Vi la upp en länk på vår sida på facebook häromdagen till ett test med en enkel fråga, om en tror på total jämställdhet mellan könen. Svarade en ja på frågan fick en till svar att en är feminist, svarade en nej fick en till svar att en inte är feminist.
Vi länkade till testet som en enkel ingång till att starta diskussionen, till att få människor att tänka till och vilja söka sig vidare till att undersöka den bakomliggande problematiken till varför en svarar ja eller nej.
Tyvärr var vi inte tillräckligt tydliga med detta då vi la upp länken, och ni, våra kära läsare, var snabba att påpeka detta. Ni är sjukt bra!
Självklart är grundproblematiken större, självklart måste en ta del av mer information och läsa vidare, fördjupa sig. Men, om en aldrig tidigare tänkt i dessa banor, utan bestämt hävdat att nej, jag är inte feminist (typ för att det är för stort, för svårt eller vad som helst) så kan testet, med en enkel fråga, vara en ögonöppnare för vissa.
Testet är otroligt förenklat, därför finns det också brister i det. Vi såg det som en inledning till något större. Om en först köper tanken på att en håller med om att det borde vara jämställt, så kan en därefter gå vidare.
Exempel: en ung människa får frågan om hen är feminist men förstår inte vad ordet betyder, om en då omformulerar sig och frågar om hen tycker att kvinnor och män ska vara jämställda är detta ett första steg till att fortsätta. Personen kanske då inser att hen är feminist, varpå hen också kommer bli ifrågasatt av andra varför hen är feminist.
När en blir ifrågasatt ser en att en måste läsa vidare, fördjupa sig, vilket vissa förhoppningsvis då gör, och snöbollen är i rullning. Det var typ så vi tänkte, hänger ni med?
Det är svårt att kalla sig feminist, svårt för att en måste läsa på, käfta emot och diskutera för att visa vad en tycker. Men det ska, tycker vi, samtidigt vara enkelt att se en del av en struktur och erkänna att en tror på jämställdhet. Därefter kan en ta sig vidare, djupare.
Jag är feminist. Därmed inte sagt att jag håller med alla feminister om allt de säger, därmed inte sagt att alla feminister håller med mig om allt jag säger.
När jag började kalla mig för feminist i tonåren kände jag inte till genussystem, jag kunde inte stava till patriarkat, men jag tyckte att alla människor ska vara lika mycket värda och att det borde vara jämställt eftersom jag tyckte (och tycker än) att kvinnor och män är lika mycket värda och ska behandlas likvärdigt.
Om någon då sagt åt mig att jag inte fick kalla mig feminist för att jag gjorde det på fel sätt, då hade jag förmodligen slutat läsa på, slutat kalla mig feminist, för det dög inte till i alla fall. Vad som hände var att människor ifrågasatte mig, men ingen sa att jag inte fick kalla mig feminist, de ställde däremot motfrågor, vad jag tyckte i olika frågor och vad jag ansåg om patriarkatet. Det gjorde att jag insåg att jag behövde läsa något för att förstå mer, jag hade en stor kunskapstörst och ville veta mer, folk blev ju så provocerade av att jag kallade mig feminist, och jag ville veta mer, kunna ta diskussionen.
Om någon då hade tryckt upp en tre sidor lång litteraturlista i mitt ansikte och bett mig läsa alla böcker de kunde komma på som hade med feminism att göra och att jag inte fick kalla mig feminist förrän jag uppfyllt kunskapskravet, då hade jag också tröttnat. Jag orkade för att jag började med en enkel fråga, fortsatte vidare till en bok på 150 sidor och därefter fördjupade mig lite mer och lite mer.
Jag har läst böcker nu om detta i snart 11 år, jag kommer aldrig bli fullärd, och det är inte det det handlar om heller. Målet är att fortsätta kämpa, målet är fan att aldrig bli nöjd, att alltid utvecklas. För blir jag nöjd, då slutar jag ju kämpa. Så på ett sätt har jag nått mitt personliga mål, samtidigt som det är onåbart eftersom det just går ut på att aldrig ge sig.
