Den arga feministen

En statusuppdatering i nyhetsfältet på facebook utlöser en lavin av ilska, helt oväntat faktiskt, och ger mig den blogginspiration jag behövt i flera månader nu.
Någon berömmer en mans förmåga att ge ovanliga komplimanger, en annan fortsätter berömmet då denne uppmärksammar något som är ovanligt bland kvinnor. Något som egentligen är en grundläggande basal kroppslig verksamhet som krävs för vår överlevnad. Att äta.
Sensmoralen i kommentaren blir i alla fall att med en komplimang blir allting bättre.
Kvinnors inmundigande av föda känns bättre med en komplimang. -ungefär här börjar jag läsa mellan raderna och drabbas av feministhybris —den bästa formen av hybris. Jag läser även in följande:
Allt en kvinna gör blir bättre med en komplimang. Kvinnor behöver behandlas som barn där allt de gör ska berömmas och bekräftas av en överinseende vuxen (läs man).
Om en kvinna inte får en komplimang när hon presterar -eller gör något så grundläggande som att äta- så gills det inte. För en man har inte sett det och godkänt/berömt det.
Men det tycker jag är fel.
Det är fel för att komplimanger blir som små knarkfotbojor där man blir mer och mer beroende av att andra (helst män) ska kommentera och komplimentera det man själv (läs jag som kvinna) gör. Om ingen ser att jag satt upp håret, sträckt på mig, köpt för små trosor eller står extra snyggt vid köksbänken på morgonen så är det allt gjort förgäves. Om ingen ger mig en komplimang för att jag står och svankar och plutar med munnen som en botoxförgiftad anka så kan jag inte vara nöjd med att vara ett objekt, för jag är då inte ett tillräckligt bra objekt.
Varför vill jag ens stå och svanka och pluta med munnen och vara ett objekt?
Komplimanger snävar in, beskär, gör en beroende av andras gillande av den egna personen och den egna kroppen och kroppen får inte längre vara bara kropp och till för mig själv, utan den blir en objektifierad reklampelare som ska reflektera samhällssynen på kvinnor i stort och inte se mig som individ.
Jag måste vara smal, inte hälsosam. Du kommer aldrig att bli av med den där magen om du äter på så oregelbundna tider. Hon pekar på mig mage och ler överinseende. Som om jag borde be om ursäkt för att jag har en mage som består av mer än bara muskler och inälvor. Och jag borde egentligen slå tillbaka och berätta hur fantastiskt det ens är att jag faktiskt äter tre gånger om dagen istället för att inte äta alls. Skitsamma om det är oregelbundna tider eller inte. Borde skrika att hon inte vet hur mycket jag kämpat för att ha en mage som består av fett också och inte bara muskler och inälvor.
Det är sant ändå, tänker jag, att kvinnor som äter är något sällsynt i vårt samhälle numera, det kanske borde komplimenteras och inte förbises.
Men alla de kvinnor som inte äter och som ges beröm för att de alltid är smala, att de kan visst äta vad som helst utan att lägga på sig något -när sanningen är att de efteråt låser in sig på toaletten för att få upp all den äckligt hemska fettbindande maten de fått i sig, för att de helt enkelt inte tycker att de förtjänar att äta, att de måste vara smala för att vara älskade och som även ges det beröm de efterlängtar varje gång någon uppmärksammar eller berömmer hur smala de faktiskt blivit.
Vem är jag om ingen man berömmer mig eller bekräftar min existens? Vem är jag när ingen ger mig komplimanger för att äta, att andas eller vara så där lagomt oberört och okonstlat snygg när jag vaknar på morgonen? Vem är jag när ingen skrattar glatt åt min morgonfrisyr och viker sig dubbel av att mina trosor hamnat på snedden av att jag snurrat runt en helt natt? Vem är jag om jag inte går upp fem på morgonen och sminkar mig innan mannen i fråga vaknar? Vem är jag om jag skiter i allt och äter för att det är så jävla gött med mat och skiter i vad andra tycker? Vem är jag om jag slutar tänka på hur jag ser ut och om jag är fet eller inte och börjar fokusera på att lyssna på andra och njuta av livet? Vem är jag om jag gör det sistnämnda men inte får beröm av en man för det ändå?
Ja, jag är fortfarande mig själv och inte ett objekt, jag kan fortfarande äta och andas utan att någon berömmer mig. Jag har möjligheten att vara en fri och tänkande individ och inte ett kvinnligt förstoppat objekt.

Fotnot: komplimanger i sig är inte av ondo, det är rentav trevligt ibland. Problemet är när andra väljer att uttala sig om din kropp när du inte bett om det, när de ser dig som ett objekt och inte som en individ.