Komplimangers vara eller icke vara

Jag fick en jätteintressant fråga skickad till mig på min egna blogg, men den faller under kategorin Idealrevolution så därför väljer jag att ta upp den här.
Frågan gällde komplimanger och hur jag ställer mig till detta, och jag tycker frågan är skitintressant.
För det första så vill jag få sagt att jag inte anser alla komplimanger vara av ondo. Det är väl trevligt med uppskattning liksom.. Men grejen är den, att när en tänker på komplimanger tänker många komplimanger = tankar kring utseende, alltså att den som ger komplimanger bör och kommer koncentrera detta kring mottagarens utseende och fysiska person.
Komplimanger som omfattar ens utseende är jag inte speciellt intresserad av, jag ogillar dem rent generellt, då de innefattar att andra människor bedömer ens utseende, och därefter har godkänt det, vilket för mig är helt ointressant eftersom komplimanger kring utseende kan uppfattas som just en bedömning av hur en ser ut och på så sätt vara ganska hämmande. Jag tycker att utseende är rätt ointressant och när människor påminner mig om mitt utseende och bedömer det, så ger det inget positivt till mig då jag försöker fortsätta vara frisk från min ätstörning. Fokus på min fysiska person är alltså inget jag efterfrågar då det gör att jag aktivt måste fokusera på utseende. Alltså: komplimanger om personers utseende kan stjälpa mer än hjälpa, varefter jag anser att en behöver tänka till innan en uttalar sig och vad en exakt säger.
Komplimanger som omfattar saker en gjort eller ens personlighet innanför den fysiska kroppen tycker jag tenderar rent generellt att vara mer positiva. Vi lägger sånt jävla krut på utseende och vikten av att se bra ut att allt blir så satans ytligt hela tiden, när en istället kan visa uppskattning kring personers personlighet eller saker de gjort, vilket också är jävligt tacksamt för människor som försöker bli friska från just ätstörningar eftersom det tar bort fokus från den fysiska kroppen och låter personen fokusera på andra aspekter.
Vi har så förbaskat lätt att tvivla på oss själva, det är mänskligt. Vi behöver uppskattning i olika grad, alla människor är olika, vissa behöver ingen alls och är nöjda med det, andra behöver höra att människor i deras närhet faktiskt uppskattar dem som människor och deras handlingar.
Komplimanger kring utseende blir så jävla tafatta och tomma tycker jag, medan komplimanger gällande handlingar många gånger styrker mig i att känna att jag fan är bra som jag är, för att någon ser och uppmärksammar att jag gör skit bra.
Sen handlar det ju om personliga gränsdragningar också, blir en obekväm av folks komplimanger så får en säga ifrån, en behöver inte vara så jävla snäll och ta allt. Dock är det skrämmande och rent av jobbigt att behöva säga ifrån ibland, men en lär ju bedöma situationerna utifrån ens egna referensramar och känna vad som är acceptabelt för en själv.

