Jag är 17 år och tror att jag inte duger

Jag är 17 år och tror att jag inte duger åt honom, han som jag är kär i. Jag jämför mig konstant med hans ex, för i mina ögon är de bättre än jag. Jag ser saker hos dem, i deras utseende som jag inte kan mäta mig mot. Jag vet inte att min skönhet ligger i mitt egenvärde, att jag är bra som jag är, för jag ser mig själv med sådan avsky och ett sådant hat. Ingen hatar mig lika mycket som jag gör.

Jag ser inte mitt egenvärde, är omedveten om min egen styrka. Jag är 17 år och allt gör bara så ont i mig. Jag duger inte åt honom, för det har jag redan bestämt. Jag kan inte tävla med tjejerna han varit tillsammans med förut, men vad jag inte vet är att jag inte behöver tävla med någon alls, för det handlar inte om att tävla, ingen kan tävla i kärlek.

Jag fantiserar ihop deras personligheter, för jag känner dem inte, vet inte hur de är som personer. Jag bara tror massa saker. Jag är 17 år och helt förtvivlad för att jag aldrig kommer bli lika bra som dem, de som jag inte har någon aning om hur är.

Den inneboende känslan av att vara mindre värd sitter kvar i mig långt framöver, jag kommer att kämpa mot den i flera år, men det vet jag inte där jag sitter 17 år och hatar mig själv. Att kampen för att älska mig bara har börjat är jag omedveten om, och det är nog kanske bäst så.

Jag är 17 år och han som jag är kär i försöker övertyga mig om mitt egenvärde, men jag lyssnar inte. Jag har redan bestämt mig för att det kommer bli skit, att han kommer vara otrogen och att hans ex är bättre än mig, inte lite bättre, de är mycket bättre. Jag sätter dem på piedestal och kan inte förstå hur han kan ha lämnat så otroliga människor, för i mina ögon är de världsbäst och finast.

Jag är 17 år och allt jag är rädd för att ska hända kommer att hända, och vems fel det är spelar ingen roll. Jag klandrar oss båda för vem orkar egentligen försöka övertyga någon om kärlek och skönhet när personen inte lyssnar. Jag är 17 år och jag lyssnar inte, för jag vill inte höra, jag vet att jag har rätt.

Jag är 17 år och har så jävla fel.

Jag är på väg hem från jobbet en kväll, plockar fram mina fingervantar för det börjar bli kyligt ute nu. De luktar som de alltid gjort, samma modell som jag alltid haft, lukten och vanten påminner mig om mig själv för åtta år sen, mitt sjuttonåriga jag och jag minns känslan av att inte älska mig. Minns hur jag tvivlade på mig själv, hur jag hatade och hur jag kände att jag inte dög till något. Som ett fönster mellan tid och rum och jag kommer ihåg sjuttonåringen.

Jag är snart 25 år och jag vet att jag duger, att det är lönlöst att jämföra mig med människor, jag kommer bara se mina brister och deras fördelar och det är mig det kommer göra ont i om jag gör det.
Jag är 24 år och medveten om att det krävs två hela människor för att vara i ett förhållande, inte två halvor och jag vet att jag numera är hel. Och jag ser dig genom min text och vet att du också duger, och det är just det som jag vill förmedla till dig just nu; att du duger precis som du är.