuka. Som när jag ätit tillsammans med andra människor och måste gå på toaletten efteråt, kanske för att kissa, kanske för att bajsa, men aldrig aldrig för att spy. Då vissa nära mig känner till min historia gör det att jag upplever att de blir misstänksamma mot mina toalettbesök direkt efter intaget av mat. Det kan vara inbillning, men det skapar en känsla av ångest.

Många gånger har jag ställt mig frågan om jag sonika borde skita med dörren öppen, bara för att visa att det inte pågår något fuffens inne på toaletten, att allt bara är normala tarmrörelser och fullt normala exkrementer som lämnar kroppen.  Men så kan man ju liksom inte göra. De får lita på att jag inte spyr och jag får lita på att de litar på mig.

Hur känner en frisk människa inför sin egen kropp? Jag har ingen aning. Jag måste själv komma på hur jag känner inför min egen kropp, vilket skapar en hel del problem.

Förut har jag hatat min kropp, nu försöker jag älska den. Förut har jag försökt korrigera min kropp, nu försöker jag acceptera den. Förut har jag sett allt negativt med min kropp, nu försöker jag se allt positivt. Jag försöker också att inte fokusera så mycket på den, utan bara vara i den och fungera tillsammans med den istället för att motverka den.

Förut har jag också kunnat ursäkta mig och mitt beteende med att jag är sjuk, men nu kan jag inte längre ställa mig bakom en identitet som anorektiker. Jag är numera frisk. Vad gör det med mig då? Vem är jag utan anorexi? Svaret på den frågan håller på att växa fram, som en dröm jag hade för ett tag sen där jag drömde att jag hade ett ägg i bröstet som jag försökte komma igenom skalet på, och när jag väl tagit mig igenom var det jag själv som satt där inne, bara i mer färg än vanligt. Det kanske är så det är.

Min kropp har fått stå ut med mycket, men den fungerar fortfarande. Det gör mig stolt.

Eftersom jag ibland är osäker på hur jag ser på min kropp så är jag också känslig för samhällsnormen för vad en kvinnokropp ska vara. Därför skapas ett behov hos mig att ta eget ansvar för min självbild. Varför jag också behöver Idealrevolution. Jag är så himla glad att jag och Maria hittade varann den där pepptisdagen på instagram och började diskutera och bygga upp vad som kom att bli Idealrevolution.

Hur är man frisk? Jag tror inte det finns något universalsvar på frågan, däremot kan jag se tre grundpelare: kärlek, respekt och omtanke. Ungefär som vi bemöter och behandlar en människa vi tycker om, det kanske är svaret. Hur som helst får det bli mitt svar. Ni har säkert andra svar, hur som helst så måste svaren funka för oss själva.

Men en gång i månaden är det ännu svårare att vara frisk än vanligt. En gång i månaden svullnar jag upp genom att jag samlar på mig stora mängder vätska och min kropp ändrar form. Jag menar den där veckan innan mens, den där hemska pms-veckan. Jag vet inte hur ni har det, men för mig är den jättejobbig. Min mage ändrar form, jag får rundare ansikte och vätskan sätter sig liksom i hela kroppen. Det krävs så himla mycket energi till att jag ska känna mig bekväm och vilja vara frisk. Jag blir beroende av andras gillande, vilket inte alls är okej, jag vet det, jag upplever det i alla fall så själv, att jag borde klara det själv. Det är här den största utmaningen ligger för min del, att be om hjälp. Och jag vet att fler känner lika. Vi måste våga säga till, be om hjälp. Berätta för en nära vän hur vi känner, sätta ord på känslorna som pågår inom oss och släppa ut dem, visa dem och lysa på dem med ficklampa, så kanske vi ser att de är sjuka, eller att de saknar grund.

För de som är anhöriga till en ätströd person som håller på att bli frisk så är det ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig, ska man ge komplimanger eller inte? Vad är positiv förstärkning och vad skadar? Fråga. Det är svaret på det mesta. Fråga personen det gäller hur hen vill bli bemött. Jag tänker inte förklara här hur jag vill bli bemött, det tror jag inte speciellt många finner intresse i. Det är så otroligt individuellt. Det som funkar för en person kanske skadar en annan.