Ytterligare ett exempel på hur feminismen växer och förändras går att läsa i Moralfjants inlägg som belyser hennes fördjupning inom feminismen, så jävla vackert.
Vi tänkte att om en först accepterar och köper att en tror på jämställdhet och därmed också kan kalla sig feminist, kan en också börja se andra strukturer och köpa andra resonemang, läsa vidare och förstå patriarkatets uppbyggnad och hur det spelar roll i allt vi gör i våra liv, hur vi påverkas av att det är ojämställt i grund och botten. Då kan vi också se att vi måste kämpa för att krossa just detta, krossa patriarkatet.
Det här är en taktik som kallas foot-in-doot-tactic. Forskare har testat metoden inom många olika fält och kommit fram till att om en först ber om en liten tjänst och därefter ber om en större, så är det mer sannolikt att personen som svarar ja på den första även kommer svara ja på den andra.
Taktiken kan användas både positivt och negativt, vilket är viktigt att vara medveten om.
Om en börjar med att ställa frågan om vad en person anser om patriarkatets uppbyggnad kring mäns överordning och kvinnors underordning och vad personen har att säga om att män ges tolkningsföreträde i alla frågor så är det ganska sannolikt att personen slutat lyssna på dig innan du ens formulerat frågan klart, för den är för svår att börja med, den kräver stora förkunskaper hos personen du frågar.
Jag och Mia pluggar båda till pedagoger, vi har ett intresse av att utbilda, vi se möjligheterna i att med enkla frågor, få människor att vilja söka sig vidare och skaffa sig mer kunskap. Vi vill ge människor en kunskapstörst, väcka en lust till att lära. I grund och botten går det ut på att dela ut frön som personer får plantera och vårda själva för att se vad som växer fram. Därför försöker vi vara accepterande, tålmodiga och uppmuntrande i kontakt med andra människor. När en är pedagog inser en många gånger hur viktigt det är att få med människor i jakten på ny kunskap, och hur svårt det samtidigt är, vi kan inte trycka in all världens kunskap i våra elever, vad vi däremot kan göra är att uppmuntra dem att söka sig vidare, att vilja ha kunskap och att själva se att kunskapsinhämtning gynnar dem. Samma metod försöker vi använda oss av i arbetet med Idealrevolution. Vi tänker inte gå ut och trycka fakta i ansiktet på företag och människor för att bevisa att de inte duger eller räcker till, vi försöker skapa ett intresse av att lära sig mer, att bli bättre i sin marknadsföring och att vilja förstå strukturer i samhället. Om en ska kunna börja kalla sig feminist måste en börja med något enkelt för att därefter vilja leta sig vidare, och sen behöver inte alla ha läst allt som har med genusteori och patriarkat att göra. Vi blir aldrig fullärda, vi lär hela livet och det gäller även inom feminismen.
Kunskap, och i det här fallet feminism, kan liknas vid ett berg som är svåröverskådligt till att börja med, men tar du ett steg så inser du att du har potential att ta ett till, och ytterligare ett till, och får du hjälp vid din sida av en guide, en lärare eller en medmänniska, så blir vägen till toppen av berget enklare att nå.
Vi menar såklart inte att vi på något sätt är perfekta guider eller lärare när det kommer till detta, absolut inte, vi går också samma väg tillsammans och behöver ert stöd för att nå mer kunskap, att bli bättre. Därför är det så jävla bra att ni påpekar när vi inte är tydliga nog, när vi behöver formulera om oss för att få fram det budskap vi vill nå ut med. För det inser vi både i arbetet med Idealrevolution och i arbetet som pedagoger, att vi har alltid något att lära av andra människor, oavsett vilken ålder de är i och i vilken sfär vi än rör oss i.
Vi älskar kunskap och feminism, och vi är så jävla tacksamma över att vi har så otroligt kloka följare.
Sluta aldrig ifrågasätta, sluta aldrig söka kunskap, sluta aldrig kämpa.
