Tusen tack, alla Lottor!

Jag och Jessica påminner ofta varandra om att vi är två stycker Lottor. Ja, alltså Lotta på Bråkamakargatan det vill säga. Vi inspireras av henne, förstår ni, hennes obstinata tjurighet och järnvilja. Det hon tog sig för, det lyckades hon med. Även om det krävdes stöd. Och det är precis så vi ser IdealRevolution!
Ni ska se våra smskonversationer, oftast handlar de om er - våra fina följare och medrevolutionärer! Häromdagen fick jag ett sms tidigt, tidigt på morgonen av J, där hon skrev:

"Vi är 204 stycken nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

Om du sover så finns det inte tid till det nu! 

Du måste upp och hoppa runt av glädje, alternativt pmsgråta, det senare gör jag!"

Och det är NI som får oss att gråta och skutta runt som om vi flippat ut. Ofta!! Jag tror aldrig att jag kommer att komma över hur många ni är som kämpar för samma sak som vi gör. Det värmer och peppar enormt mycket, ni är helt enkelt ryggraden i vårt rakryggade initiativ.

Så tack. Tack så otroligt mycket för att ni peppar, stöttar, diskuterar och tipsar!

Vi vet inte vilken makt vi har.

Det är aldrig lönlöst och det är aldrig värt att ge upp. Om ingen någonsin för kampen så kommer ingen att inse att den behövs. Många gånger kan det kännas tröstlöst att som "liten människa" stå upp mot de monsterstora företagen som matar oss med bilder, texter, filmer och reklam. Men så länge vi inte ger upp så kommer det att vara lönt. Att vår glöd och envishet lämnar märken efter sig är ett tecken på hur väl vår röst behövs höras. Jag tänker aldrig sluta kämpa för de där viktiga ringarna på vattnet som mina magplask skapar. För jag vill inte att någon någonsin i det hoppet ska behöva våndas över att magen inte är platt.

Dom: värdig.

Vi pratar och hör ofta om hur reklam och media påverkar oss både medvetet och undermedvetet. Smart uttänkta och beräknande budskap når oss överallt, från loggor till jinglar, stora reklamskyltar och kampanjer etc. Och vi skulle kunna nöja oss med att rikta lampan ditåt för att belysa all idealhets som genom detta sker. Fast jag tror inte att det riktigt räcker där, jag tror att det finns mer.

Tänk dig en vardaglig situation där du har gjort något som får dig att känna dig duktig. Och så blir du lite sugen på något, ett unnande. Det kan vara allt möjligt – en kopp kaffe, ett nytt plagg, en godbit eller en skön massage kanske. En belöning för din insats, som du bedömt och belönar lämpligt därefter.
Det jag tänker kring det här beteendet, som är så mondant och finns hos oss alla, är att det blir en konstant värdering av det vi gör – och som ställs i relation med det vi är värda.

”Jag högg två säckar ved, då är jag värd en godbit till kaffet.”
”Jag fick alla rätt på tentan, nu får jag köpa mig en ny klänning.”
”Jag har storstädat hela lägenheten, då unnar jag mig en snacks-kväll i soffan.”
”Jag har klarat hela veckans dietplan, jag kan unna mig en ätardag.”

”Arbetsinsats = 7 av 10 poäng.
7 poäng = unnande tillåtet.”

Nu kanske mina exempel här ovan är hårddragna, men min poäng (!) här är att det sker en ohälsosam bedömning av oss själva hela tiden. Det är skitbra med symboliska morötter för att göra tråkiga, jobbiga eller svåra saker. Vi måste motivera oss själva, absolut. Men när det till slut landar i att det vi gör mäts i livskvalitativa saker (ofta matrelaterade) så kommer vi att sätta krokben för oss själva. Det där beteendet smittar av sig, kanske har du märkt någon gång på en arbetsplats hur det i fikarummet blivit nästan mätartävling på insatser och värderingar? Det ständiga behovet av berättigande till lyx är förminskande i längden, då det faktiskt statuerar att DU – precis som du är – inte är värd det du vill ha. Du måste åstakomma något först, bli något.
Det är en bekvämare känsla i kroppen att känna tillfredsställelse för att du är som du är, inte för vad du lyckats med. Jag lovar, det är så.