Sensmoralen i det hela blir, att vi alla måste hitta egna vägar till vad som känns friskt, och hur vi ska kunna stötta varandra i resan dit.

5:2 dieten eller; periodiskt ätstörd.

På senaste tiden har det i media florerat en ny "trend" inom viktnedgång, 5:2dieten. Som alla andra dieter har den funnits länge men först nu exploderat likt en cancersvulst och blivit inne. Alla som testat lchf, gi, fruktdieten, viktväktarna och Gud vet allt, har nu en ny metod att sätta sin tilltro till. För den ska tydligen inte vara farlig, det ska vara enkelt och den garanterar att ge resultat. Snabbt. Det enda du behöver göra är att leva normalt i fem dagar och svälta dig själv i två.
Men vänta lite nu, den periodiska fastan innebär alltså att du inte ska äta något alls i två dagar, för att äta normalt i fem dagar.. Låter inte det lite, sjukt? Och om du ska äta under fastan ska du max äta 500 kcal som kvinna, per dag. Låter inte det lite, stört?
Har ni gått hungriga en längre period så vet ni hur ofokuserad man blir, hur man inte kan tänka på annat än mat, hur magen kurrar och man blir helt darrig i hela kroppen. Och det ska man alltså frivilligt utsätta sig för nu, i två dagar? Ja. Tydligen. Vet ni vad jag tycker det låter som? Det låter som att be om en ätstörning.
Det finns säkert de människor som klarar av dieten, det finns säkert de som den kommer att göra underverk för, men sen finns det de människor som inte kommer klara av den, där 5:2 kommer ersättas av 2:5 eller 0:5. Och jag tror det kommer skapa mer lidande än vad som är önskvärt.
Måste vi ens ha en diet, måste vi ha genvägar till en perfekt kropp? Kan vi inte bara låta vår kropp vara perfekt som den är, hur den än är? Detta är ännu en del i samhällets fat-shaming där du ska behöva be om ursäkt för vem du är och hur du ser ut, du ska sträva mot ett ouppnåeligt mål av självspäkning och först när du nästan svimmar av hunger och undervik är du värd något.
Nej. Nej nej nej. Jag vägrar.
5:2 dieten anspelar på folks dröm om den perfekta kroppen, folk är beredda att gå över lik för att se ut som de drömmer om, och alla därute som redan testat allt kommer testa det här också, och fortsätta straffa sin kropp för att den är "fel".
Jag skulle aldrig klara av 5:2 dieten, jag skulle bli sjuk direkt. Jag kan inte svälta mig vissa dagar och leva "normalt" andra. Jag skulle bara elda på min inre anorektiker och det skulle bli som att försöka släcka eld med bensin. Går jag hungrig en dag blir jag stirrig, darrig och får tunnelseende, vilket för med sig att jag helst inte äter andra dagen heller, och på den tredje är det försent, jag kan inte sluta utan hamnar i ett ätstört beteende igen. Hunger ger till slut kickar som den hungrige individen nästan blir hög av.