PUSS
torsdag 14 november 2013
lördag 9 november 2013
Om vågar, triggers och oförstående gym
Som ni säkert sett på vår facebooksida så har vi haft kontakt med SATS om vågarna de har i sina omklädningsrum på centret i Farsta. Vi mejlade dem då vi reagerat på att en måste gå till receptionen för att låna hårblås, men vågarna står i omklädningsrummen utan att en behöver hämta ut eller vägas i samråd med personal. Vi har besökt många olika gym i Sverige eftersom vi flyttat runt en del, och aldrig tidigare varit med om att gym har vågar i omklädningsrummen, oftast finns de i receptionen så en får hämta ut och låna där, just för att personalen ska ha möjlighet att fånga upp personer snabbt och starta en dialog mellan utbildad personal och tränande medlem.
Om en vill hårddra det värnar SATS mer om sina hårblåsar än att fånga upp personer med skev självbild, men den bedömningen känns inte helt och hållet enkel att göra.
SATS har en fantastiskt fint formulerad ätstörningspolicy, den kan en läsa här, men när vi mejlade dem för att föreslå att de skulle ha vågarna i receptionen istället för i omklädningsrummen så ville de inte lyssna.
Jag -Hära- formulerade mejlen och ansvarade för mejlkontakten med SATS där jag dels använde mig själv som exempel och talade även i ett större sammanhang där jag tog utgångspunkt i att jag själv haft ätstörningar förut och vet hur triggers fungerar och att vågar är en sådan grej som kan trigga igång personer. Och att det bästa vore om SATS hade vågarna i receptionen eftersom de då enklare har möjlighet att efterleva sig ätstörningspolicy, då personal lätt kan samtala med medlemmen som lånar våg för att skapa en bättre kontakt och det ger SATS möjlighet att fånga upp personer i tid.
Jag valde att lägga upp kontakten på det sättet för att de skulle förstå att jag dels ser det som ett problem personligen men även ser problemet i ett större sammanhang och att det inte bara handlar om mig och mina triggers. SATS valde i sina svar att vända problematiken mot mig själv, de hoppades att jag skulle hitta ett bättre förhållningssätt till detta och fortsätta träna hos dem i framtiden men att majoriteten av deras medlemmar ville ha vågar i omklädningsrummen så därför stannar de där de är. Jag kan acceptera detta, men samtidigt tycker jag inte att svaret var godtyckligt utan mejlade iväg ett svar till SATS i Farsta och även ett mejl till huvudkontoret.
SATS har som regel att svara på mejl inom 48 timmar, vilket är en skitbra service och de håller verkligen den tiden.
Under tiden för detta blev jag förkyld och det hela satte sig i huvudet och halsen, vilket gjorde att jag både hörde sämre och hade svårt att få fram ord eftersom halsen gjorde ont, vilket var förbannat dåligt tajmat eftersom SATS valde att ringa upp mig och jag kunde inte svara eftersom jag var så förkyld.
De talade in på min röstbrevlåda att jag gärna fick återkomma via telefon eller mejl om jag hade fler frågor då jag tydligt inte var nöjd med deras första svar, så jag formulerade ännu ett mejl och skickade iväg.
SATS ska verkligen ha beröm för att de är så snabba att svara på mejl, men de får tumme ner för att de är så oförstående om triggers och ätstörningsproblematik.
Svaret på mitt sista mejl var att många medlemmar vill kunna väga sig på väg till duschen och därför låter de vågarna stå i omklädningsrummen, de tänker inte lyssna på oss.
Vi har nu avslutat vårt medlemsskap på SATS eftersom vi verkligen ser stora problem i att de inte tar till sig av kritiken.
Det handlar inte om en enstaka individ och dennas problem, det handlar om att se det hela i ett större perspektiv där SATS å ena sidan skriver i sin ätstörningspolicy att de värnar om sunda ideal och att träna i hälsofrämjande syften, och att de är beredda att stänga av medlemmar och se till att de får den vård de behöver genom att förmedla kontakt vidare med läkare etc. Men samtidigt när vi påtalar problematik kring triggers och att ha oövervakade vågar så vägrar de se kopplingen.
