Kommentarer och förtydliganden

"Den här debatten ska inte behöva vara nödvändig, så jävla enkelt är det."

"Jag blir otroligt berörd när jag läser detta, men samtidigt blir jag nyfiken. Är detta ett typexempel på hur det är växa upp som kvinna i Sverige? Jag hoppas och tror ändå att din historia hör till ovanligheterna och att du haft otur att under ett så kort liv stöta på så många vidriga män. Men om det inte är så, och det faktiskt är så att många bär på liknande upplevelser, så önskar jag inget hellre än att även de delar med sig av sina upplevelser. Precis som du gjort. /Hans"

"Dessa upplevelser är väldigt vanliga bland flickor, tjejer, kvinnor oavsett var man bor eller har för social status, tyvärr. Helt oacceptabelt!"

"Hans: Nej! Hennes upplevelser är inte unika. Jag tror absolut de är ett typexempel, med variation förstås. Det är just detta som är grejen, att vi inte talar om det eftersom det pågår framför våra ögon vilket gör det så frustrerande. Män blir arga när man talar om såna här saker. Män vill inte ändra på sig. Gränslösa män blir arga när deras gränslöshet påtalas - och då reagerar de med gränslöshet, såklart. Ilska. Så kvinnor vågar knappt organisera sig som följd. Och motarbetas när de gör det."

"Till Hans som kommenterade; 
liknande upplevelser här borta från en annan 24-årig tjej. Har upplevt det både i Sverige och utomlands. Jag blir faktiskt förvånad när någon tror att det hör till ovanligheterna, det här är ju vardagsmat, så pass att man som kvinna knappt ens reagerar på att det skulle vara något konstigt kring dessa upplevelser. Tills man tänker efter. 

Tack för inlägget, det träffade helt rätt!"

"Jättefin text. Den stämmer så in på mig och jag hade nästan kunnat skriva den själv känns det som eftersom jag tänker på mitt liv i form av en LISTA. Chocken över att nå 35 och upptäcka att de sexuella trakasserierna inte tar slut fick mig att börja göra en lista på allt jag varit med om, med början på fritids då Carl-Johan kom upp bakom mig och klämde på mina bröst som jag inte hade. Då tyckte jag han var knasig men han sexualiserade ett annat barn, mig, och skrattade bara. Redan där hade han lärt sig att flickors gränser inte finns och pojkens vilja går före. Jag tog inte upp det med någon pga känslan att det inte går att ändra på pojkar som jag hade redan då. Dvs jag visste att vuxna inte gör något för att förändra pojkars gränslöshet (samhället) - som de lär sig tidigt av kulturen runt om, media/andra män och pojkar/samhället.

I alla fall, så fin text. Ser de sexuella ofredanden i en kronologisk ordning och har insett att alla kvinnor har sådana listor... :("

Tack för alla kommentarer, låt oss nu reda ut ett par saker.
Nej ni har helt rätt, den här debatten ska inte vara nödvändig, men det är den. Det tragiska med min berättelse är inte att det är unika händelser, inte att de män jag träffat varit svin. Det tragiska är att jag tidigare inte ens reflekterat över beteendet, att så många känner igen sig i min historia och att jag inte ens publicerat allt som hänt utan bara några exempel som jag upplevt. Jag har nog med material för att fylla en hel bok, och många skulle nog känna igen sig även i det, vilket är tragiskt.
Jag önskar också att fler delade med sig, och hoppas att så kommer ske. Vi är många, alltför många för att det ska vara okej. Men ingen av oss ska bära på skammen. Jag känner mig lättare nu av att ha skrivit mitt inlägg, så som jag brukar känna mig när jag bloggar på Idealrevolution. Mitt och Marias syfte med det hela är att synliggöra strukturer vi upplevt i samhället och som vi inte accepterar.
Mina känslor och erfarenheter har förminskats vid flera tillfällen när jag försökt synliggöra dem och diskutera dem med andra. Precis som brukar ske med kvinnor som sätter ner foten och är annat än glada och snälla. Man möts av motstånd och förminskas. För nog var det inte så allvarligt som jag upplevde det, jag har tolkat situationen fel eller känt mig mer hotad än vad som varit nödvändigt. Men jag ska säga en sak, det är min förbannade rätt att tolka situationen efter mina egna preferenser. Det är min rätt att säga ifrån när jag blir orättvist behandlad och jag tänker inte hålla käften om det här.
Ja, organisation motarbetas. Vi måste organisera oss för att motarbeta motarbetningen av oss, det är min övertygelse att det är det enda sättet.
Den sista kommentaren kan jag verkligen relatera till. Jag hade kunnat börja mitt inlägg långt tidigare än vid en ålder av tretton. Jag hade kunnat skriva om hur min flickkropp sexualiserades redan i första klass, av den där killen som sprang förbi och tog mig på rumpan och skrek balla balla som de gör i Bert som då gick på tv. Jag hade kunnat skriva om hur jag gråtande skvallrade om det för fröken, som faktiskt reagerade och satte mig att prata med killen som gjort det, och hur han kom undan med att det bara var ett skämt, att de gör ju så på tv. Jag kan känna nu idag att det är väl ändå det som är en del av grunden i sexismen i samhället, att det ska vara på skämt och att man inte ska vara så känslig. Men det är min förbannade rätt att vara känslig om jag vill.
Jag tar upp 6 exempel på händelser jag upplevt i mitt inlägg, men de är långt fler än så. Vissa är oskyldigare, vissa är av grövre karaktär. Jag tror inte att mina upplevelser på något sätt är isolerade från andra kvinnors upplevelser i samhället. Jag har, precis som Hans antyder i sin kommentar, försökt tänka att jag har haft otur och att min berättelse tillhör ovanligheterna. Men när jag nu mottar reaktioner på min text så inser jag att jag är långt ifrån ensam, det gör mig både ledsen och stärkt. Vi måste synliggöra den här debatten och kräva en skärpt lagstiftning. På samma satt som barnagan avtog när lagstiftningen skärptes så tror jag att inställningen till sex och vad som är våldtäkt kommer att förändras om vi diskuterar det mer, får en skärpt lagstiftning och från tidig ålder jobbar aktivt för att diskutera hur man behandlar och bemöter andra människor.