Att revidera synen på den egna kroppen

Mitt under pågående kroppshets och viktstress måste en väl stanna upp någon gång och se sig själv ur ett utifrånperspektiv och ställa sig frågan; vad fan håller jag på med?
Jag studerar till lärare och är van vid att stanna upp och ifrågasätta mig själv och mina val, eftersom mina elever och deras föräldrar kommer ifrågasätta mig så lär jag vara beredd. Det kanske är därför jag gör det, ifrågasätter mig själv med utgångspunkt i att utvecklas, slipas, dock inte förfinas.
Jag ser det som en styrka, att kunna kliva utanför mig själv en stund och se på mig själv med andra ögon, vad utstrålar jag, hur ser jag ut, varför gör jag de val jag gör.
Som frisk fd. uns-anorektiker (eller vilken jävla term jag ska använda) så har jag, eller snarare har haft, en ganska hatisk och komplicerad syn på mig själv och min egen kropp, vad den har varit, vad den är och vad den kan komma att bli. Efter att ha haft ett komplicerat förhållande till sin kropp under hela tonåren är det svårt att veta vad som kan kategoriseras som rätt och fel i tankeverksamheten kring kroppen, vad som är sanningar och vad som är osanningar, jag tror det gäller många fler än de som varit sjuka i någon typ av ätstörning.
Jag har alltid haft en syn på mig själv som otränad, inte speciellt sportig, rätt klumpig och svag. Jag ser ingen speciell negativ underliggande mening i någon av dessa termer egentligen, mer än att jag under tonåren la oerhörda värderingar i detta min bild av mig själv, och den hänger kvar.
Men låt oss se vad som är fakta och vad som är fiktion i detta sammanhang.
Fakta: jag är inte speciellt sportig och jag är rätt klumpig ibland.
Jag är totalt likgiltig inför fotbolls-VM, somnar till speakerrösten vid golf på tv och ser mest hockey för att heja på motståndarlaget när mina kompisar ser på hockey, i övrigt är jag ingen hästtjej, hundmänniska eller någon som överdrivet älskar att sola eller bada och jag har en tendens att gå in i saker och snubbla.
Fiktion: otränad och svag.
Jag tränar rätt mycket, trots att jag inte är sportintresserad så började jag gymma med min kusin under tonåren, och det intresset håller i sig. Dock ser jag inte ut som en person som tränar mycket, folk blir oftast förvånade när jag säger att jag tränar typ 6 ggr i veckan för att jag tycker det är roligt. Det är här problemet uppstår; eftersom jag inte uppfyller normen för vad en person ska se ut som tränar 6 ggr i veckan så uppstår följdfrågor såsom vad mitt mål är, hur mycket jag vill gå ner etc.
Att jag dessutom gör det bara för att jag tycker att det är roligt tycks vara ytterst upprörande, för ingen människa verkar tycka om att träna egentligen av de som jag pratat med. De gör det för att det förväntas av dem, för att hålla kroppen i rätt form för att passa in i mallen (vilket är skitintressant och tragiskt på några sätt, men det är era kroppar och era beslut).
Jag är alltså inte otränad, och definitivt inte svag. Mina överarmar är dubbelt så stora som många av mina tjejkompisars, vilket är jävligt komplexingivande samtidigt som jag försöker att inte beröras av det. Ja, jag är stark helt enkelt.
Att vara stark och tjej är fan rätt skrämmande, och det säger rätt mycket om mig och min syn på mig själv som kvinna. Kvinnan förväntas att inte ta plats, att vara svag, skör, att jag då är stark och kan stå på egna ben, var inledningsvis jävligt läskigt när jag blev frisk. När en är stark och står upprätt själv måste en fungera som en individ snarare än som ett objekt.
Det är alltså här vi nu befinner oss: svårigheten i att övertala sig själv att fiktionen just är fiktion och inte fakta. Att försöka revidera synen på sig själv, synen som varit rådande under hela uppväxten som svag och otränad, när fakta säger det motsatta. Jag kan tycka det är otroligt fascinerande att fiktionen är så svår att motsätta sig och revidera, samtidigt som jag hatar den och trycks ner av den i någon mån.
Under min tid i ingenmansland mellan sjuk och frisk fick jag försöka beskriva min kropp med fakta, utan att lägga värderingar i vad min kropp består av, utan istället försöka se den ur funktionsmässiga synvinklar och på så sätt försöka vara tacksam över den. Jag tror fan det är nyttigt. Sluta se sig själv som ett objekt och istället som ett subjekt, för det är ju det grunden i det hela handlar om ändå. Kvinnor är så vana att se sig själv ur ett manligt perspektiv på den egna kroppen, att se sig själva som objekt och värdera kroppen därefter. När vi börjar se våra kroppar som subjekt istället blir vi farliga; vi kan ju fan råka krossa patriarkatet eller någonting åt det hållet.
Tanken svindlar.

Idealrevolution och fairtradefika

Hej alla revolutionärer!

Imorgon är det dags för årets fairtradefika och vi har skapat ett evenemang på fairtrade challenge. Det hela är jättefiffigt för vi behöver inte vara på samma plats för att fika tillsammans! Det räcker med att ni trycker på länken nedanför bilden här och anger att ni kommer delta i vår revolutionsfika så är ni med!

Sen så sätter vi igång imorgon 11.00 och fikar rättvisemärkt (det är ju det det hela går ut på!).

Fika tillsammans med oss på en Revolutionsfika!

Varför ställer vi oss då bakom detta evenemang? Jo för att att fairtrade är en del i att försöka skapa en bättre värld och självklart gillar vi hela den idén!
En kan läsa mer om fairtrade och vad de arbetar för här.
Och här kan en läsa mer om fairtrade challenge.