Det är alltså detta människor nu ska utsätta sig för, frivilligt. Under min tid som sjuk använde jag mig av massa metoder för att kunna balansera precis på gränsen mellan liv och död, bokstavligt talat. Min kropp har fått stå ut med mer än den borde. Den har straffats med otaliga dagar av svält för att ha begått det hemska brottet av att vara fel, att inte passa in i normen, i mallen.
Min kroppsliga ålder är högre än vad min egentliga ålder är, bara på grund av att den inte fått det den behövt. Svält skadar, svält skapar problem i din kropp som du först inte ser. Anorektiker har lätt för att bryta benen och få hjärtinfarkter, men allt för att se bra ut, eller?
Jag är så trött på allt, hela karusellen. När ska vi sluta upp med dumheterna och älska oss själva för de vi är och för de kroppar vi har? När ska vi inse att alla dieter som lovar snabba resultat skadar mer än de hjälper? Din kropp är din bästa vän, behandla hen därefter.
I går länkade jag på Idealrevolutions sida på facebook till en gammal krönika som handlade om hur proana-material har flyttat från proana-sidor in i vanlig media, vanliga tidningar och sidor som ska hjälpa dig ner i vikt. Sensmoralen var att författaren till denna krönika menade att hon aldrig hade kunnat bli frisk från sin anorexi i dagens samhälle där proana-material är ett helt naturligt inslag i vardagen.
Vi matas med bilder och tips för hur vi ska gå ner i vikt, samhället strävar efter att vi aldrig ska bli nöjda, att vi alltid ska vara fel för att konsumera och köpa oss lycka genom bantningstips och gud vet allt.
DET ÄR SÅ JÄVLA GALET.
Jag ska erkänna, det ÄR svårt att bli frisk när samhället är sjukt. När 'vänner' försöker ge viktnedgångstips eftersom de ser att jag har gått upp de senaste två åren, hur jag borde träna och äta för att få tillbaka min smala kropp, den sjuka kroppen som jag sagt hejdå till.
Hälsosam har ersätts med smal. Det är inte intressant hur du mår på insidan när din utsida har valkar, när låren går ihop och dina nyckelben inte syns. Det är skitsamma hur du mår inuti, det är inte intressant.
Därför är det så otroligt viktigt att sidor som Hej kroppen och Idealrevolution finns. Att de finns de som satt ner foten och sagt stopp. Ni hjälper mig att fortsätta vilja vara frisk, vilket jag inte ens hade en tanke på när jag och Tusenendetag startade upproret. Inlägg som dessa, om dieter i tidningar och annat, får mig att vilja fortsätta kämpa, för mig, för dig och för alla där ute som känner att deras kroppar inte duger i en samhällsbild där du alltid kommer att vara fel hur du än gör.
Vi skiter i dieterna tycker jag, och fokuserar på att njuta istället. Som sagt, din kropp är din bästa vän, behandla hen därefter.