Vi hoppas att SATS i framtiden utbildar sin personal bättre angående ätstörningsproblematik och triggers och inser att vågar i omklädningsrummen inte är en bra idé överhuvudtaget.
Slutgiltid bedömning av SATS:
Tumme upp för snabba svar, tumme ner för att de inte lyssnar.
Om en vill hårddra det värnar SATS mer om sina hårblåsar än att fånga upp personer med skev självbild, men den bedömningen känns inte helt och hållet enkel att göra.
SATS har en fantastiskt fint formulerad ätstörningspolicy, den kan en läsa här, men när vi mejlade dem för att föreslå att de skulle ha vågarna i receptionen istället för i omklädningsrummen så ville de inte lyssna.
Jag -Hära- formulerade mejlen och ansvarade för mejlkontakten med SATS där jag dels använde mig själv som exempel och talade även i ett större sammanhang där jag tog utgångspunkt i att jag själv haft ätstörningar förut och vet hur triggers fungerar och att vågar är en sådan grej som kan trigga igång personer. Och att det bästa vore om SATS hade vågarna i receptionen eftersom de då enklare har möjlighet att efterleva sig ätstörningspolicy, då personal lätt kan samtala med medlemmen som lånar våg för att skapa en bättre kontakt och det ger SATS möjlighet att fånga upp personer i tid.
Jag valde att lägga upp kontakten på det sättet för att de skulle förstå att jag dels ser det som ett problem personligen men även ser problemet i ett större sammanhang och att det inte bara handlar om mig och mina triggers. SATS valde i sina svar att vända problematiken mot mig själv, de hoppades att jag skulle hitta ett bättre förhållningssätt till detta och fortsätta träna hos dem i framtiden men att majoriteten av deras medlemmar ville ha vågar i omklädningsrummen så därför stannar de där de är. Jag kan acceptera detta, men samtidigt tycker jag inte att svaret var godtyckligt utan mejlade iväg ett svar till SATS i Farsta och även ett mejl till huvudkontoret.
SATS har som regel att svara på mejl inom 48 timmar, vilket är en skitbra service och de håller verkligen den tiden.
Under tiden för detta blev jag förkyld och det hela satte sig i huvudet och halsen, vilket gjorde att jag både hörde sämre och hade svårt att få fram ord eftersom halsen gjorde ont, vilket var förbannat dåligt tajmat eftersom SATS valde att ringa upp mig och jag kunde inte svara eftersom jag var så förkyld.
De talade in på min röstbrevlåda att jag gärna fick återkomma via telefon eller mejl om jag hade fler frågor då jag tydligt inte var nöjd med deras första svar, så jag formulerade ännu ett mejl och skickade iväg.
SATS ska verkligen ha beröm för att de är så snabba att svara på mejl, men de får tumme ner för att de är så oförstående om triggers och ätstörningsproblematik.
Svaret på mitt sista mejl var att många medlemmar vill kunna väga sig på väg till duschen och därför låter de vågarna stå i omklädningsrummen, de tänker inte lyssna på oss.
Vi har nu avslutat vårt medlemsskap på SATS eftersom vi verkligen ser stora problem i att de inte tar till sig av kritiken.
Det handlar inte om en enstaka individ och dennas problem, det handlar om att se det hela i ett större perspektiv där SATS å ena sidan skriver i sin ätstörningspolicy att de värnar om sunda ideal och att träna i hälsofrämjande syften, och att de är beredda att stänga av medlemmar och se till att de får den vård de behöver genom att förmedla kontakt vidare med läkare etc. Men samtidigt när vi påtalar problematik kring triggers och att ha oövervakade vågar så vägrar de se kopplingen.
Vi hoppas att SATS i framtiden utbildar sin personal bättre angående ätstörningsproblematik och triggers och inser att vågar i omklädningsrummen inte är en bra idé överhuvudtaget.
Slutgiltid bedömning av SATS:
Tumme upp för snabba svar, tumme ner för att de inte lyssnar.
fredag 8 november 2013
Expressen publicerar svar
Jag skrev ett inlägg om Expressens svar angående den kroppsfördömande enkät som de hade för ett tag sedan, men mitt inlägg verkar ha trillat ut i cyberrymden och försvunnit. Inte alls irriterande..