Expressen - Hur nöjd är du med din kropp - egentligen?

Jag snubblade in på Expressen för några dagar sedan, och i mitt scrollande såg jag ett av deras tester. Just detta test utmärkte sig litegrann, för jag tänkte att det kunde vara intressanta frågor. Det var det, fast på helt fel sätt. Deras frågeställningar utgår ifrån att svaranden lider av övervikt, missnöje med dig själv, dålig självkänsla, till och med har självskadetankar! De förutsätter att alla som dras till att ta detta test kan relatera till frågeställningarna, känna igen sig och sen ändå få en aha-upplevelse där de äntligen inser att problematiken bottnar i att de inte är nöjda med sin kropp. Så jag tog testet, jag klickade i *aldrig* på alla svar för att få se hela testets utformning (man var tvungen att svara på frågorna för att komma vidare till nästa) och tappade hakan. Bilderna nedan är skärmdumpar från de frågor som fick mig att blinka i otakt lite extra. De är alla klickbara för förstoring. 

Ja. Vad säger ni? 

Jag tycker att detta är fruktansvärt världsfrånvänt farligt. Det är farligt för att frågorna är normaliserande, speciellt den som undrar om du någonsin fantiserat om att "skära bort mjuka delar av din kropp". Det är grundläggande fel att behandla ett sådant ämne med en kortfattad fråga med förutbestämda svarsalternativ på en nyhetssida, utan någon mer hantering av svaret! Jag kan tycka att det är en legitim grund till en (totalt annorlunda formulerad) fråga i en utredning av psykisk hälsa/ohälsa - men vad har Expressen för syfte med detta?

I och med att den sista sida du möter efter testet är färdigt är denna ovan sammanställda statistik, så drar jag slutsatsen att det primära de vill åstadkomma är att du inte ska känna dig ensam - hur du än tänker om din kropp. De lämnar dig alltså med detta konstaterande, och i bästa fall kanske de hoppas att du söker hjälp. Men det finns inte formulerat någonstans. Det är alltså bara ett slags temperaturmätande, ett finger i luften för att känna vad det blåser för kropps-vindar i Sverige. På nätet. På Expressens hemsida. Nånstans bland alla sensationella (?) nyheter.
Jag blir illamående av detta, så oansvarigt hanterat och framställt.

Kroppskonflikter är ett stort ämne, det är ett relativt vanligt och problematiskt område som INTE kan behandlas så här. Jag skäms å Expressens vägnar över hur de väljer att ställa sig mot människors kroppsuppfattning och självkänsla.

Och för att sätta körsbäret på toppen av detta, så har jag även hittat dessa intressanta artiklar på deras hemsida å det senaste.

och:

Idealrevolution har nu sökt kontakt med Expressen gällande detta, och är mycket nyfikna på deras respons. Vi håller er självklart uppdaterade på den dialog som (förhoppningsvis) kommer att ske. 

Idealrevolutionen

Vi har den senaste tiden fått många nya följare och uppmärksamhet i tidningar, deltagit i intervjuer och hållt tal, men det känns som att det är dags att påminna om vad det är vi egentligen vill, vad vi är ute efter med hela idén bakom Idealrevolution.
Så.. Här kommer den..
Vår förklaring, vårt manifest eller vad sjutton en vill kalla det, är i grund och botten det här, rakt av kopierat från beskrivningen på vår sida på facebook (och sen en utveckling av det hela):