Prestationsångest, eller; att inte räcka till

Jag har prestationsångest, ganska ofta faktiskt. Jag ställer höga krav på mig själv, helst ska det vara perfekt på första försöket som om jag vore något slags övermänniska. Häromdagen skulle jag twittra, skrev mitt lilla inlägg på 120 tecken och raderade det. Det var inte tillräckligt bra tyckte jag. En stund senare kom jag på ett nytt inlägg och knåpade ihop det på 120 tecken, för att radera det. Kändes inte helt slagkraftigt eller tillräckligt bra, och då är det väl lika bra att låta bli, eller?
Jag jämför mig med andra, och kommer fram till att jag inte räcker till. Och ungefär här inser jag att jag måste sätta ner foten för mig själv och säga stopp. Det finns otroligt många bra twittrare därute, många bra bloggare och som det ser ut allt fler idealrevolutionärer, vilket är glädjande. Det är faktiskt bara två veckor sedan jag och Tusenandetag startade Idealrevolution, och vi är redan över 100 st på facebook.
Igår kväll följde jag flödet av inkommande gilla-markeringar med skräckblandad förtjusning, å herregud, folk gillar det, folk vill vara med, fantastiskt! Samtidigt; å herregud, shit just got real, vad faan ska jag blogga om imorgon, jag måste prestera nu.
Vi får beröm och konstruktiva frågor där vi måste spetsa vårt budskap än mer, ifrågasätta vårt val av motivering till varför vi valt att bygga upp Idealrevolution som vi gjort, både publikt och privat har frågorna ställts, både jag och Tusenandetag svarar och diskuterar. Samtidigt fortsätter den interna diskussionen mellan oss två, som sedan utmynnar i mindre textändringar, kanske ett blogginlägg eller en bild på instagram.
Och jag är livrädd, rädd för att inte räcka till, att inte duga och att bli ifrågasatt. Samtidigt som det är det sistnämnda som är själva idén, att vi SKA ifrågasätta normer, ideal, förklaringar och inte bara nöja oss utan faktiskt ställa frågan Varför?. Jag vill att ni ska ifrågasätta mig, hålla med eller säga emot, hitta på annorlunda förklaringar som passar er själva bättre än min förklaring. Så att jag kan bredda mitt synsätt och ser saker och ting ur andra vinklar än jag tidigare gjort. Växa i mötet med andra människor.
Jag är rädd för att ni ska döma mig hårt eftersom jag dömer mig själv allra hårdast. Jag är ingen utbildad genusvetare, ingen perfekt bloggare, det lilla jag läst om genus på universitetet består mestadels i Yvonne Hirdmans text Genussystemet: teoretiska funderingar kring kvinnors sociala underordning från 1988. Lägg därtill mitt egetintresse som tagit mig till Simone de Beauvoir, vilket jag inte ens tog mig igenom halva av Det andra könet, istället läste jag Fittstim fem gånger rakt upp och ner, hade Under det rosa täcket som bibel hela tonåren och tillsist grät igenkännande mig igenom Konsten att vara kvinna och Bitterfittan.
Men det kanske räcker just nu, jag behöver inte vara genusvetare för att vara feminist. Jag behöver inte ha högskolepoäng i ämnet feminism för att få kalla mig feminist. Feminismen är för viktigt för att hållas inom högskolans värld. Den är för viktig för att gälla genusvetare, den måste få gälla alla och omfatta hela mänskligheten.
Min prestationsångest är fortfarande läskigt närvarande, ett blogginlägg tar inte bort den. Jag ska publicera fast jag är rädd för att bli ifrågasatt, meningen är att jag SKA bli ifrågasatt. För att vara modig måste man göra saker man är rädd för, kan det ha varit Nalle Puh som sa det? Jag minns inte, hur som helst så ska jag publicera nästa twitterinlägg, hur dåligt det än är i mina egna ögon.
Slutligen ställer jag mig även frågan om allting måste vara så jävla perfekt jämt? Skönheten ligger i egenheterna, sa en vis hen en gång.

Men män då?

Det är många som har frågat mig hur det kommer sig att IdealRevolution främst riktar sig mot ideal för kvinnor. Det är en legitim fråga, enligt mig. Och svaret är rätt enkelt egentligen. Vi som skapade IdealRevolution är kvinnor som blivit starkt påverkade av ideal. Utseendeideal, beteendeideal, åsiktsideal, kärleksideal.. listan kan göras lång. Och vi brinner för det, fast mot det.
Vi är väl medvetna om att det finns ideal för män också, men det vore en smula hyckleri att föra mäns åsikt i frågan när vi själva enbart kan uppleva det genom kvinnors ögon.

Jodå, det finns sjuka ideal för män också. Det opponerar vi oss mot, självklart. Ideal överhuvudtaget är hämmande och kränkande, skapar illusioner och förstör självkänslor. Alla påverkas av dem, få undantaget. 

Både män och kvinnor upplever idealpåverkan, och jag förringar varken det ena eller det femte könet. Men eftersom jag som kvinna aldrig upplevt förstahandspåverkan från idealhets för män, så kan jag helt enkelt inte uttala mig. Det finns fler hetsämnen som jag inte heller kan tillämpa på mig själv också, då jag inte faller inom ramarna för den utsatta målgruppen. Jag kan bara veta att det är fel, jag kan kämpa för dess försvinnande och försöka smitta av mig min entusiasm. Och det hoppas jag att jag gör. För idealhetsen drabbar oss alla, där är vi alla lika.

Vad är en norm och hur kommer en sådan till? Jag funderar på den frågan väldigt ofta. Hur kommer det sig att en norm en gång tilläts bli kutym, standarden vi borde sträva efter? Varför omger vi oss med det tillåtna utrymmet av hur saker och ting, människor och väsen - BÖR vara?