JA! De gav oss ett svar.
NEJ! Det var inget ordentligt svar.
Min formulering löd såhär i mitt mail till dem:
Jag fick detta till svar via mail:
Dagen efter publicerades mycket riktigt min fråga som dagens, se klickbar bild.
Och vad är det egentligen vi får svar på? Nja, inte särskilt mycket annat än ursäkter, tycker jag.
Dessutom gjorde de en smart manöver och "valde ut" min fråga till publicering, det vill säga att jag inte fick se svaret på frågan innan det blev officiellt. Alltså kunde jag inte inför samma publik replikera på deras svar. De tog dessutom bort allt som har med Idealrevolution att göra, säkerligen för att ingen skulle leta rätt på vårt kritiska blogginlägg. Smart, Expressen..
Här nedan är exakt samma text som jag mailade dem, alltså min original-frågeställning. Det som är fetmarkerat är vad Expressen klippte bort.
Alltså. De klipper bort komprometterande delar, såklart. Och skriver om mina formuleringar. De beskriver även problemet som "en olycklig formulering." Testet, menar de, var ju menat att ge "positiv förstärkning till den som känner sig nöjd med sin kropp och den man är." URSÄKTA? Ungefär här imploderar jag. Jag kan inte för mitt liv begripa hur detta test ska ge positiv förstärkning, då det resultat jag fick - jag som klickade Aldrig! på exakt varje fråga - var direkt nedtryckande.
Vidare ursäktar dom sig med att testet inte är "dagsfärskt", och att de vid framtida liknande tester ska "se till att det är bättre formulerat och att testets rätta syfte framgår." Hur kan Expressen, som en av Sveriges största nyhetssiter publicera ett i deras egna ögon för gammalt test?
OCH! Hur kan de använda det som ursäkt till den direkt kroppsföraktande formuleringen av det?
Vi får dessutom inte reda på vad den statistiska översikten i slutet av testet är till för. Vilket ju skulle vara fint att veta, när man nu svarat på en enkät och uppenbarligen ingår i statistiken med sina svar. De nämner heller ingenting om hur testet verkar ha utgått ifrån att läsaren vars ögon drogs till det, klickade i svar och tydde sitt resultat - otvivelaktigt hade dålig självkänsla och kroppsbild.
Detta tycker jag är tragiskt. Och fegt. Det blir ett maktspel av enkäten, och det blir ett maktspel i deras bemötande. Jag hoppas bara att människor som tog det där testet inte påverkades negativt av det.
JA! De gav oss ett svar.
NEJ! Det var inget ordentligt svar.
Min formulering löd såhär i mitt mail till dem:
Jag fick detta till svar via mail:
Dagen efter publicerades mycket riktigt min fråga som dagens, se klickbar bild.
Och vad är det egentligen vi får svar på? Nja, inte särskilt mycket annat än ursäkter, tycker jag.
Dessutom gjorde de en smart manöver och "valde ut" min fråga till publicering, det vill säga att jag inte fick se svaret på frågan innan det blev officiellt. Alltså kunde jag inte inför samma publik replikera på deras svar. De tog dessutom bort allt som har med Idealrevolution att göra, säkerligen för att ingen skulle leta rätt på vårt kritiska blogginlägg. Smart, Expressen..
Här nedan är exakt samma text som jag mailade dem, alltså min original-frågeställning. Det som är fetmarkerat är vad Expressen klippte bort.
Hej Expressen!
Jag hittade ert test "Hur nöjd är du med din kropp - egentligen?" och jag blir väldigt bekymrad över ert outtalade syfte och framställningen av kroppsbilden hos era läsare.
Hur tänker ni kring er ansvarsroll då det gäller just de frågor som ni ställer i det testet? Vad är syftet med detta test? Hur följer ni upp detta?
Den uppfattning jag får av ert test är att det resulterar i en statistisk översikt, för att få läsaren att känna sig mindre ensam om sin egna kroppskonflikt. Men vad används statistiken till? Hur lämnar ni läsaren efter testet?
