Dom: värdig.

Vi pratar och hör ofta om hur reklam och media påverkar oss både medvetet och undermedvetet. Smart uttänkta och beräknande budskap når oss överallt, från loggor till jinglar, stora reklamskyltar och kampanjer etc. Och vi skulle kunna nöja oss med att rikta lampan ditåt för att belysa all idealhets som genom detta sker. Fast jag tror inte att det riktigt räcker där, jag tror att det finns mer.

Tänk dig en vardaglig situation där du har gjort något som får dig att känna dig duktig. Och så blir du lite sugen på något, ett unnande. Det kan vara allt möjligt – en kopp kaffe, ett nytt plagg, en godbit eller en skön massage kanske. En belöning för din insats, som du bedömt och belönar lämpligt därefter.
Det jag tänker kring det här beteendet, som är så mondant och finns hos oss alla, är att det blir en konstant värdering av det vi gör – och som ställs i relation med det vi är värda.

”Jag högg två säckar ved, då är jag värd en godbit till kaffet.”
”Jag fick alla rätt på tentan, nu får jag köpa mig en ny klänning.”
”Jag har storstädat hela lägenheten, då unnar jag mig en snacks-kväll i soffan.”
”Jag har klarat hela veckans dietplan, jag kan unna mig en ätardag.”

”Arbetsinsats = 7 av 10 poäng.
7 poäng = unnande tillåtet.”

Nu kanske mina exempel här ovan är hårddragna, men min poäng (!) här är att det sker en ohälsosam bedömning av oss själva hela tiden. Det är skitbra med symboliska morötter för att göra tråkiga, jobbiga eller svåra saker. Vi måste motivera oss själva, absolut. Men när det till slut landar i att det vi gör mäts i livskvalitativa saker (ofta matrelaterade) så kommer vi att sätta krokben för oss själva. Det där beteendet smittar av sig, kanske har du märkt någon gång på en arbetsplats hur det i fikarummet blivit nästan mätartävling på insatser och värderingar? Det ständiga behovet av berättigande till lyx är förminskande i längden, då det faktiskt statuerar att DU – precis som du är – inte är värd det du vill ha. Du måste åstakomma något först, bli något.
Det är en bekvämare känsla i kroppen att känna tillfredsställelse för att du är som du är, inte för vad du lyckats med. Jag lovar, det är så.

Jag och många med mig känner oss ofta misslyckade när vi låter en fin dag passera utan att ”passa på”. Kanske kommer det från uppfostran, kanske kommer det från stress eller årstidsångest. För min egen del så har arbetslösa dagar varit ofattbart hemska, då det jag gjort inte kan mätas såsom det alla andra gör mätas. Och just det där, det tankesättet, ger en ohälsosam relation till ditt varande.
Du är inte vad du säger eller gör, du är den du är. Och genom att sluta kalla det du vill ha för unnanden ger du dig själv tillåtelse att inte måsta prestera för att få må bra.