Jag och många med mig känner oss ofta misslyckade när vi låter en fin dag passera utan att ”passa på”. Kanske kommer det från uppfostran, kanske kommer det från stress eller årstidsångest. För min egen del så har arbetslösa dagar varit ofattbart hemska, då det jag gjort inte kan mätas såsom det alla andra gör mätas. Och just det där, det tankesättet, ger en ohälsosam relation till ditt varande.
Du är inte vad du säger eller gör, du är den du är. Och genom att sluta kalla det du vill ha för unnanden ger du dig själv tillåtelse att inte måsta prestera för att få må bra. 

Hur är man frisk?

Frågan kan tyckas banal, ’äh det är bara att leva liksom’. HUR? Undrar jag ibland. Hur lever man som frisk? När jag var sjuk och hamnade i situationer där jag var tvungen att äta –sociala tillställningar med familj, vänner osv så ursäktade jag mig lite diskret efter maten och gick på toa för att spy upp det jag ätit. Det hände inte ofta, men det hände.

Detta gör nu, som frisk, att jag ställs inför situationer där mitt friska beteende hamnar i konflikt med mitt sjuka. Som när jag ätit tillsammans med andra människor och måste gå på toaletten efteråt, kanske för att kissa, kanske för att bajsa, men aldrig aldrig för att spy. Då vissa nära mig känner till min historia gör det att jag upplever att de blir misstänksamma mot mina toalettbesök direkt efter intaget av mat. Det kan vara inbillning, men det skapar en känsla av ångest.

Många gånger har jag ställt mig frågan om jag sonika borde skita med dörren öppen, bara för att visa att det inte pågår något fuffens inne på toaletten, att allt bara är normala tarmrörelser och fullt normala exkrementer som lämnar kroppen.  Men så kan man ju liksom inte göra. De får lita på att jag inte spyr och jag får lita på att de litar på mig.

Hur känner en frisk människa inför sin egen kropp? Jag har ingen aning. Jag måste själv komma på hur jag känner inför min egen kropp, vilket skapar en hel del problem.

Förut har jag hatat min kropp, nu försöker jag älska den. Förut har jag försökt korrigera min kropp, nu försöker jag acceptera den. Förut har jag sett allt negativt med min kropp, nu försöker jag se allt positivt. Jag försöker också att inte fokusera så mycket på den, utan bara vara i den och fungera tillsammans med den istället för att motverka den.

Förut har jag också kunnat ursäkta mig och mitt beteende med att jag är sjuk, men nu kan jag inte längre ställa mig bakom en identitet som anorektiker. Jag är numera frisk. Vad gör det med mig då? Vem är jag utan anorexi? Svaret på den frågan håller på att växa fram, som en dröm jag hade för ett tag sen där jag drömde att jag hade ett ägg i bröstet som jag försökte komma igenom skalet på, och när jag väl tagit mig igenom var det jag själv som satt där inne, bara i mer färg än vanligt. Det kanske är så det är.

Min kropp har fått stå ut med mycket, men den fungerar fortfarande. Det gör mig stolt.

Eftersom jag ibland är osäker på hur jag ser på min kropp så är jag också känslig för samhällsnormen för vad en kvinnokropp ska vara. Därför skapas ett behov hos mig att ta eget ansvar för min självbild. Varför jag också behöver Idealrevolution. Jag är så himla glad att jag och Maria hittade varann den där pepptisdagen på instagram och började diskutera och bygga upp vad som kom att bli Idealrevolution.

