Tag plats!

”Jag hatar att jag som är en 36-40, 175 cm lång, ständigt får höra att jag är stor och har stora lår och stor rumpa, fast fan det har jag inte. Det är allas ögon som är förvrängda, för ja klart som fan att man är stor jämför med en tjej som svälter för att ha samma klädstorlek som en genomsnittlig 10åring. Så jävla vrickat”

Jag kan verkligen relatera till kommentaren ovan. Jag är 168 cm och en 38-42a. Jag är numera frisk UNS-anorektiker (jmfr nykter alkoholist) (egentligen fick jag diagnosen UNS med anorektiska drag, men för enkelhetens skull väljer jag att använda ovanstående term) (UNS står för ätstörning utan närmare specifikation).

Som sagt, jag är numera frisk och med detta i åtanke känns det lite extra elakt ibland när jag får kommentarer om att jag har stora lår, är stor, har stor rumpa eftersom jag är känslig mot såna kommentarer om min kropp som nybliven frisk.

Jag kan verkligen relatera till kommentaren. Jag är inte stor som i stor=ohälsosam, jag har muskler, men i samhällets normsyn så blir är en kvinnokropp med både fett och muskler fet, inte stark. Det är en otroligt intressant syn, och så jävla tragisk. För på något sätt blir en stor kropp ohälsosam och en smal kropp hälsosam, fast det inte alltid är så. (och även om jag eller du vore ohälsosamma och stora så är det ingen annans problem än vårat eget, en ska inte ta sig rätten att bedöma en annan människas kropp).

Jag håller med dig, det är allas ögon som är förvrängda, i jämförelse med anorektiska tjejer är jag stor, klart som korvspad.
Det känns som att jag konstant måste bevisa att jag är stark och inte tjock, vilket gör mig trött. På gymmet och i andra sammanhang där träning nämns frågar folk gärna vad mitt mål med min träning är, och hur mycket jag vill gå ner, eller hur långt jag har kvar till min drömvikt. Jag har ingen drömvikt, jag kan inte hantera en våg då detta innebär flera månaders ångest för mig, jag kan inte väga mig för det är en trigger för mig.
Det är jätteprovocerande att folk per automatik tror att jag vill gå ner i vikt. Mitt mål med min träning är att ha roligt och träna sånt jag mår bra av, inget annat. Jag försöker vara nöjd precis där jag är idag och så som min kropp ser ut precis just nu, inget annat. Om jag börjar sätta upp mål för hur jag ska gå ner i vikt så kommer jag att bli sjuk igen, för jag kan inte hantera det.

Jag vet om mina svagheter, det är en av mina styrkor. Jag kan på så sätt ta hand om mig själv genom att ta hänsyn till mina svaga sidor. Jag skäms inte för dem, de är en del av mig som är betydelsefull och lika viktig som mina starka sidor.

Det är intressant ur flera vinklar att kvinnokroppen ska vara liten, att vi ska ta liten plats fysiskt och helst inte ta plats verbalt heller, det ingår i alla fall inte i normbilden. Jag går emot allt detta, jag syns och jag hörs. Jag har en röst och använder den gärna. Jag ingår också i en släkt med stora och starka kvinnor som jag är stolt över att tillhöra.

Jag rekommenderar er verkligen att läsa Det förkrympta kvinnoidealet av Barbro Backberger som en ingång till diskussionen kring hur kvinnor tar plats och vad som förväntas, en annan bok jag kan rekommendera om ni är intresserade i samma ämnestyp är Det kallas kärlek av Carin Holmberg.

Jag tror jag lämnar diskussionen därhän att fortsätta hemma i sofforna och i era huvuden med er själva.

Tag plats, det är det sista jag vill tillägga.