Av en slump upptäckte två tjejer varandra på sociala medier.
De inspirerades av varandra och delade med sig av peppande bilder och ord. Ganska snart kom tanken på att göra detta större, och framförallt att göra något åt grundproblematiken som lett till behovet av peppande bilder och ord.
De såg hur den problematiken i grund och botten kom från samhällets normsnäva idealskapande, så på några minuter skapades hashtaggen #idealrevolution.
Vilken himla bra grej det blev!
Det vore lätt att säga att samhället är ett för stort mål att kunna förändra, men det trotsar vi i bästa Lotta på Bråkmakargatan-stil. Vi VET att det går!
Tillsammans är vi starka, och vi hoppas kunna förena oss genom denna idealrevolution som vi skapat för vår skull, för er skull, för allas skull. Människokroppen måste få ta plats och accepteras som den är. Hur den än är. Vi vägrar be om ursäkt för att inte passa in i normen.
Vi vägrar se ned på oss själva och andra, istället ska vi samlas och bilda köttmur mot patriarkatets förtryckande samhällssyn på och mot kroppen. Vi ska stå upp för våra rättigheter till att ha en kropp som är till för oss själva och ingen annan.
Revolutionen bygger på kärlek och respekt för varje människa och varje kropp. För hon, han och hen. Ingen exkluderas, alla accepteras.
Så hur tänker vi göra? Vi tänker göra idealrevolution synligt.
Vi sätter upp stickers, posters och flyers där vi kommer åt. Vi sprider oss på sociala medier såsom facebook, tumblr, twitter och instagram. (Hade vi haft råd hade vi tatuerat oss i pannorna också, men än så länge finns inte det kapitalet för två studenter..) Så hjälp oss gärna med spridningen! Det här är och förblir viktigt för både dig, dina medmänniskor och din framtid. Varmt välkomna i vår revolution!

Men i detta läser en också in saker mellan raderna, vilket vi också vill förtydliga nu vad det är vi INTE arbetar för, det kanske låter enkelt, men det är mer komplicerat än så här.
Vi vill självklart att du ska kunna vara nöjd med dig själv och din egen kropp. Vad vi däremot inte stödjer, är att grunda sitt antagande om sin egen kropp utefter andras preferenser. Vi tänker inte gå den enkla vägen och säga att alla är vackra som de är och att en inte behöver sminka sig. Du bestämmer själv vad du tycker om din kropp och ditt utseende, men kom ihåg att ditt utseende och din kropp inte är allt. Det finns otroligt fler delar till dig och din person som inte syns utanpå. Vad du tycker om dig själv och om du sminkar dig får du själv bilda en åsikt om, du gör som du vill!
Vi vill ifrågasätta samhällets fokus som ligger på ytan, vi vill revolutionera idealen och ja, vi vill faktiskt ha en bredare bild representerad i media, för samtidigt som vi anser att utseendet inte ska vara allt, så finns det många som mår dåligt av den bild som finns representerad idag. Drömläget vore ju att kvinnor, män och alla andra inte skulle dömas och bedömas utefter hur de ser ut, men sanning är att vi alla dömer och bedömer människor hela tiden. Vi tänker inte hävda att vi är övermänniskor som står utanför denna problematik, vi vill och försöker se vår egen del i problemet för att bryta normerna. Att då hävda att vi -Hära och Mia- står utanför dömning och bedömning vore att pissa i motvind.
Vi behöver kanske få vara fula ifred som moralfjant och Lady Dahmer skriver, vi kanske behöver bestämma själva vad vi tycker är vackert, vi kanske behöver få vara som vi är utan att lägga vikt vid hur vi ser ut över huvud taget, vi stöttar alla tre utgångspunkter. Varpå den första och den sista i princip är den samma..
Vi är medvetna om att vi kommer höja en del ögonbryn, stöta oss med vissa genom vad vi arbetar för. Vissa kommer tycka att vår kamp inte är viktig och ställa den i relation till andra kamper som de ser som viktigare. Vi anser att vi alla måste inse att vi både är en del av problemet och en del av lösningen. Genom att lyfta frågor och ventliera dem -oavsett vilken typ av frågor vi lyfter- så kommer människor att agera och reagera (förhoppningsvis) och själva tänka över vad som är viktigt för dem.
Klart att en kan anse att vi inte behöver ett ideal över huvud taget, samtidigt måste en inse att vi lever i en värld där ideal finns och verkar och det finns och kommer kanske alltid finnas människor som identifierar sig med dem. Förhoppningsvis kan vår kamp bidra till att människor ifrågasätter tankar de har om sig själva och sitt utseende. Vi menar inte att vi behöver ett sundare skönhetsideal som är synonymt med ett 'naturligt snyggt skönhetsideal' (vad nu detta skulle innebära). Vi efterfrågar en inställning till människan och kroppen där individen själv kan känna att hen har rätt till sin egen kropp och inte finns till på någon annans preferenser. Och detta med smink: vill du sminka dig så gör det, vill du inte så låt bli! Sen kan vi diskutera i evigheter om patriarkatets strukturer om manligt och kvinnligt och vad som får dig att välja den ena eller andra sidan av det hela. GÖR SOM DU SJÄLV VILL PÅ DINA VILLKOR.