Hur är man frisk? Jag tror inte det finns något universalsvar på frågan, däremot kan jag se tre grundpelare: kärlek, respekt och omtanke. Ungefär som vi bemöter och behandlar en människa vi tycker om, det kanske är svaret. Hur som helst får det bli mitt svar. Ni har säkert andra svar, hur som helst så måste svaren funka för oss själva.

Men en gång i månaden är det ännu svårare att vara frisk än vanligt. En gång i månaden svullnar jag upp genom att jag samlar på mig stora mängder vätska och min kropp ändrar form. Jag menar den där veckan innan mens, den där hemska pms-veckan. Jag vet inte hur ni har det, men för mig är den jättejobbig. Min mage ändrar form, jag får rundare ansikte och vätskan sätter sig liksom i hela kroppen. Det krävs så himla mycket energi till att jag ska känna mig bekväm och vilja vara frisk. Jag blir beroende av andras gillande, vilket inte alls är okej, jag vet det, jag upplever det i alla fall så själv, att jag borde klara det själv. Det är här den största utmaningen ligger för min del, att be om hjälp. Och jag vet att fler känner lika. Vi måste våga säga till, be om hjälp. Berätta för en nära vän hur vi känner, sätta ord på känslorna som pågår inom oss och släppa ut dem, visa dem och lysa på dem med ficklampa, så kanske vi ser att de är sjuka, eller att de saknar grund.

För de som är anhöriga till en ätströd person som håller på att bli frisk så är det ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig, ska man ge komplimanger eller inte? Vad är positiv förstärkning och vad skadar? Fråga. Det är svaret på det mesta. Fråga personen det gäller hur hen vill bli bemött. Jag tänker inte förklara här hur jag vill bli bemött, det tror jag inte speciellt många finner intresse i. Det är så otroligt individuellt. Det som funkar för en person kanske skadar en annan.

Sensmoralen i det hela blir, att vi alla måste hitta egna vägar till vad som känns friskt, och hur vi ska kunna stötta varandra i resan dit.

5:2 dieten eller; periodiskt ätstörd.

