Målet

Frukosten ska tydligen vara det vikigaste målet, men för mig har självaste målet en helt annan betydelse. Det är tisdag 13 augusti 2013. Det är snart två år sen jag började min postanorektiska resa. Här sitter jag, ensam framför en tallrik gröt med strödadlar, pojkvännen jobbar och jag kan räkna upp minst tio anledningar till att jag borde få skippa frukosten idag. Jag stirrar på gröten och får den klassiska klumpen i halsen, tittar ut genom fönstret och liksom tappar orken. Jag skulle verkligen kunna skita i det och hälla ut min frukost, bara låtsas att jag ätit. Men samtidigt finns det en annan känsla i mig numera, ett stort jävlaranamma som vägrar ta den enkla vägen. Jag har aldrig ljugit för björnen, och tänker inte börja för den delen.  Jag tar ett djupt andetag och försöker acceptera att jag är sjuk, fortfarande. Inte alla dagar, men ibland. Berömmer mig för att jag har tagit mig så här långt, snart två år. Vrider tallriken och försöker hitta något slags ingång till det hela. Jag börjar tänka ut minst tio anledningar till att jag bör äta frukost idag. Jag måste fortfarande välja att jag vill vara frisk, eller mer välja att jag vill bli frisk.

Jag fick ett prövoår eftersom jag var sjuk så länge, de höll inne min friskförklaring tills jag klarat ett år. Matdagbok varvades med att skriva ner allmänna känslointryck. Var det slutet av april eller början av maj jag fick min friskförklaring? Jag minns faktiskt inte, borde komma ihåg men det var så mycket annat samtidigt som behövde min uppmärksamhet. Som alltid överambitiös och pluggade 100%, jobbade 100% och allt annat. En ledig sommar, tänkte jag, det är nog precis det jag behöver eftersom jag inte haft semester sen jag gick i högstadiet, ja innan jag började sommarjobba och helgjobba. Och jag minns att jag tänkte att jag behöver faktiskt ingen pojkvän, jag klarar mig så jävla bra själv, så händer det i alla fall, när en slutat leta så kommer björnen en regnig påsk och det är bara så självklart, som om alla frågetecken rätas ut.

Min resa har tagit mig hit. Frukosten är det svåraste, varje morgon måste jag välja frisk framför sjuk. Jag måste lyfta skeden och bara göra det. Jag börjar räkna mina tio anledningar.

1.       Jag förtjänar att äta.

2.       Jag kommer inte gå upp 100 kg av en tallrik gröt.

3.       Även om jag gick upp 100 kg av en tallrik gröt så är det okej.

4.       Jag tänker bättre med mat i magen.

5.       Om jag äter frukost så kommer det vara enklare att äta lunch.

6.       Jag älskar min kropp.

7.       Min kropp behöver mat för att fungera.

8.       Jag är mer än min kropp och min vikt.

9.       Hälsosam betyder olika för olika personer och jag är jag.

10.   Min kropp är min bästa vän och hon förtjänar allt som är bra.

Jag känner en som bestigit mount everest, som berättat känslan av att vara däruppe och hur det känns att komma till base camp och sedan fortsätta mot toppen, att det måste få ta tid, att man måste känna hur kroppen mår och inse sina begränsningar men att man samtidigt är kapabel till så mycket. Idag är min tallrik gröt mitt mount everest och jag ska nå toppen. Jag måste nå toppen, varje dag tills det är som att gå upp för kullen hemma vid sommarstugan och inte längre känns som everest. Jag försöker känna efter vad det är egentligen som gör att jag inte vill äta idag, inser att jag börjar få lite jobbångest och pluggångest. Nästa vecka drar allt igång igen och jag har haft en fantastisk sommar med fint väder, massor av kärlek och massa tid att bara vara jag. Jag vill inte att det ska ta slut utan bara fortsätta exakt likadant. Och jag inser att jag inte kan pausa tiden hur mycket jag än vill. Försöker hitta orken till att plugga ett år till. Går igenom mina tio anledningar en gång till, tänker på mina kompisar, min familj, björnen och sen mig själv igen.

Och sen så bara gör jag det, lyfter skeden och äter.