Jag har många gånger hajat till vid uttalade skapanden eller statueranden av skönhetsideal, men det värsta är att jag inte alls har reagerat ännu fler gånger. Jag har inte märkt det, jag har blivit avtrubbad. Och det, mina vänner, är för mig kärnan i IdealRevolution. Att göra plats för medvetenhet och insikt kring hur mycket vi faktiskt tar in av idealhetsen som sker överallt runtom oss. Att nå ut till alla dem som har, precis som jag, varit avtrubbade på grund av massmedias korvstoppande av hets hit och dit. 

"Har du rynkor? Fixa dem hos oss! Har du lår som går ihop? Använd den här metoden, det här gymmet! Har du lust att träffa någon? Alla dom snygga finns här! Vill du leva ett drägligt liv? Då måste du testa..." osv. 

Blir man inte matt? Jag blir det. Samtidigt som jag blir så matt att axlarna slokar så tar glöden i mig fart, jag riktigt brinner av passion för att förändra detta. Denna hets, denna utopi, dessa krav och denna förblindande, konstanta strävan. Kan vi aldrig bara få vara nöjda och acceptera(n)de, utan strävan eller hets?

Jo. Det kan vi. Om vi ökar vår medvetenhet, vårt kritiska tänkande inför det som utifrån påverkar oss, om vi övar oss på att skärskåda bullshit. Och det är vad jag ser att IdealRevolution kan åstadkomma. Tillsammans - oavsett könstillhörighet.

Målet

Frukosten ska tydligen vara det vikigaste målet, men för mig har självaste målet en helt annan betydelse. Det är tisdag 13 augusti 2013. Det är snart två år sen jag började min postanorektiska resa. Här sitter jag, ensam framför en tallrik gröt med strödadlar, pojkvännen jobbar och jag kan räkna upp minst tio anledningar till att jag borde få skippa frukosten idag. Jag stirrar på gröten och får den klassiska klumpen i halsen, tittar ut genom fönstret och liksom tappar orken. Jag skulle verkligen kunna skita i det och hälla ut min frukost, bara låtsas att jag ätit. Men samtidigt finns det en annan känsla i mig numera, ett stort jävlaranamma som vägrar ta den enkla vägen. Jag har aldrig ljugit för björnen, och tänker inte börja för den delen.  Jag tar ett djupt andetag och försöker acceptera att jag är sjuk, fortfarande. Inte alla dagar, men ibland. Berömmer mig för att jag har tagit mig så här långt, snart två år. Vrider tallriken och försöker hitta något slags ingång till det hela. Jag börjar tänka ut minst tio anledningar till att jag bör äta frukost idag. Jag måste fortfarande välja att jag vill vara frisk, eller mer välja att jag vill bli frisk.

Jag fick ett prövoår eftersom jag var sjuk så länge, de höll inne min friskförklaring tills jag klarat ett år. Matdagbok varvades med att skriva ner allmänna känslointryck. Var det slutet av april eller början av maj jag fick min friskförklaring? Jag minns faktiskt inte, borde komma ihåg men det var så mycket annat samtidigt som behövde min uppmärksamhet. Som alltid överambitiös och pluggade 100%, jobbade 100% och allt annat. En ledig sommar, tänkte jag, det är nog precis det jag behöver eftersom jag inte haft semester sen jag gick i högstadiet, ja innan jag började sommarjobba och helgjobba. Och jag minns att jag tänkte att jag behöver faktiskt ingen pojkvän, jag klarar mig så jävla bra själv, så händer det i alla fall, när en slutat leta så kommer björnen en regnig påsk och det är bara så självklart, som om alla frågetecken rätas ut.

Min resa har tagit mig hit. Frukosten är det svåraste, varje morgon måste jag välja frisk framför sjuk. Jag måste lyfta skeden och bara göra det. Jag börjar räkna mina tio anledningar.

1.       Jag förtjänar att äta.

2.       Jag kommer inte gå upp 100 kg av en tallrik gröt.

3.       Även om jag gick upp 100 kg av en tallrik gröt så är det okej.