På senaste tiden har det i media florerat en ny "trend" inom viktnedgång, 5:2dieten. Som alla andra dieter har den funnits länge men först nu exploderat likt en cancersvulst och blivit inne. Alla som testat lchf, gi, fruktdieten, viktväktarna och Gud vet allt, har nu en ny metod att sätta sin tilltro till. För den ska tydligen inte vara farlig, det ska vara enkelt och den garanterar att ge resultat. Snabbt. Det enda du behöver göra är att leva normalt i fem dagar och svälta dig själv i två.
Men vänta lite nu, den periodiska fastan innebär alltså att du inte ska äta något alls i två dagar, för att äta normalt i fem dagar.. Låter inte det lite, sjukt? Och om du ska äta under fastan ska du max äta 500 kcal som kvinna, per dag. Låter inte det lite, stört?
Har ni gått hungriga en längre period så vet ni hur ofokuserad man blir, hur man inte kan tänka på annat än mat, hur magen kurrar och man blir helt darrig i hela kroppen. Och det ska man alltså frivilligt utsätta sig för nu, i två dagar? Ja. Tydligen. Vet ni vad jag tycker det låter som? Det låter som att be om en ätstörning.
Det finns säkert de människor som klarar av dieten, det finns säkert de som den kommer att göra underverk för, men sen finns det de människor som inte kommer klara av den, där 5:2 kommer ersättas av 2:5 eller 0:5. Och jag tror det kommer skapa mer lidande än vad som är önskvärt.
Måste vi ens ha en diet, måste vi ha genvägar till en perfekt kropp? Kan vi inte bara låta vår kropp vara perfekt som den är, hur den än är? Detta är ännu en del i samhällets fat-shaming där du ska behöva be om ursäkt för vem du är och hur du ser ut, du ska sträva mot ett ouppnåeligt mål av självspäkning och först när du nästan svimmar av hunger och undervik är du värd något.
Nej. Nej nej nej. Jag vägrar.
5:2 dieten anspelar på folks dröm om den perfekta kroppen, folk är beredda att gå över lik för att se ut som de drömmer om, och alla därute som redan testat allt kommer testa det här också, och fortsätta straffa sin kropp för att den är "fel".
Jag skulle aldrig klara av 5:2 dieten, jag skulle bli sjuk direkt. Jag kan inte svälta mig vissa dagar och leva "normalt" andra. Jag skulle bara elda på min inre anorektiker och det skulle bli som att försöka släcka eld med bensin. Går jag hungrig en dag blir jag stirrig, darrig och får tunnelseende, vilket för med sig att jag helst inte äter andra dagen heller, och på den tredje är det försent, jag kan inte sluta utan hamnar i ett ätstört beteende igen. Hunger ger till slut kickar som den hungrige individen nästan blir hög av.
Det är alltså detta människor nu ska utsätta sig för, frivilligt. Under min tid som sjuk använde jag mig av massa metoder för att kunna balansera precis på gränsen mellan liv och död, bokstavligt talat. Min kropp har fått stå ut med mer än den borde. Den har straffats med otaliga dagar av svält för att ha begått det hemska brottet av att vara fel, att inte passa in i normen, i mallen.
Min kroppsliga ålder är högre än vad min egentliga ålder är, bara på grund av att den inte fått det den behövt. Svält skadar, svält skapar problem i din kropp som du först inte ser. Anorektiker har lätt för att bryta benen och få hjärtinfarkter, men allt för att se bra ut, eller?
Jag är så trött på allt, hela karusellen. När ska vi sluta upp med dumheterna och älska oss själva för de vi är och för de kroppar vi har? När ska vi inse att alla dieter som lovar snabba resultat skadar mer än de hjälper? Din kropp är din bästa vän, behandla hen därefter.
I går länkade jag på Idealrevolutions sida på facebook till en gammal krönika som handlade om hur proana-material har flyttat från proana-sidor in i vanlig media, vanliga tidningar och sidor som ska hjälpa dig ner i vikt. Sensmoralen var att författaren till denna krönika menade att hon aldrig hade kunnat bli frisk från sin anorexi i dagens samhälle där proana-material är ett helt naturligt inslag i vardagen.
Vi matas med bilder och tips för hur vi ska gå ner i vikt, samhället strävar efter att vi aldrig ska bli nöjda, att vi alltid ska vara fel för att konsumera och köpa oss lycka genom bantningstips och gud vet allt.
DET ÄR SÅ JÄVLA GALET.
Jag ska erkänna, det ÄR svårt att bli frisk när samhället är sjukt. När 'vänner' försöker ge viktnedgångstips eftersom de ser att jag har gått upp de senaste två åren, hur jag borde träna och äta för att få tillbaka min smala kropp, den sjuka kroppen som jag sagt hejdå till.
Hälsosam har ersätts med smal. Det är inte intressant hur du mår på insidan när din utsida har valkar, när låren går ihop och dina nyckelben inte syns. Det är skitsamma hur du mår inuti, det är inte intressant.
Därför är det så otroligt viktigt att sidor som Hej kroppen och Idealrevolution finns. Att de finns de som satt ner foten och sagt stopp. Ni hjälper mig att fortsätta vilja vara frisk, vilket jag inte ens hade en tanke på när jag och Tusenendetag startade upproret. Inlägg som dessa, om dieter i tidningar och annat, får mig att vilja fortsätta kämpa, för mig, för dig och för alla där ute som känner att deras kroppar inte duger i en samhällsbild där du alltid kommer att vara fel hur du än gör.
Vi skiter i dieterna tycker jag, och fokuserar på att njuta istället. Som sagt, din kropp är din bästa vän, behandla hen därefter.