Så om du vill tycka att du är snygg så får du tycka det, vill du tycka att du är ful så får du tycka det. Här vill jag också påpeka att jag här inte lagt någon värdering i vare sig ordet snygg eller ful. Oavsett vilket så vill vi att du ska kunna känna dig nöjd med dig själv, både utsida och insida. Du bestämmer över din egen självbild, låt ingen tro något annat.
Idealrevolution handlar inte om utsidan och att alla är vackra som de är, det handlar om att revolutionera och krossa patriarkatet och vi väljer att försöka ta vägen genom ideal(revolution).
Huvudpunkten är att sluta ser kvinnor som objekt och män som subjekt, att försöka bidra till ett samhälle där alla känner sig respekterade.

Zalando revolutionerar!

Minns ni mitt inlägg om Företagens Ansvar?
Jag hade då kontaktat distributören av den franska klädesmärket Boom Bap i fråga om hur de ställer sig till sin ansvarsroll som förmedlare av sexism genom att återförsälja kläder med sexistiska, kvinnoförnedrande uttryck. Det tog ett tag, men idag fick jag ett svar från Zalando.

Jag har bara två ord att säga: HEJA IDEALREVOLUTION!
Nej, jag har fler ord kvar. HEJA ZALANDO! Tack för att ni ser till er kundkrets, är villiga att omvärdera ert budskap och aktörsansvar. Tack för att ni inte ser er större än er gemene kund, och för att ni är öppna för konstruktiva dialoger. Bra gjort, ni är värda all cred jag kan ge för detta beslut.

Se ut som du tycker!

"Men du som är lång och smal, du ska väl inte klaga på ideal och normer?" Det här hör jag ofta när jag för Idealrevolution på tal. Mina åsikter likställs med mitt utseende. För att beröras av ideal bör man alltså se tvärtemot ut, vilket jag tycker är tvärtemot i sig. Hur kan mitt utseende vittna om mina tankar och åsikter?
Det verkar finnas en generell åsikt om att de människor som "uppfyller normen" inte berörs av den, då de ju kan leva lyckliga i alla sina dagar - helt världsfrånvända - tack vare sitt mellanrum mellan låren! Woho! Låtom oss hjula bredbenta av glädje.

Fast nej. Oavsett hur min kroppshydda ser ut på utsidan, så speglar det INGENTING av min insida. Jag älskar att ha långa naglar, gör det då mig till en kattmänniska? Jag har nästintill obefintliga muskler, gör det mitt sinne svagt? Jag har blå ögon, gör det mig naiv? Nä. Alla dessa förutfattade meningar om våra utseenden fördummar oss, och skapar barriärer av luft. Med det menar jag att vi tror oss kunna placera människor utifrån deras utseenden och därigenom riskerar vi att kassera någon fantastisk människa utan att ha något som helst belägg.

Jag ser ut som jag gör, och jag tycker som jag gör, jag påverkas precis som den näste. Oavsett storlek, favoritfärg, muskelmassa, hårmängd eller färg, förmåga att kunna stå på ett ben.. oavsett. Vi påverkas.

