Prestationsångest, eller; att inte räcka till

Jag har prestationsångest, ganska ofta faktiskt. Jag ställer höga krav på mig själv, helst ska det vara perfekt på första försöket som om jag vore något slags övermänniska. Häromdagen skulle jag twittra, skrev mitt lilla inlägg på 120 tecken och raderade det. Det var inte tillräckligt bra tyckte jag. En stund senare kom jag på ett nytt inlägg och knåpade ihop det på 120 tecken, för att radera det. Kändes inte helt slagkraftigt eller tillräckligt bra, och då är det väl lika bra att låta bli, eller?
Jag jämför mig med andra, och kommer fram till att jag inte räcker till. Och ungefär här inser jag att jag måste sätta ner foten för mig själv och säga stopp. Det finns otroligt många bra twittrare därute, många bra bloggare och som det ser ut allt fler idealrevolutionärer, vilket är glädjande. Det är faktiskt bara två veckor sedan jag och Tusenandetag startade Idealrevolution, och vi är redan över 100 st på facebook.
Igår kväll följde jag flödet av inkommande gilla-markeringar med skräckblandad förtjusning, å herregud, folk gillar det, folk vill vara med, fantastiskt! Samtidigt; å herregud, shit just got real, vad faan ska jag blogga om imorgon, jag måste prestera nu.
Vi får beröm och konstruktiva frågor där vi måste spetsa vårt budskap än mer, ifrågasätta vårt val av motivering till varför vi valt att bygga upp Idealrevolution som vi gjort, både publikt och privat har frågorna ställts, både jag och Tusenandetag svarar och diskuterar. Samtidigt fortsätter den interna diskussionen mellan oss två, som sedan utmynnar i mindre textändringar, kanske ett blogginlägg eller en bild på instagram.
Och jag är livrädd, rädd för att inte räcka till, att inte duga och att bli ifrågasatt. Samtidigt som det är det sistnämnda som är själva idén, att vi SKA ifrågasätta normer, ideal, förklaringar och inte bara nöja oss utan faktiskt ställa frågan Varför?. Jag vill att ni ska ifrågasätta mig, hålla med eller säga emot, hitta på annorlunda förklaringar som passar er själva bättre än min förklaring. Så att jag kan bredda mitt synsätt och ser saker och ting ur andra vinklar än jag tidigare gjort. Växa i mötet med andra människor.
Jag är rädd för att ni ska döma mig hårt eftersom jag dömer mig själv allra hårdast. Jag är ingen utbildad genusvetare, ingen perfekt bloggare, det lilla jag läst om genus på universitetet består mestadels i Yvonne Hirdmans text Genussystemet: teoretiska funderingar kring kvinnors sociala underordning från 1988. Lägg därtill mitt egetintresse som tagit mig till Simone de Beauvoir, vilket jag inte ens tog mig igenom halva av Det andra könet, istället läste jag Fittstim fem gånger rakt upp och ner, hade Under det rosa täcket som bibel hela tonåren och tillsist grät igenkännande mig igenom Konsten att vara kvinna och Bitterfittan.
Men det kanske räcker just nu, jag behöver inte vara genusvetare för att vara feminist. Jag behöver inte ha högskolepoäng i ämnet feminism för att få kalla mig feminist. Feminismen är för viktigt för att hållas inom högskolans värld. Den är för viktig för att gälla genusvetare, den måste få gälla alla och omfatta hela mänskligheten.
Min prestationsångest är fortfarande läskigt närvarande, ett blogginlägg tar inte bort den. Jag ska publicera fast jag är rädd för att bli ifrågasatt, meningen är att jag SKA bli ifrågasatt. För att vara modig måste man göra saker man är rädd för, kan det ha varit Nalle Puh som sa det? Jag minns inte, hur som helst så ska jag publicera nästa twitterinlägg, hur dåligt det än är i mina egna ögon.
Slutligen ställer jag mig även frågan om allting måste vara så jävla perfekt jämt? Skönheten ligger i egenheterna, sa en vis hen en gång.