Målet

Frukosten ska tydligen vara det vikigaste målet, men för mig har självaste målet en helt annan betydelse. Det är tisdag 13 augusti 2013. Det är snart två år sen jag började min postanorektiska resa. Här sitter jag, ensam framför en tallrik gröt med strödadlar, pojkvännen jobbar och jag kan räkna upp minst tio anledningar till att jag borde få skippa frukosten idag. Jag stirrar på gröten och får den klassiska klumpen i halsen, tittar ut genom fönstret och liksom tappar orken. Jag skulle verkligen kunna skita i det och hälla ut min frukost, bara låtsas att jag ätit. Men samtidigt finns det en annan känsla i mig numera, ett stort jävlaranamma som vägrar ta den enkla vägen. Jag har aldrig ljugit för björnen, och tänker inte börja för den delen.  Jag tar ett djupt andetag och försöker acceptera att jag är sjuk, fortfarande. Inte alla dagar, men ibland. Berömmer mig för att jag har tagit mig så här långt, snart två år. Vrider tallriken och försöker hitta något slags ingång till det hela. Jag börjar tänka ut minst tio anledningar till att jag bör äta frukost idag. Jag måste fortfarande välja att jag vill vara frisk, eller mer välja att jag vill bli frisk.

Jag fick ett prövoår eftersom jag var sjuk så länge, de höll inne min friskförklaring tills jag klarat ett år. Matdagbok varvades med att skriva ner allmänna känslointryck. Var det slutet av april eller början av maj jag fick min friskförklaring? Jag minns faktiskt inte, borde komma ihåg men det var så mycket annat samtidigt som behövde min uppmärksamhet. Som alltid överambitiös och pluggade 100%, jobbade 100% och allt annat. En ledig sommar, tänkte jag, det är nog precis det jag behöver eftersom jag inte haft semester sen jag gick i högstadiet, ja innan jag började sommarjobba och helgjobba. Och jag minns att jag tänkte att jag behöver faktiskt ingen pojkvän, jag klarar mig så jävla bra själv, så händer det i alla fall, när en slutat leta så kommer björnen en regnig påsk och det är bara så självklart, som om alla frågetecken rätas ut.

Min resa har tagit mig hit. Frukosten är det svåraste, varje morgon måste jag välja frisk framför sjuk. Jag måste lyfta skeden och bara göra det. Jag börjar räkna mina tio anledningar.

1.       Jag förtjänar att äta.

2.       Jag kommer inte gå upp 100 kg av en tallrik gröt.

3.       Även om jag gick upp 100 kg av en tallrik gröt så är det okej.

4.       Jag tänker bättre med mat i magen.

5.       Om jag äter frukost så kommer det vara enklare att äta lunch.

6.       Jag älskar min kropp.

7.       Min kropp behöver mat för att fungera.

8.       Jag är mer än min kropp och min vikt.

9.       Hälsosam betyder olika för olika personer och jag är jag.

10.   Min kropp är min bästa vän och hon förtjänar allt som är bra.

Jag känner en som bestigit mount everest, som berättat känslan av att vara däruppe och hur det känns att komma till base camp och sedan fortsätta mot toppen, att det måste få ta tid, att man måste känna hur kroppen mår och inse sina begränsningar men att man samtidigt är kapabel till så mycket. Idag är min tallrik gröt mitt mount everest och jag ska nå toppen. Jag måste nå toppen, varje dag tills det är som att gå upp för kullen hemma vid sommarstugan och inte längre känns som everest. Jag försöker känna efter vad det är egentligen som gör att jag inte vill äta idag, inser att jag börjar få lite jobbångest och pluggångest. Nästa vecka drar allt igång igen och jag har haft en fantastisk sommar med fint väder, massor av kärlek och massa tid att bara vara jag. Jag vill inte att det ska ta slut utan bara fortsätta exakt likadant. Och jag inser att jag inte kan pausa tiden hur mycket jag än vill. Försöker hitta orken till att plugga ett år till. Går igenom mina tio anledningar en gång till, tänker på mina kompisar, min familj, björnen och sen mig själv igen.

Och sen så bara gör jag det, lyfter skeden och äter.