Lika så hör jag också ofta kommentaren "Men du som modellar, bidrar inte du till idealskapandet eftersom du är smal?" Det här skulle jag kunna utveckla i en evighet, men jag ska försök hålla mig kort och koncis.
Jag ser inget fel i modellers vara eller icke vara. De har ett utseende. Det har du och jag också. Ens utseende är inte orsaken till problematiken, det är hur utseendet exploateras och framställs. En smal modell är inte en sämre modell än någon annan, och inte heller för att hen ens modellar. Det är inte modellerna som ska bära skuld för idealet! Jag modellar för att jag mår bra av det, jag älskar det adrenalin det ger mig när jag ser vad jag klarar av att göra med min kropp - den kropp som jag i så många år tyckt ha varit värdelös. Modellandet har hjälpt mig att skapa en sund relation till min kropp genom att jag svart på vitt sett hur den ser ut, utanför mitt huvud. Jag har fått kroppskännedom och självkänsla, inte av åskådarnas reaktioner utan rakt av mina egna. Jag blir än idag förvånad när jag ser bilder som jag tagit - ser jag ut SÅDÄR? Jag lär mig något av varje bild, så jag är tacksam för modellandet. Och jag bidrar till variationen, för det finns ingen som ser ut som mig. En kan inte kategorisera modeller, för ingen ser likadan ut som någon annan. Jag ser problematiken ligga i vilka modeller som efterfrågas och hur det i sin tur står i direkt relation till vilka som vågar modella. För det handlar ofta om att våga, kanske att tycka om sig själv såpass mycket att man vågar se sig själv. Eller att våga vara sig själv, hur läskigt det än är. Jag har ingen annan version av mig själv, så jag förstår inte varför jag inte skulle kunna modella. Varför skulle inte du kunna modella?
Modeller är en projicerad representant, oftast av ett varumärkes påstådda målgrupp. Det finns en anledning till att exempelvis Dressmann har grånade äldre män i sina reklamer, det finns en anledning till att omslagsmodellen till en matlagningsbok har förkläde på sig. De ska kunna relateras till av målgruppen. Och det är DÄR felet ligger. Hur allting anpassas efter hur någon/några analyserat, tyckt och tänkt att deras kunder ska, borde, gör, vill se ut. Och därför har vi ett normskapande. Genom att ta bort skulden från modellerna och istället öppna upp barriärerna för alla att modella så kan vi få till en kanal till företagen, där de ser hur deras målgrupp faktiskt ser ut. Det är ju du och jag, och vi ser ju inte likadana ut. Vi ser ju ut som en målgrupp.

Tag plats!

”Jag hatar att jag som är en 36-40, 175 cm lång, ständigt får höra att jag är stor och har stora lår och stor rumpa, fast fan det har jag inte. Det är allas ögon som är förvrängda, för ja klart som fan att man är stor jämför med en tjej som svälter för att ha samma klädstorlek som en genomsnittlig 10åring. Så jävla vrickat”

Jag kan verkligen relatera till kommentaren ovan. Jag är 168 cm och en 38-42a. Jag är numera frisk UNS-anorektiker (jmfr nykter alkoholist) (egentligen fick jag diagnosen UNS med anorektiska drag, men för enkelhetens skull väljer jag att använda ovanstående term) (UNS står för ätstörning utan närmare specifikation).

Som sagt, jag är numera frisk och med detta i åtanke känns det lite extra elakt ibland när jag får kommentarer om att jag har stora lår, är stor, har stor rumpa eftersom jag är känslig mot såna kommentarer om min kropp som nybliven frisk.

Jag kan verkligen relatera till kommentaren. Jag är inte stor som i stor=ohälsosam, jag har muskler, men i samhällets normsyn så blir är en kvinnokropp med både fett och muskler fet, inte stark. Det är en otroligt intressant syn, och så jävla tragisk. För på något sätt blir en stor kropp ohälsosam och en smal kropp hälsosam, fast det inte alltid är så. (och även om jag eller du vore ohälsosamma och stora så är det ingen annans problem än vårat eget, en ska inte ta sig rätten att bedöma en annan människas kropp).

Jag håller med dig, det är allas ögon som är förvrängda, i jämförelse med anorektiska tjejer är jag stor, klart som korvspad.
Det känns som att jag konstant måste bevisa att jag är stark och inte tjock, vilket gör mig trött. På gymmet och i andra sammanhang där träning nämns frågar folk gärna vad mitt mål med min träning är, och hur mycket jag vill gå ner, eller hur långt jag har kvar till min drömvikt. Jag har ingen drömvikt, jag kan inte hantera en våg då detta innebär flera månaders ångest för mig, jag kan inte väga mig för det är en trigger för mig.
Det är jätteprovocerande att folk per automatik tror att jag vill gå ner i vikt. Mitt mål med min träning är att ha roligt och träna sånt jag mår bra av, inget annat. Jag försöker vara nöjd precis där jag är idag och så som min kropp ser ut precis just nu, inget annat. Om jag börjar sätta upp mål för hur jag ska gå ner i vikt så kommer jag att bli sjuk igen, för jag kan inte hantera det.

Jag vet om mina svagheter, det är en av mina styrkor. Jag kan på så sätt ta hand om mig själv genom att ta hänsyn till mina svaga sidor. Jag skäms inte för dem, de är en del av mig som är betydelsefull och lika viktig som mina starka sidor.