En av era frågor tänker jag är specifikt viktig att inte bara lämna som ett svarsresultat, och det är den formulerad:
"Har du föreställt dig att du skär av mjuka delar av din kropp?"
Denna fråga åsyftar ett självskadetänk, om inte ett redan existerande beteende. Och det är farligt att beröra detta ämne utan att göra en mer ordentlig hantering.
Även övriga frågor är märkligt formulerade, då de verkar förutsätta att läsaren lider av dålig självkänsla, övervikt, självförakt.. Hur har ni resonerat fram dessa frågor?
Idel öra.
Vänliga hälsningar,
Idealrevolution
Alltså. De klipper bort komprometterande delar, såklart. Och skriver om mina formuleringar. De beskriver även problemet som "en olycklig formulering." Testet, menar de, var ju menat att ge "positiv förstärkning till den som känner sig nöjd med sin kropp och den man är." URSÄKTA? Ungefär här imploderar jag. Jag kan inte för mitt liv begripa hur detta test ska ge positiv förstärkning, då det resultat jag fick - jag som klickade Aldrig! på exakt varje fråga - var direkt nedtryckande.
Vidare ursäktar dom sig med att testet inte är "dagsfärskt", och att de vid framtida liknande tester ska "se till att det är bättre formulerat och att testets rätta syfte framgår." Hur kan Expressen, som en av Sveriges största nyhetssiter publicera ett i deras egna ögon för gammalt test?
OCH! Hur kan de använda det som ursäkt till den direkt kroppsföraktande formuleringen av det?
Vi får dessutom inte reda på vad den statistiska översikten i slutet av testet är till för. Vilket ju skulle vara fint att veta, när man nu svarat på en enkät och uppenbarligen ingår i statistiken med sina svar. De nämner heller ingenting om hur testet verkar ha utgått ifrån att läsaren vars ögon drogs till det, klickade i svar och tydde sitt resultat - otvivelaktigt hade dålig självkänsla och kroppsbild.
Detta tycker jag är tragiskt. Och fegt. Det blir ett maktspel av enkäten, och det blir ett maktspel i deras bemötande. Jag hoppas bara att människor som tog det där testet inte påverkades negativt av det.
onsdag 6 november 2013
Behov + ideal = förtryck
Ja, hörrni. Man kan kämpa emot idealen, och man kan kämpa för dem. I Japan har man uppfunnit ett nytt hamburgerpapper för kvinnor så att de ska våga äta offentligt. Detta på grund av ett Japanskt ideal - kvinnors munnar "ska vara små, lågmälda och leende". Som om kvinnor behöver ännu mer press på sig att hålla käften.
Vår åsikt om detta är nog redan förstådd, men här kommer den i versaler: AAAARRRRRRRRRRRRRGHHHHHHH!
(En lite mer välformulerad reaktion på detta ger vår idol HEJ BLEKK i sin blogg, där hon beskriver lite mer ingående hur denna trend i Japan och övriga världen ter sig. Kika in här eller klicka på bilden!)
Denna tysthetssträvan får mig att tänka på luftslottet "kvinnlig list". Säkert är ni bekanta med begreppet, men jag kan ge några exempel för att förtydliga.
Det här är i mina ögon samma sak som att upprätthålla kvinnors tysthets-norm. Det är som om våra behov inte är värda att sägas sanningsenligt, de måste lirkas fram eller förkläs till något annat för att de ens ska gillas som legitima, mänskliga behov.
Att jag skrev dessa exempel på begreppet "kvinnlig list" beror på att jag ständigt hör dem. Eller läser om dem. Eller ser dem praktiseras. Och jag undrar om dem inte kommer sig ur den eviga rädslan för att vara krävande i en annan människas ögon? För om vi formulerar om dem, så är de ju inget annat än sunda krav och behov hos andra människor! Och det kanske är just där, i värderingen av kraven som vi finner oss desperata. Jag benämner dem sunda, någon annan som kvävande, någon tredje som befriande och så vidare. Så långt gånget förtryck har fått oss att tvivla på legitimiteten i våra egna behov, och därför sker en ständig värdering och avvägning av dem. Låt oss prova att omformulera!
