Hur är man frisk?

Frågan kan tyckas banal, ’äh det är bara att leva liksom’. HUR? Undrar jag ibland. Hur lever man som frisk? När jag var sjuk och hamnade i situationer där jag var tvungen att äta –sociala tillställningar med familj, vänner osv så ursäktade jag mig lite diskret efter maten och gick på toa för att spy upp det jag ätit. Det hände inte ofta, men det hände.

Detta gör nu, som frisk, att jag ställs inför situationer där mitt friska beteende hamnar i konflikt med mitt sjuka. Som när jag ätit tillsammans med andra människor och måste gå på toaletten efteråt, kanske för att kissa, kanske för att bajsa, men aldrig aldrig för att spy. Då vissa nära mig känner till min historia gör det att jag upplever att de blir misstänksamma mot mina toalettbesök direkt efter intaget av mat. Det kan vara inbillning, men det skapar en känsla av ångest.

Många gånger har jag ställt mig frågan om jag sonika borde skita med dörren öppen, bara för att visa att det inte pågår något fuffens inne på toaletten, att allt bara är normala tarmrörelser och fullt normala exkrementer som lämnar kroppen.  Men så kan man ju liksom inte göra. De får lita på att jag inte spyr och jag får lita på att de litar på mig.

Hur känner en frisk människa inför sin egen kropp? Jag har ingen aning. Jag måste själv komma på hur jag känner inför min egen kropp, vilket skapar en hel del problem.

Förut har jag hatat min kropp, nu försöker jag älska den. Förut har jag försökt korrigera min kropp, nu försöker jag acceptera den. Förut har jag sett allt negativt med min kropp, nu försöker jag se allt positivt. Jag försöker också att inte fokusera så mycket på den, utan bara vara i den och fungera tillsammans med den istället för att motverka den.

Förut har jag också kunnat ursäkta mig och mitt beteende med att jag är sjuk, men nu kan jag inte längre ställa mig bakom en identitet som anorektiker. Jag är numera frisk. Vad gör det med mig då? Vem är jag utan anorexi? Svaret på den frågan håller på att växa fram, som en dröm jag hade för ett tag sen där jag drömde att jag hade ett ägg i bröstet som jag försökte komma igenom skalet på, och när jag väl tagit mig igenom var det jag själv som satt där inne, bara i mer färg än vanligt. Det kanske är så det är.

Min kropp har fått stå ut med mycket, men den fungerar fortfarande. Det gör mig stolt.

Eftersom jag ibland är osäker på hur jag ser på min kropp så är jag också känslig för samhällsnormen för vad en kvinnokropp ska vara. Därför skapas ett behov hos mig att ta eget ansvar för min självbild. Varför jag också behöver Idealrevolution. Jag är så himla glad att jag och Maria hittade varann den där pepptisdagen på instagram och började diskutera och bygga upp vad som kom att bli Idealrevolution.

Hur är man frisk? Jag tror inte det finns något universalsvar på frågan, däremot kan jag se tre grundpelare: kärlek, respekt och omtanke. Ungefär som vi bemöter och behandlar en människa vi tycker om, det kanske är svaret. Hur som helst får det bli mitt svar. Ni har säkert andra svar, hur som helst så måste svaren funka för oss själva.

Men en gång i månaden är det ännu svårare att vara frisk än vanligt. En gång i månaden svullnar jag upp genom att jag samlar på mig stora mängder vätska och min kropp ändrar form. Jag menar den där veckan innan mens, den där hemska pms-veckan. Jag vet inte hur ni har det, men för mig är den jättejobbig. Min mage ändrar form, jag får rundare ansikte och vätskan sätter sig liksom i hela kroppen. Det krävs så himla mycket energi till att jag ska känna mig bekväm och vilja vara frisk. Jag blir beroende av andras gillande, vilket inte alls är okej, jag vet det, jag upplever det i alla fall så själv, att jag borde klara det själv. Det är här den största utmaningen ligger för min del, att be om hjälp. Och jag vet att fler känner lika. Vi måste våga säga till, be om hjälp. Berätta för en nära vän hur vi känner, sätta ord på känslorna som pågår inom oss och släppa ut dem, visa dem och lysa på dem med ficklampa, så kanske vi ser att de är sjuka, eller att de saknar grund.

För de som är anhöriga till en ätströd person som håller på att bli frisk så är det ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig, ska man ge komplimanger eller inte? Vad är positiv förstärkning och vad skadar? Fråga. Det är svaret på det mesta. Fråga personen det gäller hur hen vill bli bemött. Jag tänker inte förklara här hur jag vill bli bemött, det tror jag inte speciellt många finner intresse i. Det är så otroligt individuellt. Det som funkar för en person kanske skadar en annan.

Sensmoralen i det hela blir, att vi alla måste hitta egna vägar till vad som känns friskt, och hur vi ska kunna stötta varandra i resan dit.