lördag 8 mars 2014

Grattis alla på kvinnodagen!

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om sexism, om den privilegierade situation jag befinner mig i som vit, bisexuell arbetarklasskvinna. Jag hann en bra bit in i det inlägget innan jag stoppade mig själv, för det är nog hellre ett blogginlägg som borde skrivas på min privata blogg, inte på IR.

Idealrevolution handlar om att jag, du och andra ska känna att vi duger som vi är. Om vi duger som vi är kan vi också börja se saker runtomkring oss, börja reagera och börja förändra. IR har hjälpt mig jättemycket med det, jag har arbetat mig till ett stadium där jag känner att jag verkligen kan högaktingsfullt skita i hur jag ser ut och fortfarande vara skitbra som person, för min utsida är skitsamma egentligen, och det är ju det som är meningen och kraften i IR. Du ska kunna känna att du är tillräcklig oavsett om du egentligen tycker att du är snygg eller ful eller vad du nu har gått och tänkt om dig själv.

Jag har länge tänkt att jag är tjock, inte så himla snygg och därmed ful och en dålig människa, eftersom jag har låtit mina tankar om mitt utseende styra hur jag uppfattar mig själv som person. När jag nu lärt mig (det har tagit skitlänge bara så ni vet, det här händer inte över en natt) att acceptera mig själv som jag är, utan känslan av att hela tiden behöva förändra och förställa mig, har jag börjat se andra saker -sexismen, min privilegierade situation och hur viktig kampen är för att alla människor ska vara lika mycket värda. Jag har slutat lägga en värdering i ordet tjock, i ordet smal. Det borde bara vara beskrivande, men värderingen är stark i ordet. Ordet tjock är negativt laddat, och det behöver inte vara det egentligen.

Jag befinner mig i en priviligerad situation eftersom jag dels är vit, bisexuell arbetarklasskvinna, men också för att jag nu struntar i mitt utseende, inte väger mig och därmed koncentrerar mig på annat än min kropp. Därför kan jag och orkar jag se andra saker och värdera dem som viktigare. Men alla kan inte det.

Den internationella kvinnodagen påminner oss om detta, att fortsätta kämpa tills alla har samma rättigheter och världen är jämlik. Om den ska kunna bli det måste vi börja visa respekt för människor och visa respekt för oss själva.

Det kräver mycket av en som person i vissa fall, i andra fall är det enkelt. Det är ett långt arbete med sig själv att komma fram till att en duger som en är, att ens utseende inte är så viktigt. För att komma dit finns inga mirakelkurer, arbetet går i vågor och bestäms av dagsformen. Jag har dagar när jag hatar mig själv, när inga kläder känns bekväma och helst hade jag bytt kropp med någon. Men det är inte så alla dagar, det är inte så ens varannan dag, det är så det känns ibland.

Ett tag tänkte jag rätt mycket att en kanske borde vara lite mer tacksam för hur allt är ordnat, vi får ju ofta höra det vi människor, och jag tänker att på ett sätt ska en nog vara tacksam, men inte alltid. Långt ifrån alltid. Till exempel kan det väl kanske vara bra att vara tacksam över ens kropp, att den fungerar någotsånär att ta sig från a till b. Men när det gäller hur världen ser ut, hur ojämställdhet finns kvar och människor inte är lika mycket värda i praktiken så gäller det att inte vara tacksam utan kämpa för förändring. För mig påminner den internationella kvinnodagen mig om det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vad trevligt att du vill kommentera! Vi uppmuntrar till diskussion, kom dock ihåg att visa respekt. Du får gärna skriva under eget namn, men det är lika okej att vara anonym också. Tack, och välkommen!