Med detta vill jag prompt markera att jag inte dömer de anledningar som finns bakom användandet av så kallad "kvinnlig list", i de anledningarna kan vi alla hamna och jag har inget med dem att göra på ett individuellt plan. Men det generella användandet av "kvinnlig list" motsätter jag mig å det starkaste. Det är alltså agerandet, inte anledningen till det som jag finner svårt att förlika mig med.
Hur kan en någonsin uppnå en respektfull och jämlik relation till någon, oavsett om det gäller vänskap eller kärlek, när man duperar den andre? Och framför allt, hur kan en någonsin uppnå en respektfull och god relation till sig själv, när man regisserar sina behov?
Vad tror ni?
Vår åsikt om detta är nog redan förstådd, men här kommer den i versaler: AAAARRRRRRRRRRRRRGHHHHHHH!
(En lite mer välformulerad reaktion på detta ger vår idol HEJ BLEKK i sin blogg, där hon beskriver lite mer ingående hur denna trend i Japan och övriga världen ter sig. Kika in här eller klicka på bilden!)
Denna tysthetssträvan får mig att tänka på luftslottet "kvinnlig list". Säkert är ni bekanta med begreppet, men jag kan ge några exempel för att förtydliga.
- "Jag låter honom tro att det var hans idé, så får jag min vilja igenom. Kvinnlig list!"
- "Han vet inte om det, men varje gång han gör mig förbannad så shoppar jag/sexvägrar jag. Kvinnlig list!"
- "Jag är inte svartsjuk, men för att jag inte heller ska bli det i framtiden så håller jag koll på hans inkorg, alltså i rent förebyggande syfte. Kvinnlig list!"
Det här är i mina ögon samma sak som att upprätthålla kvinnors tysthets-norm. Det är som om våra behov inte är värda att sägas sanningsenligt, de måste lirkas fram eller förkläs till något annat för att de ens ska gillas som legitima, mänskliga behov.
Att jag skrev dessa exempel på begreppet "kvinnlig list" beror på att jag ständigt hör dem. Eller läser om dem. Eller ser dem praktiseras. Och jag undrar om dem inte kommer sig ur den eviga rädslan för att vara krävande i en annan människas ögon? För om vi formulerar om dem, så är de ju inget annat än sunda krav och behov hos andra människor! Och det kanske är just där, i värderingen av kraven som vi finner oss desperata. Jag benämner dem sunda, någon annan som kvävande, någon tredje som befriande och så vidare. Så långt gånget förtryck har fått oss att tvivla på legitimiteten i våra egna behov, och därför sker en ständig värdering och avvägning av dem. Låt oss prova att omformulera!
- "Jag vill/får/kan/vågar inte uttrycka min åsikt. Därför upplåter jag den åt någon annans läppar att uttala."
- "Jag vill/får/kan/vågar inte begära att det som irriterar mig ska pratas ut om. Jag vill/får/kan/vågar inte ställa det kravet om respekt för min åsikt och min egna upplevelse."
- "Jag vill/får/kan/vågar inte protestera mot den brist på tillit som finns mellan oss. Jag vill/får/kan/vågar inte erkänna att jag är osäker på ärligheten i vår (vänskaps-/kärleks-)relation."
Med detta vill jag prompt markera att jag inte dömer de anledningar som finns bakom användandet av så kallad "kvinnlig list", i de anledningarna kan vi alla hamna och jag har inget med dem att göra på ett individuellt plan. Men det generella användandet av "kvinnlig list" motsätter jag mig å det starkaste. Det är alltså agerandet, inte anledningen till det som jag finner svårt att förlika mig med.
Hur kan en någonsin uppnå en respektfull och jämlik relation till någon, oavsett om det gäller vänskap eller kärlek, när man duperar den andre? Och framför allt, hur kan en någonsin uppnå en respektfull och god relation till sig själv, när man regisserar sina behov?
Vad tror ni?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)