Att bli sjukare av det man egentligen borde må bättre av

*****Triggervarning*****

Jag har varit så arg, känt det som om ingen accepterar mig, som om alla dömer mig, när det i majoriteten av fallen är jag själv som dömer mig hårdast.
Jag har fått panik av att känna att jag inte räcker till, inte duger i andras ögon, när jag speglat mitt självhat i deras blickar.
Allt går upp och ner, fram och tillbaka, berg och dalbana, känslomässigt. Jag har hållt mig stabil i nästan två år, de senaste månaderna har dock inneburit något av en försvagning, ännu en kamp mot målet.
För att tala ur skägget: jag har känt mig osäker, varit stressad, hamnat i nya situationer jag inte varit förberedd på och halkat några steg tillbaka. 50 % av detta skyller jag på p-piller. Små stenar kan också orsaka jordskred.

Jag kände mig frisk, tänkte knappt på att jag varit sjuk. Stressade vidare med plugg och jobb, träning och allt annat. Det rullade på, jag hade kontroll. Jag visste sedan tidigare att jag inte kan äta p-piller, visste men tänkte att den här gången kanske det faktiskt gå bra. Men det gjorde det inte. Barnmorskor har hävdat flera gånger att min problemhy bör bli bättre av p-piller, att hormonerna borde göra min pms lättare, att jag borde få mindre mensvärk och större tuttar och att allting kanske borde bli helt fantastiskt med dessa små piller. Men det blir det inte. Och jag blev sjukare utan att först märka det själv.
Stressen av plugg och jobb bidrog, känslan av att drunkna och tappa makten, vad ska jag kontrollera om inte mig själv?

Eftersom min väg mot att bli frisk har inneburit att jag varit tvungen att lära känna mig själv bättre, har det gjort att jag känner av situationer ganska snabbt, jag märker när det är på väg åt helvete och kan bromsa, men fast jag bromsade smällde det lite ändå. Vägen tillbaka till där jag var för tre-fyra månader sen är lång. Jag hoppas på december men vet inte riktigt. Försöker hitta mitt jävlar anamma igen, den där glimten i ögat som visar att jag finns härinne någonstans.

Googlar runt lite, läser olika bloggar, försöker hitta svar på frågor som jag inte vet riktigt hur jag ska formulera. Hittar Plus model magazine och där är bilden som förmedlar känslan jag har just nu.

Jag läser texten och tittar på bilden. Vet att jag aldrig mer vill vara den till vänster i bild.

Jag blir arg att p-piller fick mig att nästan bli sjuk igen, att jag stressade utan att känna av när jag borde satt stopp. Vägen tillbaka är lång. Precis som på bilden håller jag om min inre anorektiker, men vet att jag måste släppa taget snart. Måste bli mer lyhörd för mig själv och ta mer hänsyn, mer egoistisk om så vill. Det är dags nu. Det får ta tid. Det måste få ta tid. Men jag ger inte upp, jag vägrar.