Ska jag diska eller inte? Var går gränsen? Och andra frågor.

Efter att ha skrivit inlägget om 5:2 dieten, fått lite skäll, ifrågasatt mina egna tankar, läst Riot Not Diet hos Hej Blekk och insett att jag håller med mig själv och Michaela, läst Jag är ingen duktig flicka samt läst Min förbannade rätt att vara arg har jag följande att säga.
Först ingenting, sen en lång suck, sen en ilska som startar i tårna och går upp och ut genom högsta belägna punkt på min skalp, nu ska jag försöka kanalisera alla känslor, få ut dem genom fingerspetsarna, genom tryck på tangentbordet och genom webben hem till din datorskärm.

Det första jag har att säga är att dieter verkligen, verkligen är skit. Det spelar faktiskt ingen roll vad du tycker, för jag kommer fortsätta tycka att dieter är skit, av några enkla anledningar;
1. Dieter är kortvariga svar, dieter är sällan tänkta att följas ett helt liv och är det tänkt att de ska följas under ett helt liv krävs mer forskning på vad som händer i kroppen när man följer dem.
2. Dieter gör att brukaren av dieten måste tänka igenom allt de äter och ibland räkna kalorier eller liknande, vilket skapar ett ohälsosamt förhållande till mat där mat hela tiden ses som något dumt och dåligt/något som måste kontrolleras.
3. Följer man en diet och råkar gå ifrån planen, alltså "syndar" eller vad fan man vill kalla det, skapas ångest och ånger hos personen som gått ifrån planen, vilket sedan kanske ska kompenseras upp med striktare dietmönster eller liknande, alltså skapas ett ätstört beteende.
4. Följer du dieten men ändå inte lyckas så kommer vissa känna att det är de själva som är felet, inte dieten, vilket skapar en ohälsosam syn på självet, jaget och den egna kroppen.

Jag vägrar vara en del av ett samhälle där dieter ses som en helt naturlig del, där ett ätstört beteende -oavsett hur det yttrar sig- är accepterat för att det är så vanligt numera. Jag vägrar acceptera att många kvinnor försvarar dieter eftersom de uttrycker att de mår bättre på en diet och att de minsann har kontroll och inte alls är ätstörda.
Nej, det tyckte inte jag heller när jag var sjuk, anoerxi var för mig en livsstil, inte en störning av något slag. Jag vägrar acceptera att vissa försvarar sitt sjukliga beteende med att det är skillnad på att räkna kalorier och att räkna kalorier som en anorektier, NI RÄKNAR PRECIS LIKA BÅDA TVÅ! Jag vägrar acceptera att normen för kvinnors ätande är 2000 kalorier. Det beror alldeles på hur du är uppbyggd, hur du tränar, hur du använder din kropp i vardagen och hur du förbränner etc.

Till detta kommer att många vill vara duktiga, däribland jag själv. En försöker fylla rollen som duktig flicka, att vara hjälpsam, förstående, medlande, inte bli arg och att hålla sig på mattan.
Jag vägrar hålla mig på mattan. Men jag blir så förbaskat förvirrad. Jag vill vara duktig och snäll och hjälpsam, men när är jag för duktig och för snäll och för hjälpsam? När är jag snäll och när är jag dumsnäll? Var går gränsen mellan att vara snäll och att köra över sig själv?
Exempel: jag är hos min pojkvän just nu, det finns odiskad disk i köket; ska jag diska för att vara snäll eller ska jag låta den vara eftersom om jag diskar skriver jag då på genuskontraktet genom att utföra en traditionell kvinnlig syssla som kommer att snäva in mig i en kvinnoroll jag inte är bekväm i? Har jag bara feministhybris just nu? Är jag bara förvirrad? SKA JAG DISKA ELLER INTE?!

Jag blir så arg ibland, på mig själv, på andra, mönstret som följer är att jag funderar mycket, vrider och vänder innan jag vågar säga ifrån, har jag rätt att vara arg? är en fråga jag ställer mig rätt ofta. Jag är en del av samhället, en del av de könsroller vi fostrats in i, jag är för fan en rätt sexistisk feminist som förminskar mina egna känslor genom att avfärda dem. Blir jag arg ifrågasätter jag min egen ilska, förminskar min egen rätt till att vara arg. Bortförklarar mitt beteende genom att skämta om pms eller allmän kvinnohybris. Ja, jag är nog rätt sexistisk, vilket är skitförbjudet, speciellt eftersom jag är feminist. Jag bortförklarar det med att jag har självdistans, att jag visst kan skämta om allt. Men var går gränsen för vad som är självdistans och vad som är sexistiskt? Jag kan skämta om genuskontrakt och könsroller, och fortfarande vara bekväm i mig själv. Ibland skämtar jag om det bara för att lyfta frågan, att synliggöra rollerna och hur jävla fjantiga de är.

Jag förminskar mig själv, mina känslor och tittar ner i golvet. Jag blir så jävla förvirrad, för som duktig flicka vill jag också vara en duktig feminist, vara alla feminister tillags, få hejarrop av andra feminister som ser och bekräftar att jag gör min del i kampen, då kan jag ju inte trampa någon på tårna och säga exakt vad jag tycker. Och jag snävar in mig själv igen, klipper bort kanter och bara står och blöder över allt. Att hålla sig på mattan är just det, att klippa bort bitar av sig själv och ursäkta dem, 'nämen ojdå, var visst det en åsikt hos mig, förlåt om den skavde hos dig, jag ska klippa bort den, förlåt förlåt jag vet att du blir ledsen'.
Jag vill inte hålla mig på mattan för den är tråkig och laxrosa och luktar illa av allt blod och alla tårar kvinnor i alla tider gråtit och blött ut för att de ursäktat sina egna jag för andra som inte kan ta och acceptera dem.

Disken? Jo jag diskade det jag använt själv, inte det som redan låg i diskhon som han använt själv. Var det rätt? ja vem fan vet egentligen.
Vad är rätt och vad är fel? Borde vi andas i fyrkant egentligen? Jag har så många frågor och inte solklara svar.