4.       Jag tänker bättre med mat i magen.

5.       Om jag äter frukost så kommer det vara enklare att äta lunch.

6.       Jag älskar min kropp.

7.       Min kropp behöver mat för att fungera.

8.       Jag är mer än min kropp och min vikt.

9.       Hälsosam betyder olika för olika personer och jag är jag.

10.   Min kropp är min bästa vän och hon förtjänar allt som är bra.

Jag känner en som bestigit mount everest, som berättat känslan av att vara däruppe och hur det känns att komma till base camp och sedan fortsätta mot toppen, att det måste få ta tid, att man måste känna hur kroppen mår och inse sina begränsningar men att man samtidigt är kapabel till så mycket. Idag är min tallrik gröt mitt mount everest och jag ska nå toppen. Jag måste nå toppen, varje dag tills det är som att gå upp för kullen hemma vid sommarstugan och inte längre känns som everest. Jag försöker känna efter vad det är egentligen som gör att jag inte vill äta idag, inser att jag börjar få lite jobbångest och pluggångest. Nästa vecka drar allt igång igen och jag har haft en fantastisk sommar med fint väder, massor av kärlek och massa tid att bara vara jag. Jag vill inte att det ska ta slut utan bara fortsätta exakt likadant. Och jag inser att jag inte kan pausa tiden hur mycket jag än vill. Försöker hitta orken till att plugga ett år till. Går igenom mina tio anledningar en gång till, tänker på mina kompisar, min familj, björnen och sen mig själv igen.

Och sen så bara gör jag det, lyfter skeden och äter.

Huligandekoration

Hej alla fina revolutionärer! Nu har vi fixat fram det första steget i vår idealrevolution! ETIKETTER! (paus för applåder och jubel) Det är faktiskt så himla enkelt, gå bara in på vår Facebooksida (https://www.facebook.com/idealrevolution), klicka på Gilla-knappen och så finner du etiketterna i Anteckningar! Vi tycker att det här känns otroligt roligt att få dela med er, och vi hoppas på att få se vardagen lysa upp av tjusiga etiketter i våra olika städer! :)

 Spread the love!

Idealrevolutionen - vad, när, hur, vem?

Av en slump upptäckte två tjejer varandra på sociala medier. De inspirerades av varandra och delade med sig av peppande bilder och ord. Ganska snart kom tanken på att göra detta större, och framförallt att göra något åt grundproblematiken som lett till behovet av peppande bilder och ord. De såg hur den problematiken i grund och botten kom från samhällets normsnäva idealskapande, så på några minuter skapades hashtaggen #idealrevolution. Vilken himla bra grej det blev! Det vore lätt att säga att samhället är ett för stort mål att kunna förändra, men det trotsar vi i bästa Lotta på Bråkmakargatan-stil. Vi VET att det går! Tillsammans är vi starka, och vi hoppas kunna förena oss genom denna idealrevolution som vi skapat för vår skull, för er skull, för allas skull. Kvinnokroppen måste få ta plats och accepteras som den är. Hur den än är. Vi vägrar be om ursäkt för att inte passa in i normen. Vi vägrar se ned på oss själva och andra, istället ska vi samlas och bilda köttmur mot patriarkatets förtryckande samhällssyn på och mot kvinnokroppen. Vi ska stå upp för våra rättigheter till att ha en kropp som är till för oss själva och ingen annan. Revolutionen bygger på kärlek och respekt för varje kvinna och varje kropp. För hon, han och hen. Ingen exkluderas, alla accepteras. Så hur tänker vi göra? Vi tänker göra idealrevolution synligt. Vi sätter upp stickers, posters och flyers där vi kommer åt. Vi sprider oss på sociala medier såsom facebook, tumblr, twitter och instagram. Och nu även en blogg! (Hade vi haft råd hade vi tatuerat oss i pannorna också, men än så länge finns inte det kapitalet för två studenter..) Så hjälp oss gärna med spridningen! Det här är och förblir viktigt för både dig, dina medmänniskor och din framtid. Varmt välkomna i vår revolution!