Det är intressant ur flera vinklar att kvinnokroppen ska vara liten, att vi ska ta liten plats fysiskt och helst inte ta plats verbalt heller, det ingår i alla fall inte i normbilden. Jag går emot allt detta, jag syns och jag hörs. Jag har en röst och använder den gärna. Jag ingår också i en släkt med stora och starka kvinnor som jag är stolt över att tillhöra.

Jag rekommenderar er verkligen att läsa Det förkrympta kvinnoidealet av Barbro Backberger som en ingång till diskussionen kring hur kvinnor tar plats och vad som förväntas, en annan bok jag kan rekommendera om ni är intresserade i samma ämnestyp är Det kallas kärlek av Carin Holmberg.

Jag tror jag lämnar diskussionen därhän att fortsätta hemma i sofforna och i era huvuden med er själva.

Tag plats, det är det sista jag vill tillägga.

Sexism kan aldrig vara okej

Jag och Maria har suttit och läst igenom alla kommentarer vi fått på blogginlägg de senaste dagarna, det är otroligt roligt och givande att ta del av era åsikter! Vissa peppar på och ger tummen upp, vissa håller inte med alls och vissa ger sig in i en djupare diskussion och ger oss konkreta tips på saker vi kanske bör tänka på när vi skriver om vissa ämnen, däribland Boom baps t-shirtar.

Kommentarer vi har fått består i att vårt budskap kan tolkas som att vi har rätt åsikt och andra har fel, alltså att vi tagit oss själva rätten att fördöma t-shirttrycken och att vi bör tänka till då vi därigenom utgör något slags pekpinne och inte förespråkar människors fria vilja, varpå jag vill svara med en kommentar i detta inlägg som för mig är otroligt viktigt. Om en läser vår blogg som en bokstavstroende läser bibeln så kommer en att bli besviken. Vi skriver utifrån egna erfarenheter, egna kriterier och egna tankar, vi är inga experter, bara brydda konsumenter och medmänniskor. Tanken med bloggen är att väcka tankar hos våra läsare, att våra läsare inte alltid ska hålla med oss, utan tänka till själva och reagera på samhällsnormen och även på oss.

Vi valde att kontakta Boom Bap om deras t-shirttryck då det är tydligt sexistiskt, därom råder ingen tvekan från vår sida, det finns så klart de som inte håller med oss, och ni behöver inte hålla med oss, det är det som är det fantastiska. Den stora majoriteten verkar dock hålla med oss, flertalet har mejlat företagen för att visa sitt missnöje, precis som vi gjort. Vår utgångspunkt är att sexism aldrig är okej, vi är orubbliga på den punkten, och som sagt, ni behöver inte hålla med oss.

Idealrevolutions uppgift är att ifrågasätta och föra dialog med företag, det är en del av revolutionens kamp, vi mejlar om beröringspunkter vi reagerar på. Ni läsare är viktiga i detta sammanhang, att föra dialog med oss och ni är fria att hålla med eller tycka något annat. Huvudpunkten är att tänka till kring kläder, ideal och budskap vi sänder ut och tar in. Den andra delen av revolutionen handlar om att individen ska kunna känna sig bekväm i sig själv, att känna en trygghet i sig själv och tacksamhet för den egna kroppen, att gå emot samhällsnormen som verkar bestå i att en alltid ska förändra sin kropp, aldrig vara nöjd. Vi hävdar motsatsen: att vi borde vara nöjda som vi är, precis idag. Detta är en stor del av revolutionen och en otroligt viktig punkt, inte minst för min egen del, jag brinner som själva fan för just detta eftersom jag tidigare varit ätstörd. Och du som läsare behöver faktiskt inte hålla med ens på den här delen, bara acceptera att det finns människor därute som behöver få känna att de duger som de är, jag vet att det finns fler än mig. För det är en provocerande tanke för vissa -att vi inte behöver förändras för att duga, att vi räcker till precis som vi är.

Vi får också kommentarer från lärare ute i skolorna som reagerar på att elever diskuterar kroppar i tidig ålder och vi uppmuntrar pedagoger att diskutera ideal med barnen på sätt som är relevanta för åldersgrupperna. Alla förtjänar att känna att de duger som de är.

Så för att sammanfatta: vi är inga experter ni måste hålla med, vad ni däremot måste göra för att vara del av revolutionen är att vara öppen för förslag och acceptera att många av oss därute har ett behov av att känna att vi duger som vi är, och sexism är aldrig, aldrig okej.